Flickorna

Nu börjar besvikelsen. För många, många flickor. Det kanske gäller pojkar med, men jag känner mitt eget kön bäst och berättar genom dem.

Det var den här sommaren som de skulle bli vackra. Träna varje dag. Äta rätt. Inga stora mjukglassar och inget bullkalas i bersån. Sola och ta hand om hår och hy. I augusti skulle de återvända och alla skulle vända sig om efter dem i korridorerna. Livet, som det ska levas, skulle börja.

Nu är juli snart till ända. Och ingenting har förändrats. Den stora förvandlingen har uteblivit. Skolstarten närmar sig och allt kommer vara som förra året. Besvikelse.

När vi blir vuxna drömmer vi inte längre om skolstarten som början på vårt nya liv. Kanske vi till och med drömmer i mindre skala. Men visst söker vi den stora förvandlingen. Nästa sommar ska jag inte vara så här tjock. Till jul ska jag vara lika snygg som jag känner mig inuti. Och vi blir besvikna.

Vad ska vi göra då? Vi vet ju att det är insidan som räknas. Ha! Jämför hur mycket tid du lägger ner på att må bra inuti som du lägger på att fundera över ditt utseende. Några av er kan det här bättre än jag, jag vet. Men jag vet att fler än de några, tänker som jag. Den stora förvandlingen.

Sedan jag var 13 år har jag tyckt att jag varit tjock. Och då har jag vägt allt mellan 52 och 90 kilo. Logiskt? Nej. Energikrävande? Enormt. Vad ska jag göra då? Och du? Sanningen att säga har jag inget bra svar. Kanske är en del av lösningen att sluta drömma om den stora förändringen och se sig själv ärligt. Här och nu. Det här är jag.

Sunksnusk

Jag vet inte om vi är särdeles snuskiga i min familj, men jag tror inte det. Men något som alltid blir snuskigt hemma hos oss är disktrasan. Ibland klarar den sig någon vecka eller så, ofta kortare. Vi har provat oändligt antal olika märken och typer men kommer fram till att Wettex är minst dålig. Vi är också noga med att skölja ur och hänga upp ordentligt så den torkar mellan varven. Lika präktiga som vanligt alltså.

Och ändå blir de äckliga. Och byts ut. Det finns en ekonomisk aspekt på det hela, men den är inte särskilt avgörande (börjar man räkna Marabou-kakor-kostnader blir disktrasebudgeten förmodligen försumbar). Däremot känns det i miljö-samvetet när det kastas saker i soporna utan eftertanke. Så ofta, inte alltid - det beror på snuskhetsnivån för dagen, så tvättar jag disktrasorna. Jag spar tills jag har vit-tvätt som ska tvättas i 90 grader och då slänger jag med trasorna. Och återanvänder en gång till och sedan slänger jag dem utan mankemang.

Jag har hört att de går utmärkt att få rena i diskmaskin också, det har jag dock inte provat. Har du?

Harry och jag

Vi har haft en kärleksaffär i ganska många år nu. Den är intensiv ibland, lite svalare ibland men aldrig helt glömd, vår relation. Och nu är det återigen en höjdpunkt i vår romans. När den sjätte filmen om Harry äntligen skulle komma på bio, tog jag mig för att boka premiärbiljett. Själv. Skönt.

Och inte heller denna gång blev jag besviken. Filmerna kompletterar böckerna fint, jag känner igen allt men inte så mycket att det blir förutsägbart. Det är alltid ett nöje att se hur filmskaparna löser de magiska trollformlerna som ungdomarna och deras lärare ägnar sig åt. I den här filmen är Harry kär, och min ihärdiga förälskelse till trots blir jag inte svartsjuk. Det är inte riktigt den sortens kärlek jag och Harry ägnar oss åt.

Ta ett kliv in i magins värld. Du som tror att detta är för barn och ungdom har fel. Detta är för alla (inte de under 12 om jag får bestämma, men det får jag ju inte) som vill drömma, älska och förtjusas.

För mig är Harry dubbelt magisk. Den första boken läste jag högt för min numera bortgångne son, när han låg inne på sjukhus länge för transplantation. De följande tre romaner som fanns då, läste jag i smyg på kvällarna när han somnat. De tre första filmerna njöt vi av tillsammans. Så när jag går in i den mörka, fullsatta salongen för att äntligen se Harry och halvblodsprinsen har jag med mig Jeppe. I mörkret skräms vi, skrattar vi och andas ut. Tillsammans i magins värld.

Mitt liv i rosa

Kanske hade jag behövt en rosa period i mina barnaår. Visst lekte jag med Barbie och dockor (men i ärlighetens namn började dockorna rätt tidigt att hångla med varandra) dock minns jag det som om vi mest var ute. Vi badade från april till september. Vi lekte rödavitarosen, även om jag ägnade mest tid åt att gömma mig. Vi cyklade runt, runt kvarteret tills vi blev snurriga i kolan (eller krockade eftersom vi tävlade genom att cykla åt motsatt håll). Särskilt rosa var mina tidiga år inte. Det var möjligtvis syster som fick rosa kläder, jag fick likadana men i en sekundär färg, typ blått.I tonåren var jag rätt feminin tror jag, gymnastik och dans och så. Duktig och präktig i skolan. Detta vägdes ändå upp av att jag var ganska stor i truten och inte hade tid att hålla käften och vara söt. Det är jag nog glad för, men ibland hade det nog varit bekvämast om jag varit lite smidigare, lite tjejigare.

I vuxen ålder tampas jag mycket med funderingar och diskussioner om könsroller. Det är jobbigt. Jag har också begåvats med tre vackra söner, som i omgivningen uppfattas som väldigt pojkiga pojkar.

Något, eller allt av ovanstående, kanske har bidragit till att jag nu fullkomligen älskar rosa. Kläder och blommor. Mina gammelrosa petunior är vissna och träliga, men så tjusiga i färgen att jag inte förmår mig att slänga dem. Kanske kan jag vältra mig i ljuva rosa nyanser för att jag nu är trygg i min kvinnlighet.

Eller så är rosa bara en färg.

Lek för hela familjen

Ett märkligt namn har det stället - Tom Tit - men ett fantastiskt äventyr för både stora och små är det.

Entrén är kostsam (145 kr för ett barn, 195 för en vuxen, 595 för familj (max två vuxna och tre barn)) men det visade sig snart vara värt det. Efter en snabb översikt, det vill säga att femåringen springer euforiskt runt utan att stanna mer än en halv sekund vid varje experiment, som varade i en timme ungefär landade vi på cafét för att dricka och fylla på sockerhalten i blodet. Priserna där var helt okej, 22 kr för en kaffe, 15 kr för en stor kanelbulle.

Sedan anslöt sig pappan i familjen med en nysoven bebis och vi tog det lite lugnare vid varje station. Det går inte att återge upplevelser av detta slag, men vi spenderade fem timmar därinne och jag tror att alla fyra hade lika roligt.

Bebisens favorit var jordgloben i plast som blåstes upp i luften av en vind ur ett hål i golvet och draperiet av rök (vattenånga). Femåringen älskade tunneln under marken och en snurrade träplatta som han kunde springa runt på. Pappan gillar allt som går att pilla på och var således i himlen. Själv tyckte jag nog att den 44 meter korta rutschbanan var en hit. Och klätterväggen med lampor. Och skuggfotograferingen. Och såpbubblorna. Och. Och Och.

Rätt brallor

De flesta kvinnor i min ålder som jag känner, joggar inte. Konstigt egentligen eftersom det är en stor folkrörelse i detta land. Men detta är inte ett tips där en stor pekpinne ska stoppas upp i din söta lilla bakdel. Nej, det är här är ett kort och enkelt (dock inte gratis) tips till dig som eventuellt joggar, funderar på att börja jogga eller mer troligt, promenerar ofta.

Skaffa dig ett par löpartights. Man brukar säga att jogging bara kräver ett par bra skor. Det är inte på långa vägar sant. Du behöver också en schysst behå, vilket i sig är en hel vetenskap. Men på tredje plats (om vi bortser från de rent mentala förberedelserna och bara ägnar oss åt det kommersiella) kommer brallorna.
Det finns flera fördelar:
* Du vet alltid vad du ska ta på dig (allt för att undanröja eventuella ursäkter).
* Inget är i vägen när du springer.
* De andas och blir inte slaskiga när det regnar (och då är det som skönast att springa).
* Du känner dig sportig och lite proffsigare.
* De är faktiskt mer klädsamma än fladderbyxor även om det känns som man är naken de första rundorna.
* Du vänjer dig med att visa din rumpa och dina ben. Ingen svimmar, dör eller kräks och det blir lättare att sätta på sig kjol, shorts och bikini.

Film som engagerar

Förväntan kan vara på både gott och ont. Många är de filmer som fallit platt till min mark för att jag längtat för mycket och hoppats högt. Alltså har jag lärt mig att hålla igen på suget, men kan inte låta bli - eller hur skulle jag kunna undgå? - att läsa om filmer, om vad andra tänker om filmer.

Så inför The Wrestler fanns onekligen en del högt ställda förväntningar. Så döm om min förvåning när jag nästan förskräckt stängde av filmen när den var slut. Jag kände ingenting. Bra skådespeleri, sorglig historia, men tunt på något sätt. Till sängs gick jag aningens besviken.


Men så kom då en dag efter och jag upptäckte medan jag snoppade jordgubbar att jag hade ett lätt ångesttryck över bröstet. Det är inte så ovanligt och rutinmässigt sökte i mitt inre vad orsaken var. Och det var inte det som vanligen frammanar min rädsla som tog tag i mig. Nej, det var Randy. Brottaren som inte levde ett liv utan ägnade sig åt att långsamt pressa sin kropp till förstörelse. För att slippa leva. Inte ens kärlek var värt att leva för.

Under dagen återkom mina tankar många gånger till denna karaktär och det slog mig hur lik han var den nu fallne Michael Jackson. Deformerade ansikten och kroppar, i jakt på evig skönhet och kraft. Ett missbruk för att leva kvar i sina fornstora dagar, istället för att gå vidare. Ensamhet.

Ett tjugoårigt självmord.

Tvätt i hus

Jag är rätt modest i mina drömmar om det perfekta huset. Jag hoppas snarare att jag får bo kvar här i mitt inte så perfekta hus, med maken tätt intill och inte i någon källare med hammaren i högsta hugg. Trots det är jag just i dag ganska nära något som känns perfekt. Fondväggen är nyss tapetserad i vårt utbygge. Mycket återstår men det är snyggt, så utomordentligt vackert med grälla fjärilar mot silvriga ormbunkar.

Men om jag någon gång skulle bygga nytt, eller gör en stor renovering så skulle jag ägna lite tid och pengar på det här med tvätt. Det finns inget jag bär på så mycket som tvätt. Från diverse rum till tvättkorgen (och då lever jag ändå med människor som klarar detta på egen hand, så det är oftast min egen smutstvätt jag bär). Det är tråkigt. Trevligare är det att sortera i högar på tvättstugegolvet, förmodligen för att jag har just ett tvättstugegolv. En rejäl tvättstuga var det första vid ordnade när vi köpte huset. Som de flesta tvättstugor ligger den i källaren. Badrummet ligger i markplan, sovrummen på övervåning. Så även om sorteringen är trevlig är det mycket bärande innan tvätten når det rätta golvet.

Hänga tvätt är också rätt okej. Ute allra helst, även om det är lite bökigt med bebis som vill vara med över allt. På baksidans trapp står ofta en tvättställning när vädret är mer osäkert. I vardagsrummet ganska ofta. På vintern hängs den nere i tvättstugan.

Oavsett var torkstället är, så ska den sedan plockas ned, vikas och sorteras igen. Strykning eller inte strykning? Vems kläder? Också ett hushållsarbete jag kan stå ut med. Sedan kommer detta bärande i trappor igen och det är ju det jag inte gillar.

Så i min renoverade dröm, skulle det finnas tvättnedkast från sovrum ner till tvättstugan. Och från badrum och kök med. Det skulle göra tvätteriet trevligare. Jag vet några som gjort det (även om jag självfallet har haft idén mycket längre...) och det blev mycket bra.

Sex och sånt

Jag har länge klurat på att jag skulle ha något litet tips om samlevnadens svåra konst. Men hur jag än vrider och vänder på det kommer det inga idéer runt detta ämne. Och vad betyder det? Har jag det så illa att jag inte kan tipsa om det? Nej. Jag har det bra. Jag tänkte skriva att jag har det som de flesta andra, men det vet jag ju inget om. Ibland får jag vinkar om att allt inte är strålande på alla håll.

Så vad beror då denna torka (ja, det kan tolkas tvetydigt, jag vet) på? Jo, det är nog så att jag blivit rätt pryd med åren. I ungdomens glada och oförsiktiga dagar berättade jag nog mer än vad mina partners hade önskat. Och nu är det plötsligt så att jag får mer information av någon person då och då, än vad jag vill ha. TMI kallar vi det på jobbet (To Much Information). En annan bidragande orsak är också nätets explosionskraft och avsaknad av tid och rum. Min blogg läses av sisådär tolv personer om dagen. Det låter inte så mycket, men känns väldigt mycket för mig. Jag vet nog vilka de flesta av dessa tolv är och några är anonyma. Oavsett vilket vill jag inte dela med mig av mina sängkammarnöjen. För de som känner mig skulle det bara bli pinsamt. För de som inte känner mig skulle det bli pornografiskt. Inget som känns okej.

Så inget tips alltså? Jo, ett litet ett. Ett självklart ett. Tv-häng och tangentbordsknatter är inget vidare förspel. Testa att prata med varandra istället.

Köpa i söder

En sisådär en och en halv timmes bilfärd från Örebro (om man hittar rätt, det klarar inte vi), strax utanför Norrköping ligger en liten pärla vid namn Söderköping. Om du gillar Nora eller Trosa, kommer du också att gilla Söderköping.

Ett plus är om du gillar glass, för det är liksom huvudattraktionen i Söderköping. Det finns flera caféer som utannonserar hemgjord glass och som ligger jättefint, men det är Smultronstället som har satt Söderköping på glasskartan. Här köper du glass för hundra kronor cirka. Det låter mycket, men jisses så mycket glass du får för det. Dessutom har de som ligger bakom detta också fattat att glass plus godis är lika med sant. För dig som gillar det mer enkla eller fruktiga (finns du verkligen?) har glassrestaurangen självfallet alternativ som passar dig också. Tar du en egen glass, kan du skippa lunch/middag men en stor glass lämpar sig väl för att delas med det trevliga sällskap man tar med sig.
Men det finns faktiskt mer än glass här. Inte minst uppskattas båtarna och slussningen av barnen, och här kommer du riktigt nära. För oss större är det alltid kul att kolla in alla båtmänniskor och deras styling. Längs kanalen går ett trevligt promenadstråk med fik, restauranger och affärer.

I Söderköpings centrum finns en hel del mysiga småbutiker (inte ett H&M så långt ögat kan nå) med riktigt bra rea så här i juli. Det mest intressanta klädesplagget (som jag dessvärre inte köpte) var ett par jeans av märket Claes Göran. På taggen står följande slogan: I´m still in love with you Claes Göran.

För att du ska förstå vad det är som är skoj med det måste jag berätta att min man heter Klas. Och Göran i andranamn. Vilket i sig är väldigt roligt.

Det där nuet

Vi - du och jag - och världen runt omkring oss i form av bokförlag, tidningar och bloggar gör stort väsen av det där med att leva i nuet. En klok kvinna sa till mig en gång att utan en framtid finns inte heller ett nu. Sant. Men jag ska i alla fall ägna mig åt detta nu, just nu.

Jag tror att jag vet hur man gör, när det kommer till mig själv. Jag njuter av bebisen, även när han gnäller. Jag vill vara med femåringen, även när han skriker. Rent allmänt älskar jag så mycket jag bara kan. Hela tiden. Vilket blir lika med nu. Hela tiden.

Sämre går det med förhållandet till andra människor. Där håller jag hårt på gamla oförätter och många får aldrig chansen att visa vilka de är. Nu.

Så ägna dagen åt den tanken. Ser du dina föräldrar som de personer de försöker vara nu? Eller ältar du allt de de gjorde eller inte gjorde när du var liten? Och dina syskon, bygger din relation med dem på de varelser och det agerande som var för tjugo år sedan? Vänner? Är de vänner för att du vill det idag? Eller för att det bara är så sedan ett x antal år? Och dina före detta? Är de verkligen dina före detta eller lastar du fortfarande dem för dina tillkortakommanden i förhållanden nu?

Att leva i nuet bör således inte bara handla om att planera mindre för framtiden, utan också att lämna det gamla därhän, åtminstone där det behövs. Det gamla som är bra, kan säkert vara okej att njuta av också nu. Och i framtiden.

Skaffa dig en ovana

En vana som många med mig har, är också en rätt märklig vana. Jag pratar om den trofasthet som vi besitter när det gäller frukost. Inte vill vi äta pannkakor varje dag till lunch, knappt varje vecka ens. Inte vill jag ha grillad kycklingfilé - som jag älskar - varje middag. Men frukosten kan utan problem se lika ut, dag efter dag. År ut och år in.

Man kan ju spekulera i anledningarna därtill. Personligen tror jag att det är en ren bekvämlighet att slippa slå på hjärnkontoret direkt på morgonen. Rutinerna sitter i märgen och vi kan skönt luta oss tillbaka och läsa morgontidningen. Och förresten, stort tack till den som kom på morgonteve för barn.

Men om jag ger dig ett par tips på frukost så kanske du kan variera dig lite, med bibehållen vilonivå på hjärnan. Om det förhåller sig så att min teori är helt åt skogen, går det säkert utmärkt att testa en ny frukost ändå.

Själv är jag periodare. Ibland bara gröt. Ibland bara fil. Just nu är jag dock i en för mig ovanligt varierad period där jag förutom det ovanstående också gärna äter:

1. Äggröra gjord på tre ägg, en skvätt mjölk eller vatten, en sudd salt, en tomat i bitar och ett gäng skinkskivor. Äggen knäcker jag direkt i tallriken och kör två gånger en minut i mikron med omrörning emellan. Sedan knölar jag ner resten.

2. Fruktfrukost med exempelvis banan, äpple, jordgubbar eller nektarin. En hel eller halv avokado ger lite mer matig känsla. Nötter, loppfrön och/eller linfrön förhöjer smak, nytta och utseende.

Båda dessa ovanor är dessutom betydligt mer mättande än vad du tror och du klarar dig bra fram till lunch.

Oavsett vad jag äter till frukost, ska det alltid vara ett par koppar kaffe till. Den vanan ska förbli en vana hos mig, ovana eller inte.

Vederkvickande vandring

En halvtimmes bilkörning från Örebro (via Hallsberg och Östansjö) ligger Dovraleden. Där sägs jättinnan Dovras tårar över hennes våldsamma make ha skapat de tre avlånga sjöarna i sprickdalen.

En förmiddag då dåligt väder hade förutspåtts satte vi av, jag och vän. I tre av de fyra timmarna vi spenderade i Dovras skogar, sken solen vackert mellan träden på den vilande mossan. Den sista biten regnade det stilla och svalkade oss tacksamt när vi gått en kort, men brant tur ner till Dovras kyrka. Kyrkan är ett utskjutande bergsparti. Sägnen berättar att Dovras ilskna make Tjälve ska ha slitit loss klipbblock för att kasta dem på Viby kyrka, vars klockor klämtade på ett sätt som inte tilltalade den tjurige bjässen. En fascinerade historia att skratta till när man lätt skrämd står under berget som ser ut att falla över en när som helst.

Vandringsleden är exemplariskt skött med rastplatser fyllda med ved. Du kan välja att gå runt alla tre sjöar som är en tur 6,5 kilometer plus vägen från och till parkeringen till leden på sammanlagt 3 kilometer. Det fiffiga är att du kan välja att gå runt bara en eller två av sjöarna, eftersom man iordningjort övergångar. Detta gör att leden också passar för barn eller de som av andra anledningar inte kan gå så långt. Vandringen är förhållandevis enkel, bara på ett par ställen fick vi hålla i oss (och vägen ner till kyrkan förstås).

Om du som jag dessutom utrustar dig med trevligt sällskap, lovar jag dig en av sommarens höjdpunkter.


Dovrasjödalen - Regionförbundet Örebro

Engergispar på enkelt sätt

Oj, jag hoppade över en dag. Min varannandagsambition föll ihop. Inte av tidsbrist eller brist på idéer. Jag bara tappade bort en dag helt enkelt. Rätt gött faktiskt.

Nåväl, här kommer ett mycket enkelt energispartips i dessa krisiga dagar. När du kokar ägg, stoppar du i dem i kastrullen (jajamen) och fyller på med kallt vatten. Jag har testat att energispara genom att använda vattenkokarkokt vatten (ett riktigt najst uttryck) men tycker att äggen bara spricker. Men, låt vattnet koka upp och stäng sedan av plattan. Låt äggen koka färdigt på eftervärmen (funkar även på häll, vattnet i sig är så varmt att det räcker) i fem till tio minuter beroende på hurdana ägg du vill ha. Spola kallt som vanligt för att få äggskalet att lossna bättre.

Det funkar varje gång, även om jag blivit misstrodd när jag försökt göra på det sättet hos bekanta. Så misstrodd att den bekante satte på plattan igen för att försäkra sig om att äggen säkert blev kokta. En liten kul anekdot som jag bevarar varmt i mitt minne.

Sommarsallad

Mycket bättre än att baka bullar i sommarvärmen är att äta en god och mättande sallad till lunch. Grilla kan man kanske stå ut med framåt kvällen, men mitt på dagen behövs något kallt och enkelt som inte gör en paltkomamätt.

Och det här bjöd min syster mig på i helgen. Jag kan tillägga att vi åt den som rester dagen efter, iklädda bikini med nakenfis-fyraåring som sällskap och Mälaren glittrande nedanför fötterna.

Köp en påse Mache- eller spenatsallad, alltså färdig salladsblandning av valfri sort.
Skölj ordentligt och låt rinna av (salladsslunga är inte helt tokigt faktiskt även om jag själv aldrig skulle orka ta fram en sådan varje gång).
Stek ett paket bacon ganska hårt och låt de små bitarna rinna av på hushållspapper.
Skiva en bit halloumi och/eller feta i fina kuber.
Stänk lite rödvinsvinäger (eller annan vinäger du har hemma ) och god olivolja över salladen. Strö över lite flingsalt.
Blanda i ost och bacon i salladen och lunchen är klar.

Vill du ha något än mer mättande kan jag lova att ciabatta med mycket Bregott och en skiva ost gör susen.