29 juni 2010

Semesterläsning

Denna värme kräver en god bok. Tjock ska den också vara. Den ska innehålla spänning, skrönor, sorg, svek och sug.

Tänk en sådan tillfällighet att jag har en sådan roman att tipsa om då!

Jag har just avslutat den 700 sidor tjocka berättelsen. Min man har läst den före mig, och tyckte att den var ganska tråkig, i alla fall på mitten. Eftersom den handlar om hav och sjömän, var jag då tveksam. Det är definitivt makens område och längtan, och inget som jag lockas av. Men ändå, Vi, de drunknade är en snackis och måste således läsas.

Och den är inte tråkig. Den är varm och kall. Den är långsam och snabb. Den är skrönig och realistisk. Kanske påminner den mig om min favorit alla kategorier - Hundra år av ensamhet - eller kanske är den helt enkelt en ny klassiker. Jag kan känna igen mig i längtan bort, som samtidigt är ett sökande efter hem. I romanen kommer inte alla hem, men hittar små bitar av sig själva på vägen. Eller små bitar av varandra. Ja, det känns lite som livet självt. Denna ständiga resa och längtan.

26 juni 2010

Tiden som önskning

Jag har svårt med tiden. Klocktiden och jag är inte ett. Det är inte så att jag är dålig på att passa tider, tvärtom är jag nog alltid irriterande tidig. Det är mer det där med hur långt fyra år är, det är ju inte på riktigt, bara en kalenderuppgift. Fyra år kan vara ett ögonblick, och en evighet. Samtidigt. I samma sekund.

Gemensamt med många andra är dock min önskan och längtan efter mer tid. Både framåt och bakåt, om du förstår hur jag menar. Jag vill att åren med dem jag älskar ska sträckas ut och vara alltid.

Nu har också mellanpojken upptäckt tiden. Överhuvudtaget är det mycket siffror, pengar och beräkningar. Lite tjatigt, måste jag erkänna. Men han upptäcker sin omvärld och livet vidgas, sträcks ut åt alla håll och kanter. Samtidigt så krymper den. Han är ett barn som mer än väl vet att livet är begränsat. Och hans önskan om mer tid tog sig ett mycket tydligt uttryck vid läggdags i kväll. När jag kramar och pussar enligt familjetradition och efter kvällens rutinbestyr, säger han med sin mun mycket nära min:
- Mamma, önskar inte du också att klockan var sex, så att vi kunde vara med varandra?

Jo, det önskar jag. Jag önskar mig många saker, men just i dag önskar jag att klockan var sex så att jag fick ett par timmar på mig att återgälda denna den vackraste kärleksförklaringen av alla. I morgon ska klockan vara sex hela dagen.

22 juni 2010

I pionernas tid

Vi satt och åt hotellfrukost, jag och min man, i pionernas tid 2005. På bordet stod en liten vit vas med en blekrosa pion. Vi pratade mycket om Kevin den helgen. Kevin som snart skulle dö. Jeppe hade visserligen varit sjuk i ett och ett halvt år, men återfallet hade ännu inte kommit, och någonstans förutsatte vi den mesta av tiden att allt skulle gå vägen. Men med Kevin visste vi. Jag tittade på pionen och tänkte att dess skönhet, dess onödiga överflöd måste vara ett bevis på att det ändå fanns en mening. Livet är inte bara födelse, lidande och död. Om det finns något så onaturligt vackert som pioner, då finns det något mer.

Och jag lovade mig själv att Kevin skulle få min första pion året därpå, varthän han än vilade då.

Ett par veckor senare dog Kevin, och lagom till hans begravning fick Jeppe sitt första återfall. Kampen att se meningsfullhet i tillvaron blev hårdare. Hur kan en pojke på sex år dö, när han fyra dagar tidigare fått en lillasyster?

Bilden är tagen i slutet av juni 2006. Jag väntar på att pionerna ska slå ut för att kunna gå med den första till Kevins grav. Jag väntar också på att Jeppe ska dö. Och jag vet att nästkommande år, måste jag gå till två gravar med pionbuskens första utslagna blommor.

Sedan juni 2006 har min kamp för att hitta en vettig tillvaro med så mycket mening som möjligt, blivit en heltidssyssla.

Sedan dess har också ytterligare en betydelsefull liten kille lämnat min värld, och nu tittar jag ut genom fönstret på min pionbuske och väljer noggrant ut de tre största knopparna som ska läggas på gravarna. Kevins, Jeppes och Petters. Jag ska lägga dem där, och fortsätta mitt sökande efter mening i pionernas skönhet.

20 juni 2010

Sommarens agenda har påbörjats

Det är när jag skriver om Jeppe som min blogg får mest genomslagskraft, och ingen är gladare än jag för det. Det är märkligt viktigt att hans avtryck får ha fortsatt skarpa kanter.

Emellanåt måste jag ändå vila lite, det tar kraft att formulera sig varsamt om min enskilt största känsla. Och bloggens ursprungssyfte var att lyfta det som är bra i min tillvaro. Och just i dag behöver jag det mer än du kan förstå. Så jag satte mig ner (nej, det gör jag ju nästan aldrig, jag går hela tiden, men det ser bra ut i skrift) och funderade på hur min sommar sett ut så här långt, med en vecka kvar till midsommar.

Dop 1: Ursöt bebis med bedårande moder. Psalm 606 uthärdades relativt stoiskt.
Kolmården: Avslappnat, nöjda barn, många djur, många djurbebisar, trött mamma.
Jobb: Stressigt, omvälvande, inte så roligt alls faktiskt.
P: God vän som blir allt mer vän i sin godhet.
Nöje: Saft i P´s trädgård, studenter på avstånd, A med vin, kex och trädgård, cykelturer med barnen.
Märkliga nöjen: IKEA.
Nytt: Brevvän (digitalt, men ändå).
Gammalt: Promendader, sorg, ensamhet, svårt att andas.
Dop 2: Älskat litet barn i strålande inramning. Psalm 606 gick inte att uthärda.
Det som väntar: 8 juli, resa till bokad stuga, helg med mellanpojke.


Om du härmar mig, kommer du att se hur mycket en sommar kan innehålla och vi kanske slipper tjata om allt vi aldrig hinner med. Det är fantastiskt mycket man faktiskt hinner med om man bara ser det.

15 juni 2010

Omänskliga dagar


Jeppe och jag sitter och äter jordgubbar och vattenmelon. Det är det som gäller just den här dagen. K tittar på mig ett kort ögonblick, det blir inte så många möten med ögonen dessa dagar. Hans axlar är förvånansvärt sluttande med tanke på de beslutsamma stegen han tar när han går igenom sjukhuskorridoren, mot dagavdelningen och dr J´s kontor.

K är borta i några minuter, dr J kommer med honom tillbaka och har tårblänk i ögonen. Vi har just meddelat honom att Jeppe inte ska få någon förlängande behandling. K har utan tvekan berättat för honom om det beslut ingen människa, och kanske allra minst en förälder, ska behöva ta. Jeppe har noll chans till överlevnad, men vi har ändå blivit erbjudna en kur som skulle kunna förlänga hans liv med några månader. Dr J och sjuksköterska P talade tyst och tydligt till oss, när de beskrev till vilket pris detta skulle kunna ske. Kanske skulle Jeppe bli en grönsak, kanske blind, kanske skulle organ lägga av och med all säkerhet skulle han få ont.

Personalen lämnade rummet, vi hörde Jeppes röst utanför där han sin vana troget babblade på med någon från lekterapin som tog hand om honom medan vi hade livets största samtal. K bestämde snabbt och utan tvekan: "Det räcker nu." Jag protesterade inte, men dr J ville inte ha något besked förrän dagen efter. De djupaste andetagen i den stilla tiden, fyllde våra lungor och vi gick ut till vår pratande sexåring.

När dr J dagen efter lämnat av K hos mig, är K törstig, går ut i köket. När han inte kommer tillbaka, går jag efter honom. Där i familjeköket står världens starkaste man och stirrar på två dunkar. En röd och en gul. Han har just tagit ett beslut, som ingen människa kan ta, men nu kan han inte besluta om saften smakar bäst som röd eller gul.

11 juni 2010

Märkbara ord

Att vara svensklärare och samtidigt påpeka något som är illa uttryckt, är inte så lätt. På jobbet är det en sak, men i privatlivet aktar jag mig noga för att kommentera språk. Alla har ju åsikter om lärare, och att vara duktig i språket är känsligt för andra.

Men nu tänker jag ändå ta mig friheten att kommentera ett par meningar som gjort mig irriterad. Man ska f-n tänka på hur man formulerar sig när det ska i tryck.

Den första meningen - eller rättare sagt frågan - läste jag i tidningen "Vi i villa", en gratistidning bestående till nästan hundra procent reklam som dimper ner i brevlådan då och då. När så lite text ska produceras, borde det vara av god kvalitet. I det här fallet vill jag påstå att det inte var dåligt rent grammatiskt, men uruselt semantiskt. Ett villaägande par intervjuas med ett tiotal frågor om sitt hus. Efter frågan om vad de är mest stolta över borde det lilla reportaget avslutas. Men nej, man frågar paret:
- Och vad skäms ni mest för?

Tjoflöjt. Där kom det. Du som är husägare, glöm nu för allt i världen inte att du ska skämmas. Det räcker inte med halvfabrikatet, celluliterna och det outnyttjade gymkortet - ha nu rejält med ångest för att ditt hus inte är perfekt också.

Den andra meningen är för mig personligen en ren förolämpning, men också den formulerad i ren tanklöshet (och det ska man ju alltid ursäkta, "jag tänkte inte", eller hur?). Bingo och Katrin har blivit föräldrar. Grattis, det där med barn är ju helt fantastiskt. På frågan hur flickebarnet mådde, blev svaret:
- Toppen, hon är helt frisk och bra.

Tjoflöjt igen. Så vi med inte helt friska barn har inga bra barn? Jo, jävlar. Nu svär jag också. Mina döda, missbildade, fläckiga, organdefekta, sneda barn är faktiskt inte bara bra, de är bäst.

7 juni 2010

I denna ljuva sommartid

I kväll ska vi fira familjens andra skolavslutning. Jag ska inte visa det för mellanpojken, men hela mitt inre handlar i dag om den första.

Jeppes förvåning när han fick gå inomhus med klassen på skolavslutningen i lekisklassen, gick inte att ta miste på. De sex-sju gånger han under lekisåret kunnat delta i verksamheten var det utomhus på grund av infektionskänsligheten. Men den här dagen kunde jag strunta i det, det var ju ändå kört. Jeppe skojboxades med en kompis och den korta sejouren i klassrummet slutade i tårar, och vi gick hem, hand i hand.

Jag berättar för Jeppe att de dumma i blodet har kommit tillbaka och han blir så tung i axlarna. "Måste vi åka till Uppsala nu?" Ja. "Hur många nätter måste vi vara där?" Jag vet inte. "Jag förstod att du skulle säga så, mamma."

Så gick vi där, hand i hand, på väg hem från hans första, enda skolavslutning. Jag visste att det var den enda.

I kväll ska jag stolt betrakta mellanpojken när klasserna samlas på trappan för att sjunga för oss. Där kommer också de som går ut fyran att stå. Jeppes klasskompisar. Och jag ska inte visa något av det jag känner.

På Jeppes skolavslutning firade vi inget alls. I dag ska jag köpa ballonger.

Smultronställe

Ibland låtsas jag att Lillån är paradiset på jorden. Det är inte så lätt när det händer saker, nära, nära, saker som jag inte vill förstöra det här inlägget med. Men emellanåt är det enkelt. I maj i min trädgård, då är det vackert på ett sätt som borde ligga paradiset nära. Och eftersom jag inte tänker mig ett paradis efter jordelivet, så kan gott detta vara mitt paradis.

Det är inte bara naturen som skapar ett paradis, utan människorna däri. Här finns min familj, de som lever och alla tankar på han som inte gör det. Här finns också vänner, av stor vikt och betydelse.

Av lite mindre betydelse, men ändock en faktor som förhöjer känslan av idyll, är den lilla blomsterträdgården som ligger ett stenkast härifrån. Ett intressant par driver den, och säljer egenhändigt uppdrivna plantor. Det är så långt från Plantagen och Blomsterlandet du kan komma. På ett bra sätt. Åk dit, köp en blomma att ge bort. Kom hit, kika in i mitt paradis där pioner och längtan hör ihop.

5 juni 2010

Vi ser varandra

En av de stora poängerna med bloggandet är att jag uppmärksammar andra bloggare och andra bloggare uppmärksammar mig. Det är en (åtminstone bland oss som inte tjänar pengar på detta) generös miljö där man ofta länkar mellan varandra och tipsar om andra i sin egen text.

Och ett av de fina sätten är bloggutmärkelsen som jag har fått av skribenten bakom http://siredison.blogspot.com/.

I utmärkelsen ingår att ta fram den tionde bilden från sin blogg. När jag bläddrar igenom mina första inlägg (som inte alls handlade om Jeppe och alltså inte heller innehåller några bilder på honom) dyker den här upp som nummer tio:


Kommentarer överflödiga. Ibland säger verkligen en bild mer än tusen ord.

Bloggutmärkelsen skickas nu vidare till skribenterna bakom http://nastanmittilivet.blogspot.com/ (självklart)
http://linatroeng.blogspot.com/ (som inte är tillgänglig för alla)
http://smulgubbe.se/ (som säkert fått drösvis med utmärkelser redan, men förtjänar många fler ändå).

2 juni 2010

Sparade människor

Den allra sista gången vi kom till Uppsala tillsammans med Jeppe, uttalade jag mitt livs största lögn. Jag orkar inte ta den nu, men väl det som kom alldeles efter. Jeppe hade sovit ganska gott på morfinet under bilresan upp, och var rätt glad när vi installerade oss i rummet med giraffstöden under hyllan. Han började direkt att skapa samma ordning som han alltid gjorde när vi kom dit. Det viktigaste vara att få in Playstation. Sagt och gjort, G åkte ner till Lekterapin och ordnade en vagn med tv och spel i ett. Skönt, de fungerade ofta bättre än de andra.

Jeppe öppnade fodralet till favoritspelet - just då det ENDA spelet - och fodralet var tomt. Jag hade missat att lägga i den. På hans allra sista resa, i hans allra sista rum, hade jag glömt den ägodel han just då värderade högst.

Jag sprang ner på stan, till Game. Jag hade varit där ett par gånger, och Uppsala centrum var redan både bekant och nära. Utan en sekunds eftertanke går jag fram till disken, berättar att min son ligger på sjukhuset och ska dö om några dagar. Killen i disken plockar fram spelet som jag betalar. När betalningen är genomförd säger expediten:
- Och så kommer du tillbaka med spelet sedan och får pengarna tillbaka.

Det gjorde jag också, bara någon dag senare. För när jag kom tillbaka till sjukhuset hade Jeppe somnat och var bara vaken sporadiskt under sina sista dygn. Han spelade aldrig mer Lego Star Wars.

Killen i butiken, vem var han? Jag har ingen aning. Men han är en av alla de människor som finns sparade inuti mig med en extra guldstjärna i kanten.