Orka

Jag läste i senaste numret av Barn & Cancer, om Sebbes mamma som numera var sjukpensionär för att hon aldrig kom tillbaka efter sonens död. Jag är glad att jag inte är sjukpensionär, jag älskar att jobba. Men jag förstår så väl det där med att hon aldrig kom tillbaka. Jag kommer aldrig tillbaka heller. Jag är borta. Som död fast här.

Minsting vaknar ofta och har ont i fötterna. Nästan alltid går det över med en Alvedon, och en plats under mammas täcke. Jag älskar att vara hans favoritplats. Häromnatten gick det inte över, vare sig med smärtstillande tabletter eller smärtlindrande hud. I landet mittemellan grät han och sa: "Jag orkar inte mer." Mellan husets väggar studsar de orden. Jag orkar inte mer. Jeppes ord när allt bara gjorde ont. Makens ord när åratal av vaknätter gjort sitt. Mina ord när media hyllar dem som överlever. Mina ord när nya behandlingsmetoder upptäcks. Mina ord när saknadens konstanta krampaktiga tag om mellangärdet inte går att förtränga med träning, choklad eller kärlek. Jag orkar inte.

Ändå så sitter jag här. Jag jobbar. Jag älskar. Jag umgås. Jag dansar. Jag är glad. Jag är ledsen. Som levande fast inte som förut. Som död fast ändå här.

Liten

Minsting är nu exakt lika gammal som Jeppe var när han blev sjuk. Och Minsting är så liten. Kanske för att han är just minst. Jeppe var ju nybliven storebror och ganska stor. Och under de 20 första sjukhusdagarna blev han snabbt större. Jag tittar på Minsting och kan inte förstå.

Hosta. Viktnedgång. Trötthet. Vårdcentral. Rädsla. USÖ. Hålla fast. Panik. Bamse. Infarter under tvång. Skrik. Mer panik. Röntgen. Ambulans Syrgas.18 mil. UAS. Vill vara ifred på nya rummet. Vill vila. Istället IVA. Hjärtultra. Kortison. Kateter. Ångest. Dygnet-runt-vak.Stickpanik. Lull-lull. Besked. Döden andas nära. Hårklipp. Nya kläder. Äntligen narkos. Rädd för råttor i magen. Skrikpanik. Port-a-cath. Så liten under täcket. Cytostatika. Kanske äta något salt. Mer kortison. Mer cytostatika. Leverfunktion. Lumbalpunktion. Film. Pussel. Äta tabletter. Få besök av mormor, mostrar. Ett litet leende. Mager. Infarter i fötterna. T-ALL. Åka hem. Tjugo dagar som inledde vårt livs längsta resa.

Jag tittar på Minsting och kan inte förstå.