Den breda sorgen, del 2

Vi pratade inte särskilt länge, jag, maken, dr J och sjuksköterskan P. Det var sakligt och stilla. Det fanns alternativet att ge Jeppe en så kallad flaggkur och hans liv kunde förlängas med några månader. Till vilket pris gick inte att säga, men förmodligen ganska högt. Jag minns svagt ord om rörelsehindrad, synnedsättningar och annat. Det andra alternativet var att låta sjukdomen ha sin gång och göra det så lite plågsamt som möjligt.

Maken beslutade enkelt om att det inte var tal om något förlängande av en tillvaro som redan var plågsam nog för Jeppe. Jag protesterade inte. Maken meddelade dr J vårt beslut som tog emot det med tårar i ögonen. Tre och en halv vecka senare var Jeppe död. Det var plågsamt, men ändå så rimligt som det går att vänta. Cancer gör ont, vet du. Varje dag sedan dess har jag tänkt på dessa förlängda månader, där jag kunde fått hålla Jeppe i min famn. Smeka hans tjocka hår tills hjässan blev skallig och len igen. Vi kunde ha spelat Lego Star Wars på Playstationet. Han hade hunnit se filmen "Bilar" som man gjorde reklam för under hans sista tid i livet. Jeppe och Mellan hade fått mer tid tillsammans. Vi hade hunnit skrattat lite till. Jag vet med hela mitt förnuft att vårt beslut var det rätta. Men min sorg skriker varje dag efter de där månaderna extra i Jeppes korta liv.

Den breda sorgen, del 1

Sju år har gått sedan Jeppe slutade leva. Jag vet att människor har åsikter om mig och min sorg. Någon antyder, ett par pratar bakom min rygg och några pratar jag med. Men bara en har varit modig nog att som lite mer utomstående ställa frågan: "Du, håller du inte på med det där lite för mycket?"

Nej, det gör jag inte. Jag gör det på mitt sätt, det är min sorg. Jag anstränger mig för att se de levande barnen mer än det döda, det är viktigt, men alla vuxna får faktiskt finna sig i att Jeppe prioriteras.

Men frågan väckte ändå en del funderingar i mig. Hur ser min sorg ut för andra? Personen i fråga är ganska rak i sin kommunikation och beskrev min sorg som att jag saknar Jeppe och är ledsen för att han är död. Och så är det såklart. Men det är så mycket , mycket mer. Sorgen är bred. Jag ska försöka beskriva var sorgen finns, utöver det uppenbara att Jeppe är död. Jag ska göra det i små bitar, för att hinna andas.

Varje gång jag hänger tvätt, hänger jag inte Jeppes kläder. Varje gång jag dukar bordet, dukar jag inte en tallrik åt honom. Varje gång jag vänder mig mot barnen i baksätet, sitter Jeppe inte där. Varje gång jag samlar ihop familj och hus inför kvällen och läggdags, finns han inte där att stoppa om och önska en skön natts sömn.