I natt dog Jeppe

I natt dog Jeppe. Igen. För det är så det är. Han dog, dör och kommer att dö igen. Först dog han ur något slags medicinsk perspektiv. 22.34 den 8 juli 2006. Det var varmt som satan. Han försvann från mitt hus och mina händer. Livet fortsatte. Efter ett år eller två dog han igen, när de magiska tankarna blev alltmer sällsynta. Han skulle inte genom ett mirakel komma tillbaka. Jag ägnade mig åt magiskt tänkande rätt mycket. Såklart skulle miraklet hända oss, där kärleken var så stor. Till slut kom det krassa i förruttnelse, skelett och lillebrors växande att tvinga mig ur det där. Då dog han igen. Önskningarna dog.

När han varit död i sex år dog han på ett annat sätt. Mitt förnuft och min känslomässiga insikt nådde varandra. Det var gräsligt. För då dog han. Och skulle förbli död för alltid. Jag blev sjuk av sorg, och är det fortfarande.

I helgen lämnade jag besked om att jag inte skulle fortsätta mitt aktiva engagemang i Barncancerföreningen Mellansverige. Det var ett genomtänkt beslut och en följd av sorgeprocessen, som nu ska gå åt något annat håll. Jag vet inte riktigt vart, men den här vägen har nått sitt slut. Jag var medveten om att det skulle göra något med mig och Jeppe, det där beslutet och beskedet. I natt kom det, Jeppe dog igen. Fast nu. Han dog som storebror till två brorsor, fem och tio år gamla. Hans bästis var 13 och hade flyttat med sin familj vidare. Allt var 2013 när Jeppe dog. I drömmen var jag väldigt förvirrad och frågade min man:
"Jag fattar inte, jag minns inte. Var Jeppe med på Legoland i somras?"
"Ja, men såklart han var, minns du inte när ni åkte karusell tillsammans?"

Idag är det ingen rolig dag.

Den breda sorgen, del 7

Det finns så många saker som jag sagt Det värsta är om när det gäller Jeppe. I början var det mycket om allt ont han haft. Om den ångest han uppenbarligen hade på slutet, på väg över och inte längre inom räckhåll. Sedan var det väldigt levande bilder med ett lerigt, dött barn som försökte nå mig bakom fönsterglasen. Nu handlar det en del om mig själv och mina tillkortakommanden som förälder. Och om att fortsätta leva. Utan.

Att inte sätta honom längst fram med de andra barnen, är lika svårt som om jag skulle överge ett levande barn. Du räknas inte längre, älskling. Annat är viktigare än du.

Du förälder som läser detta, skulle aldrig säga så till ditt barn. Men flera av er tycker att det är självklart att jag ska göra det med Jeppe. Mitt barn.

Den breda sorgen, del 6

En lång dag följs av en lång kväll. Det är vin och skratt. Vi dansar, pratar och det är behagligt rusigt. Jag är glad för att vara där. Med dessa människor.

Dagen efter skojas det trött om måendet i allas mer eller mindre slitna kroppar. Några är rödögda och också några är uppenbart bakis. Jag är nog också lite rödögd och synbart trött. Men fysiskt bakis har jag aldrig varit. Det som händer mig istället är att sorgen lämnar mitt konstant tryckande bröst och går upp i huvudet. Bakom näsan och ögonen spränger tårarna. 

Jag ler. Tårarna kan inte helt döljas. Men jag ler lite till, skojar med någon som går förbi. Jag tittar ut på den höstblå himlen. Solen är stor och mäktig, dess odefinerbara kanter får färgerna att smälta samman. Däri ser jag honom. Det krulliga håret. Fräknarna. De lätt utstående öronen som gör honom omöjlig att missa. Han skrattar. Jag ler och gråter. Och längtar mig fördärvad.