Och jag lovade mig själv att Kevin skulle få min första pion året därpå, varthän han än vilade då.
Ett par veckor senare dog Kevin, och lagom till hans begravning fick Jeppe sitt första återfall. Kampen att se meningsfullhet i tillvaron blev hårdare. Hur kan en pojke på sex år dö, när han fyra dagar tidigare fått en lillasyster?
Bilden är tagen i slutet av juni 2006. Jag väntar på att pionerna ska slå ut för att kunna gå med den första till Kevins grav. Jag väntar också på att Jeppe ska dö. Och jag vet att nästkommande år, måste jag gå till två gravar med pionbuskens första utslagna blommor.Sedan juni 2006 har min kamp för att hitta en vettig tillvaro med så mycket mening som möjligt, blivit en heltidssyssla.
Sedan dess har också ytterligare en betydelsefull liten kille lämnat min värld, och nu tittar jag ut genom fönstret på min pionbuske och väljer noggrant ut de tre största knopparna som ska läggas på gravarna. Kevins, Jeppes och Petters. Jag ska lägga dem där, och fortsätta mitt sökande efter mening i pionernas skönhet.
Så vackert du skriver om någonting så sorgligt och hemskt! Tack för att du delar med dig! Kram
SvaraRaderaSom alltid känns det rakt in i hjärtat när du skriver. Jag minns Kevin från reportaget som vann journalistpriset. Jag vet att han hade samma cancer som David. Jag har även läst en artikel om Petter.
SvaraRaderaJag har mycket pioner i min trädgård. Jag ska ta efter dig och lägga en knopp på Davids grav. Nej, jag lägger fyra. För Kevin, Jeppe och Petter också.
Kram
Tack Anonym för att du läser och kommenterar, det betyder mycket för mig.
SvaraRaderaLotta: Ta efter mig när det gäller pionerna - vi kan sprida det runt om i förlorade-barn-kretsar! Kram på dig!
TACK
SvaraRaderaMina ögon flödar över av tårar när jag ser all de pioner vi kommer att lägga på våra barns gravar. Mina kommer att vara blekrosa och vita hos Christian De var så länge sedan jag kunde gråta Tack Sara för att du tar mig rakt in i mig själv och den saknad jag ibland försöker springa ifrån. Kram Carina
SvaraRadera