20 april 2013

Jag ska måla hela världen, lilla mamma

Jeppe målade stort. Färgrikt. Ståendes på dagis målande han de konstverk som prytt vårt vardagsrum sedan 2005. Häromdagen letade jag andra bilder av konstnären i fråga, och hittade två till som är i samma serie som de två vi sett dagligen i åtta år. Det är samma färger. Det röda dominerar, de andra fälten smyger sig fram bland allt det starka. De blir till mönster. En robot. Ett hav. Ett liv.



Några veckor innan han diagnostiserades med T-ALL, den leukemi som sedan svalde honom, ändrade målningarna karaktär. Han målade inte så ofta, utan var en slags periodare. Och nu uppstod väl en period då han behövde uttrycka sig. Det röda försvann. De instuckna motiven blev osynliga. Det blev mörkt.

Jag såg det inte, förrän när vi kom hem från den första långa, plågsamma sjukhusvistelsen. Då såg jag. Att han hade vetat med hela sin konstnärssjäl att det mörknade. Livet fick en annan färg.



Jag ser hela världen i färger. Ord har egna färger. Människor också (åh, du vackra gröna!). Känslor har de mest skiftande och tydliga färger som svårligen låter sig beskrivas med ord. Och Jeppe, min Jeppe, han bär den rödaste, den mest klara färg som livet klarar av att måla.