5 januari 2020

En mans strand


Utanför Dunedin - där vi nu tar det lugnt på en liten och lugn camping - finns en strand till vilken en man lät bygga en tunnel så att han och hans familj skulle kunna ta sig ner dit. Det låter knasigt men väl där undrar jag om det ändå inte var en rätt bra idé.




Bilder från gårdagens canyoning













4 januari 2020

AQ (After Queenstown)

Queenstown, en sådan knasig, underbar stad. Den ligger fantastiskt mellan bergen vid Lake Wakatipu. Sjön är turkos på håll och klar vid närkontakt. Bergen är allt! Grå. Bruna. Gröna. Runda. Spetsiga. Snöiga. Höga. Vid sjökanten finns mysiga restauranger och barer. Vi lyckades till och med äta något annat än pizza, hamburgare eller någotvadsomhelst friterat igår kväll. Det var så gott! Det är så mycket skitmat här.

Utöver det är centrum i Queenstown ett enda gytter av Book now! och pickup places där bussar hämtar upp äventyrslystna människor. Och det finns typ allt, bara tid och pengar sätter gränser. Vi satte just inga gränser och på tre dagar har vi:

Bungy Kawarau bridge: Mattia 1
Gondola ride: Sigge 2, Mattias 2, Sarah 2, Klas 2
Luge (typ rodel): Sigge 2, Mattias 2, Sarah 2, Klas 2
Löptur: Mattias 1
Rees River trailer (ridning 2,5 h): Sarah 1
Jet boat: Sigge 1, Klas 1
Canyoning (sjukt roligt!): Sigge 1, Sarah 1, Klas 1
Sky diving (fallskärmshopp från 12 000 ft): Mattias 1
Bungy Ledge: Sigge 1, Mattias 1

Nu sover barnen i baksätet. Klas biter på naglarna för att hålla sig alert. Jag masserar mycket svullna men glada knän. Nu ska vi bara chilla!




2 januari 2020

Vi fem

Ni vet att jag i flera år nu haft tre silverringar på mitt vänstra långfinger. Jag sätter på mig dem varje morgon samtidigt som min vigselring. När jag kommer till jobbet sätter jag dem i rätt ordning: Jeppe längst ner, Mattias sedan och Sigge längst upp. Det har blivit som en ritual på något sätt.

Mattias gillar silverringar och ville prova mina häromdagen. Det landade i att Jeppe-ringen nu klär hans vänstra långfinger istället. Det är en fin symbolik i det. Mattias är närvarande i min sorg som ingen annan. Om jag gråter, stannar han och bara är. Om jag berättar något om Jeppe, gråter han ofta. Ibland hittar jag honom i alldeles egna Jeppe-stunder. Och det är så enkelt. Han sorg tynger honom inte. Han är ledsen ibland men det gör inte hans liv sämre. Han är i det som han är i alla andra känslor. Han kan trösta mig utan att tyngas själv. Det inspirerar mig verkligen och ger mig alltid nya perspektiv vad livet är. Och inte är.

När jag skriver det här i husbilen sitter jag mittemot Sigge. Spelar lite kort, pratar, chillar. Mattias sitter fram med Klas och spelar trams-musik som vi alla kan sjunga till. Han spelar också det som blivit vår Nya Zeeland-låt, ”Blinded lights”. Och allt är precis som det ska vara.

1 januari 2020

Tillbaka till internet

Resan genom centrala Sydön är grå. Rök från bränderna i Australien ligger lågt idag, brandlukten genomsyrar allt och miljön runt omkring oss är grå, dimmig, mjölkvit. Det känns sorgligt. Här drabbas vi bara av lukt och sämre utsikt men en kan enkelt förstå att andra drabbas på riktigt av det här. När vi landade i Auckland den 15/12 var det dimmigt av brandrök. Nu två veckor senare ligger röken än tätare.

Från Picton åkte vi till Akaroa, söder om Christchurch. Campingen var bedrövlig men utsikten var det motsatta. Magisk, för att använda Mattias ständiga deklamerande.
I Akaroa gick vi upp tidigt. Jag och Mattias tog den branta stigen ner till byn för att ta oss till mötesplatsen för den bokade kajakturen. Reseledaren (det vill säga jag) hade slarvläst instruktionerna och missat att vi skulle ha bil. Med Doug from Dallas, Texas och hans dotter Nikki erbjöd oss generöst skjuts. Guiderna var lite oroliga för vädret som var mulet och blåsigt. Men framme vid turens start bestämde de sig för att ändå genomföra paddlingen. Våra amerikanska vänner fick en dubbelkajak, jag och Mattias likaså. En femte medlem av sällskapet fick åka med en guide och den andra guiden tog en egen kajak. Efter säkerhetsgenomgång och påklädning av kjol och flytväst gav vi oss av. Det var tungt! Mattias och jag synkade inte riktigt och vi fick jobba hårt. Men som det blev värt det! Efter dryga timmens paddling i motvind, vände vi tillbaka efter en kort paus. Då ser jag plötsligt två delfiner till höger om vår kajak. Nära. Vi gör de andra uppmärksammade på att vi fått sällskap och vi håller oss rätt stilla i 10 minuter eller så medan delfinerna simmar runt oss, mellan oss. Vid ett tillfälle kom en av dem i hög fart från vänster och simmade under vår kajak. Det kittlade verkligen till i magen. Den möjligtvis lite sura stämningen mellan mig och min son, var som bortblåst och vi paddlade nöjda in mot land, Mattias med en blåsa på tummen och jag kramp i höger underarm.


Under tiden var de andra två på båttur med djurspaning. Trots det med svenska mått lätt burdusa resesällskapet, fick de en fin båttur med både Hector-delfiner, pingviner och sälar i blickfånget.

I Akaroa kom verkligen våra täckjackor väl till pass. Och så när vi dagen efter har vaknat i Christchurch och tagit oss till Lake Tekapo, är det plötsligt strålande sol och nästan 30 grader varmt. Vi paddlade lite kajak - betydligt mer stilla - i sjön och det var premiär för Sigge. De snöklädda bergen i bakgrunden utgjorde en fantastisk kontrast mot det turkosa vattnet, som får sin speciella färg av mineralerna som kapslats in när glaciären övergår till smältvatten.

Och Billy och pappa, vi stannade vid den lilla stenkyrkan med utsikt mot Mt Cook.  Den ligger fantastiskt vackert! Det tyckte också ett gäng busslaster med andra turister så det var lite svårt att finna ro...

Vid nästa sjö - Lake Pukakis - norra udde campade vi för nyårsnatten. Utsikten, tystnaden och mörkret, jag vet inte vilket men vi lyckades inte hålla oss vakna till 12-slaget. Jag hade ställt klockan på 23.55 och jag och Klas gick ut för att höra tältgrannarnas skålande och Happy New Year! Tyvärr fick vi ingen stjärnklar nyårsnatt men den var svart och ljum och alltså inte att förakta!

I morse fick jag skäll av båda barnen för att jag inte väckt dem. Det var då gott att kunna trösta dem med att det inte varit stjärnklart OCH att jag faktiskt försökt väcka liv i dem tre-fyra gånger utan framgång.  Efter det utredda missförståndet tog vi bilen några mil norrut där Klas och Mattias tog en vandringstur på ett par timmar vid bergmassivets fot. Jag och Sigge tog en minivariant av turen men självklart med samma matsäck packad!



Nu väntar Queenstown ett par dagar. I morgon ska Mattias hoppa bungy! Och här i Glenorchy på en ekologisk camping fin som vilken ski-lodge som helst, regnar det och är 15 grader. Nya Zeeländsk sommar kallar de det här. Undrar var en hört det uttrycket förut om omväxlande väder?