31 maj 2011

Sommarens sus


I vinden går det stilla ljudet
förande med sig en längtans tanke
Solstänk kastar sig fram mellan löven
fladdrar kittligt av blåst
Tystnadens tydliga signal
sakta låter det sig höras
Spirea, knopp och lyster
möts där stenar länge vandrat
Lägg ditt hjärta bredvid mitt
och låt oss andas tillsammans

24 maj 2011

Ung kärlek

Jag passerade en flicka i Jeppes klass. Hon är så vansinnigt söt. Jag undrar om Jeppe också hade tyckt det.
Published with Blogger-droid v1.6.8

20 maj 2011

På båda sidor

När jag är glad, vet jag hela tiden om att det är en känsla, inte ett tillstånd. Kanske har jag lärt mig att värdesätta den känslan bättre. Nu har jag varit glad några dagar, och som jag skrivit om förut, så blir resan ner till bottenplan onödigt snabb.

En vän till någon som jag känner som kanske känner någon du känner, fick i ett visst skede i sin sorgeprocess rådet att skriva ett avskedsbrev. Hissen åkte utan vajrar direkt ner på botten. Sedan samma natt som Jeppe dog har jag varit otäckt medveten om att jag inte vill ta farväl, inte säga hej då och gå vidare. Jag hatar uttrycket gå vidare, ni som läst mig förr vet att jag har börjat om. Nu, snart fem år senare, reagerar jag med buller och bång. För tre år sedan hade jag sagt: "Skit på dig. Jag tänker aldrig ta avsked."

Nu är jag inte så kaxig. Jag reagerar med att hulkgråta och lägga mig i fosterställning och kvida. Betyder det att jag vet att jag måste ta farväl? Måste jag det? Och kommer jag inte att slippa undan genom att fortsätta att briljera med mina fina formuleringar och mina kloka visdomsord om sorg och elände? Kommer jag alltid kunna gömma mig bakom ordet? Sarahs Smarties är ordrik, fyndig och läsvärd. Om jag får säga det själv. Men det finns inte särskilt mycket Sarah här. Det skulle ingen vilja läsa.

17 maj 2011

Pengar och kärlek

Jag behöver kärlek. Massor. Olika sorter. När det är som enklast, går kärlek att köpas för pengar. Då stavas kärlek ofta edc, eller som i dag, Replay.
Published with Blogger-droid v1.6.8

15 maj 2011

Sargade och sörjande


Titeln låter deprimerande, jag vet. Men det här inlägget är långt ifrån sorgset. Nu finns det KRAFT.

I helgen har jag haft förmånen att delta i Barncancerfondens stormöte med årsmöte. En vacker miljö utgjorde inramningen och där fanns mina goda vänner i styrelsen. Där fanns också bedårande L, som tog plats i min kropp när hon fångade mig i ett stort fall mot sorgens tomma hål. Ett oväntat möte som gör mig lycklig.

Mitt under en övning står en av mina vänner med en vacker brunett och pekar på mig genom salen, vinkar och ser väldigt ivrig ut. Jag ler lite förstrött och fattar inget. När den söta kvinnan en kort stund senare, tar mikrofonen och berättar en anekdot, nämner hon sin sons namn och en miljon små poletter av gnistrande glas pirrar runt i min mage. Det är nätvännen A, en änglamamma med värme och fina ord. Och nu står hon framför mig och jag kan knappt hejda mig från att på bästa Hollywoodmanér springa med öppna armar genom salen till henne. Men jag klarar det och möter de mest fantastiska ögon efter en stund istället. Ett ännu mer oväntat möte som gör mig mycket lycklig.

Andra möten uppstår också, med gamla och nya bekanta. Jag får värme, kanske till och med kärlek. Jag skrattar så att jag får ont i magen, jag gråter över alla döda barn och för de som ska dö. Min sorg fångas i en annans. Vi är ett.

Vi sörjande och sargade byter tankar, med och utan ord, och styrkan som flödar i gruppen är obeskrivlig. Om jag någonsin varit på ett amerikanskt säljmöte, eller frikyrkligt tungomålssång, hade det säkert varit så här. Att få vara en del i något större, är stort. Jag är del av en gemenskap, och osannolika möten uppstår och består.

12 maj 2011

Prepositionsbyte

Meningen med livet. Detta dilemma, denna ständigt pågående fråga. Varför är vi här? I sorgen och fyrtioårskrisens gytter och mischmasch blir den här frågan rätt jobbig. I andra perioder har det varit lättare att trycka ner funderingarna i gyttjan mellan varven, men nu verkar den pocka på min uppmärksamhet mest hela tiden.

Men från i dag och framåt blir det andra bullar. Nu byter jag preposition. Med blir i. Meningen med livet blir Meningen i livet. Det kan jag enkelt hitta, ofta, mycket och gärna. Alla Meningen i livet tillsammans kanske utgör Meningen med livet, vad vet jag. Men tills jag vet, blir det Meningen i livet som ska sysselsätta mig.

Så, vad hade livet för mening i sig i dag då? Många såklart, men det jag plockar ut värt att berätta från denna fina dag i maj är ett litet ansikte.

Mellankillen sövdes i dag för att ta ur sina rör ur öronen. Han var rädd och ledsen, men fantastisk personal gjorde det hela till en av familjens mer uthärdliga sjukhusminnen. På uppvak satt jag och läste (och mer om Norweigian Wood en annan gång). Jag drog in lukten av sjukhus, så bekant, så hatad, så saknad. Lukten av kärlek och ensamhet. Jag la ifrån mig boken, lutade mig över min fantastiska kille. Han har mycket ögonbryn, mörka och bråkiga. Hans hy är ljus, slät och jämn. Och på näsan, ut över kinderna och lite upp i pannan, trängs hundratals små bruna fräknar. Och där har jag min mening med att leva denna dag. Att få drunkna i vackra barnets solmärkta lilla ansikte.