Du finns

"86% av alla barn som får ALL överlever." Men inte du. Och ändå finns du.

På din begravning hade Pernilla på sig ett halsband som jag hade köpt några veckor tidigare. Jag hade köpt det till mig själv men när jag stod i hallen framför spegeln och provade det, konstaterade du från soffan där du nästan alltid låg vid den här tiden:
"Det där skulle passa bra på Pernilla."

Såklart hade hon det på din begravning när hon i sitt tal till dig - till oss - sa att även ett kort liv är ett helt liv, ett fullt liv. Du hade ägnat alla dina sex år, åtta månader och åtta dagar till att leva så mycket det bara gick. Ett helt Jeppe-liv.

I min vardag ställs jag ibland inför frågor om mina barn. Hur många är de? Hur gamla är de? Spelar alla fotboll? Ofta slingrar jag mig runt sanningen. Ibland levererar jag den brutalt. Ibland ljuger jag. Varje gång, hur oskyldig och nödvändig lögnen än är, sviker jag dig. Och mig själv. Som om du inte funnits. Som om du inte fanns.

För du finns. Varje gång du inte fyller år.  Varje gång jag startar bilen full med barn som inte är du. Varje gång jag dukar till middag. Varje skolavslutning. Du finns när du inte tar studenten som kusin V. Du finns när du inte vill ha dyra kläder som din lillebror M. Du finns i kusin A som är en varm och finurlig liten människa. Du finns i Orsa-gängets skidåkning. Kanske skulle det varit din grej? Du finns i alla hockeyträningar du kanske, eller kanske inte, skulle ha gått på med vännen E. Du finns i minsta brorsans alla ansiktsdrag, alla vredesutbrott, all naken hud mot hud.


Du finns hos mig. Varje dag. Alltid i mina andetag.