30 oktober 2014

15 år som förälder

Men inget barn att sjunga för.

I morgon ska jag, Mellan och Minsting fira lite. Det blir tårta. Mellan propsar på att vi ska äta princesstårta, trots att ingen är sugen på det. Det var ju Jeppes favorit. Så, princesstårta får det bli.

Stort grattis till mig idag! I 15 år har jag varit mamma. Det är rätt fräckt.

24 augusti 2014

"Du måste ta det lite lugnt, Sarah"

Ljud och inte ljud. Avsaknaden av ljud är också ett ljud. Ett inre tomrum är också ett ljud, ett skrik. Jag har skrikit ur min sorg några gånger, men mest är det ljudlösa skrik i bröstet. Alla vi som levt livet något sånär kan det där. Det kallas ångest. Längtan. Förtvivlan. Det kan bero på så många mer saker än ett dött barn. Skriken liknar.

Det finns några ljud i mig som aldrig tystnar. Så fort jag är i tystnad fyller de mig. De är alla skrik.

Ett av dem är mitt eget. Banalt kan tyckas så här i efterhand. Jag var 18. Alla visste att han hade blivit tillsammans med min kompis. Alla utom jag. Jag fick se det live istället. Mitt skrik då finns i mig än. Mina vänner Lisa och Catherine släpade mig därifrån och jag stängde skriket inom mig. Svekets skrik.

Ett annat, kanske det största, är min systers. Jag står utanför sjukhuset här hemma och ska försöka förmedla till alla jag älskar - som älskar mig - att min son har fått en dödlig sjukdom. Några blir tysta. De flesta försöker det mycket mänskliga att trösta det som inte går att lindra. Min syster skriker. Bara hon skriker. Jag har inte skrikit före det och gör det inte på länge än. Hon skriker mitt skrik åt mig. Hon är det jag ville vara i den stunden. Ett enda högt skrik. Hon är mitt eko. Än i dag skriker min ångest med hennes röst i mitt huvud.

Ett tredje tog all kraft. Jeppe ville inte sövas. Allt lirkande i världen kunde inte få honom att inte skräckslaget skrika att han inte ville ha råttor i magen. De kommer ju in i mörka hål. Från 95A genom hela sjukhuset, det stora akademiska sjukhuset, skriker min fyraåring. Jag kör säng och klappar. Håller, tröstar, vyssjar och pratar. Han skriker. Skriker, skriker, skriker. Hulkande och helt slut, somnar han med det vita medlet in i hans blod. Hans skrik tystnar. Skriket finns kvar i mitt huvud.

Så, när jag springer fortare än rimligt genom livet, försök förstå att skriken finns inom mig. Jag lever med dem, jag älskar dem. Jag låter dem ofta höras. Men nästan jämt måste jag få springa ifrån dem för att inte låta dem bli allt som är.

10 februari 2014

En dag i kalendern

10 februari. Helgens grå regn har gjort vägarna cykelbara. Snön ligger dassig längs kanterna och luften är fuktig. En måndag, vilken dag som helst i ett töcken av vardagsgeggan.

Ändå en dag som fyller mitt inre med allt annat än likgiltighet och jobbtristess. Den 10 februari 2004 förändrades allt jag trott på, allt jag hoppats på. Det är tio år sedan. Min man konstaterade i morse att han då var 35 år. 10 år. En galet lång tid.

Och trots tidsrymden sitter detaljerna där. Maken hämtar Jeppe på dagis för att snudd på tränga sig in på barnkliniken, som inte ville ta emot oss. Min väntan i fyra timmar på ett samtal. Min systers försök att lugna mig. Telefonen. Något på lungorna. Vi får inte åka hem. Packa, ringa Lena, ordna logistik. En bebis i villervallan. En Bamse, nästan lika stor som bebisen.

Sjukhus. Mitt barns skrik som ekar i korridoren när jag kommer in. Ångesten i hans ögon. Mitt beslut att inte möta min mans blick. Ett beslut som varade i månader. Hans skräck skulle ha dödat mig. Mitt sjuka, sjuka barn. Nästan död. IVA. Cortison, infarter, dropp, dygnetrunt-vak och en bebis i villervallan. Mina systrar, min mamma, mina vänner. Som stod där och höll emot, tog emot.

För tio år sedan fanns han här oss hos, Jeppe. Det gör han inte längre. För tio år sedan blev jag av med oskulden för alltid.

5 januari 2014

Årsväxling

2013 har blivit 2014. Vad blev då 2013? Ett både och-år. Mitt liv är ju liksom så - både och.

Jag har fått mer kärlek än vad någon kan hoppas på. Jag har gett mer än jag räcker till. Relationsarbetet fortsätter in på 2014, med ännu mer åtstramning och fokus.

Jag började konsulta och startade egen firma - Lombrant utbildning. Jag genomförde 9 dagar utbildning åt Fronter. Jag höll två seminarier på användarkonferensen. Jag hade två dagar internutbildning på kontoret i Göteborg. Dessa saker hör till årets absoluta höjdpunkter. Allt jag fått lära mig. Alla jag träffat.

Mitt vanliga jobb har varit, just det, både och. Arbetet med eleverna och några av kollegorna är alltid energigivande och utvecklande. Arbetsmiljön, både den psykosociala och den fysiska, har onekligen utvecklingspotential.

Barncancerarbetet intensifierades när jag blev föreningens ordförande i mars. Mars 2014 sätter punkt för styrelsearbetet för min del. Hur mitt vidare engagemang ser ut, återstår att se, men åtminstone Familjekontakt Örebro och patientrådsrepresentant i RCC under 2014.

Kroppen då? Jo, jag har tränat bra under året. Cyklat lite dåligt men klämt en massa pass på Friskis. Mest har jag kört spinning och skivstång, men under senare delen av året alltmer cirkelgym och några indoor walking-pass. I övrigt funkar mathållningen sådär och ryggen protesterade högljutt stora delar av året. Min kiropraktor har hjälpt, men också stjälpt.

Resor blev det många i närområdet. Tåg och bil till Uppsala, Stockholm, Göteborg, Lidköping, Linköping, Jönköping, Ludvika, Falun, Orsa, Gävle och säkert en hel drös till. Lite längre kom jag under sommaren då vi besökte Legoland i Danmark.

2014 då? Mer träning ska det bli och jag ska köra mer pass som jag blir glad av, typ step och dans. Och cykla ska jag göra, kanske till och med ett lopp. Jag ska jobba vidare på mina relationer, de som är bra ska bli ännu bättre. De som suger ska avpolleteras. Bestämt! Jag ska fortsätta vara en engagerad lärare men välja mina strider bättre vad gäller det övriga på jobbet. Fronter-konsultande blir det också. Hur mycket är svårt att säga, men att det blir kul är jag helt säker på. Resan i sommar går till Grekland med familjen, småturer till vänner, med barncancerarbetet och Fronter blir det absolut.

Några löften har jag just inte inför det nya året. Däremot har jag en punkt på min bucketlist som ska bli av i år. I år ska också minsting opereras och jag samlar kraft och energi för fullt inför det. Jag ser fram emot bioupplevelser och mycket häng med barn och vänner. Jag ser fram emot ett nytt kök därhemma och en vår med vår fina, färdiga veranda.

Jag jobbar alltjämt på att våga se framåt, våga längta, våga hoppas. Under 2014 blir jag ännu lite bättre på just det.