27 februari 2011

Att vara snäll

Jag pratar för mycket. Ibland är jag också självupptagen. Men för det allra mesta är jag en snäll människa. Jag bryr mig om de jag tycker om. Jag bryr mig om även de jag inte tycker om.

Det är också med stolthet jag kan säga att jag omger mig med snälla människor. Jag har ofattbart många som bryr sig om mig, hur jag mår och vem jag är.

Så då återstår bara en sak i denna fråga. Det är dags att också bli snäll mot mig själv. Nu ska jag unna mig att bry mig om mig själv, fråga mig vad jag vill och vem jag är. Jag tar första steget i dag och har unnat mig vinterpromenad med familjen och en smaskig, välmatad omelett till middag. I morgon tar stegen mig vidare.

19 februari 2011

Vardag, var dag

Published with Blogger-droid v1.6.5

12 februari 2011

Sjuka barn och SJUKA barn

Jag är arg. På mig själv. Jag brottas massor med att jag inte sa ifrån tillräckligt när Jeppe var sjuk. När han insjuknade men inte fick hjälp, skulle jag ha skrikit. Högt. Det hade inte gjort någon skillnad i slutänden, men kanske hade han sluppit en del av kaoset där i början. Jag kanske hade sluppit en del av kaoset nu.

När han var sjuk, hände alla möjliga märkliga misstag. Någon gång skrek jag åt en av mina favoritdoktorer: "Du din djävel, du får gå hem. Men vi får aldrig gå hem från det här". Han tog det bra. Jag ångrade mig egentligen inte. Jag önskar att jag skrikit högre när en annan läkare påstod att Jeppes halsont "satt i huvudet". Behöver en leukemipatient fejka smärta? Nej, han hade ett sår i magsäcken stort som hans handflata. Jag borde ha skrikit många, många gånger.

Och nu, när de andra två är sjuka. Vanligt sjuka, men ordentligt sjuka. Så skriker jag inte. Jag gör allt så omärkvärdigt det bara kan bli, trots att hela mitt inre skriker CANCER. Jag vet att det är influensa men det skulle antagligen gå åt mindre energi att tillåta mig själv att vara skiträdd istället för att övertala mig själv om att inte vara skiträdd.

När jag försöker att möta min rädsla kommer tankar som: "Men hur stor är sannolikheten? Det förstår du väl att...". Men sanningen är att det var högst osannolikt att Jeppe skulle få cancer. Han fick det. Det kan också vara så att det är högre sannolikhet att någon av hans syskon får det, på grund av gensammansättningen som kanske är en lämplig miljö för leukemiceller. En teori som finns, inte helt säker men en teori som prövas. Så ändå. Högre sannolikhet.

Känn på den. Inte undra på att jag är arg.

7 februari 2011

Liten kille, långt perspektiv

Graven är mycket vacker på vintern. Solen får graniten att gnistra och snön blänker som havet självt. En röd kula, en liten fågel, några stenar med kärleksord. Jeppe är omgiven av människor, gamla, halvgamla och alldeles för unga. Pappan som dog i en trafikolycka. Susanne som blev knivmördad av sin sambo. Den unge killen. Medelålders kvinna död i cancer.

Alla ligger de där, saknade. Några mycket saknade. Jeppe outhärdligt längtad efter. Det är vackert. Om tjugo år är han kanske mindre saknad. Inte av oss som saknar honom, utan för att vi blir färre kvar att sakna honom. En dag finns inte morfar kvar att längta efter sitt barnbarn. Jag kommer inte alltid heller att stå där med ljuset i handen och tomma handflator. Kanske besöker hans bröder honom någon gång om året om trettio år, om de bor någorlunda nära. När de inte finns, finns inte Jeppe heller.

Det är vackert på kyrkogården på vintern. Där ligger några individer som saknas, men ännu fler som inte längre har någon som längtar efter dem. De är ett kollektivt minnesmärke över tiden som går, över allt som är förgängligt.

Döden är vacker på vintern.