Självplågeri

Jag gör det ibland. Emellanåt. Kanske ofta i någons ögon. Alltså ägnar mig åt självplågeri. I söndags hade jag en halvtimme över. Solen sken, jag var ute ensam. Hörlurarna åkte in och jag tog fram begravningsmusiken. Det låter kanske konstigt, men det finns en närhet till Jeppe i musiken, i stunden när han bara var ett par veckor bort. Nydöd.

Brahms vaggvisa. Fokus på andning. Jag lever. Det gör ont. Jag ska alltid älska. För ett kort ögonblick, en sekund i evigheten, kan jag inte minnas vilket datum han dog på. Jag andas inte längre. Paniken när han försvinner bakom medvetandet. När minnen bleknar. Panik.

Om minnen blir otydliga kanske det onda avtar. Jag vet inte. Men oavsett så vill jag inte. Om jag tappar bort honom, vem är jag då? Vem är han då? Är vi något utan varandra? Jag vet inte, men allt som finns i mig vill hellre vara i sjukhusrummet med en liten kropp som nyss har slutat leva. Att beskriva hur det känns när han slutar andas, kan inte göras. Men jag är hellre där, i det ondaste onda. Än i ett blekt ingenting.

Och nu sitter jag här, tittar på "Sofias änglar" och studerar noggrant lilla Elsa, som nu är död, och hennes tvillingsyster Tyra. Leukemin plågar alla. Plågar mig. Men håller Jeppe levande.

Davids mamma

Davids mamma är vacker. Hon är handlingskraftig och intelligent. Några skulle säkert säga stark, men det är fel. Davids mamma är full av driv. Hon har tre barn och ett halvt zoo. Två av barnen är på väg att hitta sin egen väg i det vuxna livet. Man skulle lätt kunna tro att Davids mamma har allt.

Och ja, mycket har hon. Hon har allt. Utom David. Som på sätt och vis är allt. Det går att vara vacker och full av kraft även utan David. Men det går inte att vara stark. Sorgen och längtan försvagar, och Davids mamma blir en liten urvriden trasa på golvet.

I dag är det den 20 mars, den mest tomma dagen i Davids mamma liv. Hur kan jag då veta allt detta om Davids mamma? Nja, det gör jag egentligen inte. Jag är ju inte Davids mamma. Men jag tror att hon är den med ett dött barn som är mest lik Jeppes mamma.

Det vanliga

I går var jag och minsting hos ortoped. Han är född med dubbelsidig fotfelställning, också känt som klumpfot. Ett dygn gammal gipsades han och var gipsad i tre månader. Sedan opererades han och gipsen byttes mot skenor som han hade dygnet runt tills han var drygt ett. Därefter har han haft dem på nätterna. I går kom så beskedet. "Nu kan han sluta med skenorna."

Trots att det inte var helt oväntat, var min känsla en överraskning. Något rusade genom kroppen, jag släppte huvudet bakåt och något litet ljud undslapp mig. Tårarna vällde fram och minsting sa: "Men mamma, jag är ju glad." Hjärtat mitt, jag med.

Jag var så glad att jag ville skutta och lät det mesta av min dag präglas av detta härliga.

Jag gick till sängs med två fria små fötter. Och grät mig till sömns för att glädjen är så ovan och skör i min vård.

Vart ska jag gå?

Det är så dramatiskt, som på film. De dör, de här små och unga som drabbas av cancer. Reklamen om tre av fyra som överlever är inte på riktigt. Bara siffror. I min familj dog 100% av dem som drabbades. I morgon begravs ytterligare en, vars familj för alltid blir 100% utan hennes klingande skratt.

Jag tänker ofta att jag ska välja bort. Ignorera alla som kanske ska dö. Men Jeppe förblir död ändå. Och dö ska även jag. Ska jag då välja bort alla fantastiska människor som tillsammans verkar för ett bättre liv? Ja, kanske det. I dag när ångesten trycker sig upp ur magen, upp under revbenen, runt lungorna. Ja, då.

Men inte på måndag när jag träffar ett gäng härliga ungar och deras mysiga föräldrar igen. Inte på årsmötet, där jag kanske igen får förmånen att vara styrelsemedlem. Inte på jubileet i Stockholm. Inte i mejlboxen, på Facebook och i bloggosfären.

Så fattigt mitt liv skulle bli. Utan er. Utan ångest.