Omväg

Det är en grådassig söndag förmiddag i november. Det är tur att jag är på en plats jag tycker om, med en människa jag tycker om.

Jag och min man vaknar på hotell Gillet, mitt absoluta favorithotell i världen sett till minnen som samlats in. Kvällen innan hade vi tagit ett par glas med ett par mycket angenäma Uppsala-bor och tillika vänner. Efter en god middag för maken och en okej middag för mig, somnade vi tidigt och sov gott. Trots många timmar i horisontellt läge bestämde vi oss för att skippa allt och ägna förmiddagen åt att hänga på hotellrummet. Det gjorde vi.

På väg ut ur centrum säger jag åt min man att svänga upp mot sjukhuset. Jag lovar att vi inte ska gå in. Bara stanna vid ingången och känna lite. Jag tror att min man behöver det eftersom han har svårt med sorgen. Tycker jag.

Vi måste åka en omväg på grund av byggen, som alltid i Uppsala. Jag berättar lite om husen vi passerar; universitetsbyggnader, Skandion-kliniken och Ronald McDonald-huset som jag haft förmånen att få vara med när det invigdes. Vi svänger in mot barnsjukhuset och som alltid kommer avfarten lite snabbare än vad hjärnan vill minnas sedan sist. Nya hus byggs. Men barnsjukhuset är detsamma.

Jag ser balkongen där jag för första - och sista - gången hörde min man skrika av ångest. Han skrek: "Han kommer att dö!" när Jeppes andra återfall var ett faktum. Jag ser gården utanför Lekterapin dit vi aldrig kom ut. Jag ser vägen ner mot det förhatliga garaget under huset. Garaget som var trångt, luktade bensin och stängde oss inne, ute från resten av världen. Vi svänger fram till ambulans- och taxiangöringen. Min man stänger av bilen.

Jag berättar vad jag minns. Min man minns inte samma saker. Så är det alltid. Vad som egentligen är sant vet jag inte, och för det mesta spelar det ingen roll. Jag vänder huvudet mot min man som ser tung ut. Huvudet är fullt av det onda. Men det är jag som gråter.

Klockan är ungefär två på morgonen den 9 juli 2006. Jeppe har varit död i drygt tre timmar. Fonus-herrarna har kört Jeppe och oss i hissen ner hit, där bårbilen väntar. Det är så varmt. Jeppe ligger under sin Spindelmannen-filt med en tag runt ena stortån som bekräftar att han är han. Hans bleka, lena kinder lyser i sommarnatten och det mörka håret bildar en krans mot den vita kudden. Fonus-killarna öppnar bilens bakdörrar. De skjuter in Jeppe i bilen. De stannar upp en mikrosekund och bugar sedan synkront innan de stänger dörren bakom mitt barn. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har aldrig lämnat honom själv förut.

Min man startar bilen och jag gråter. Vi far de 18 milen hem igen, som så många gånger förut. Det har gått tio år sedan den där natten men varje kilometer är fylld av min oro över barnet i bilen framför. Fryser han? Är han rädd när jag inte är där? Vem är jag som lämnar mitt barn ensamt?

Den lilla lögnen

Jag fixade naglarna igår och när jag sitter på tork (!) får jag komplimang av tjejen bredvid för mina ringar.
- Tack!
- Vad står det på dem?
- Sigge, Mattias och Jeppe.
- Jaha, är det dina barn?
- Ja, det är det.
- Vad härligt med tre grabbar!
- Ja, det är fantastiskt.
- Hur gamla är de?

Utan att andas, utan att reflektera, svarade jag på ett sätt jag aldrig brukar:
- 7, 12 och 16.

Varpå hon svarade:
- Men vad roligt. Full fart alltså.

En alldeles vanlig kallpratsdialog på en nagelsalong en kylig vinterdag år 2016. Min största sorg blir en liten, odramatisk lögn. Och kom nu inte och säg att Jeppe är 16. Det är han inte. Han blev sex år, åtta månader och åtta dagar gammal. Inte en dag äldre blev han. Förutom igår då, en kort stund, då var han 16 år.

Boktips: "Murkronan" av Vibeke Olsson

Vibeke Olssons "Molnfri bombnatt" ligger på min och många andras topplista över bästa böcker. Olssons andra böcker håller också hög kvalitet. Nu har jag med öronen läst "Murkronan" och blivit berörd, glad, ledsen och upplevd.

Det romerska paret Paulus och Justina utgör kärnan i romanen. Om du läser med öronen, läses kapitlen om vartannat av Torsten Wahlund och Iréne Lind. De läser båda två med närvaro och emfas, utan att tappa tempo och flyt. Jag tror att läsupplevelsen förstärks betydligt vad gäller läsarens relation med karaktärerna av detta. Olssons teknik med upprepningar förstärker de avgörande händelserna. Upprepningarna fungerar som stående epitet, fast på händelser istället för karaktärer. Det är fantastiskt att författaren kan skriva dessa upprepningar utan att de blir upprepningar.

Paulus och Justina är människor. Ofullständiga människor. Och om detta handlar "Murkronan". Hur kröner du ditt eget liv med segerns pris, om du saknar framgång? Justinas trasiga livmoder och Paulus avsaknad av ärelystnad formar deras liv i en tid där kvinnans primära roll var att föda barn och mannen skulle vinna krig och döda utan ånger. De får ändå ett barn och Paulus dödar, men inget av detta gör dem till de människor de tror sig ska vara. Det är ett sökande i tron, på gudar, Gud och varandra. Det handlar om att försonas. Med gudar, Gud och sig själva. Det handlar om kärlek.

Recensionen i Svenska Dagbladet ger en helt annan bild. Och jag tänker på barnlöshet, vad jag vet om det. Jag tänker på att sörja ett barn och vad jag vet om det. Jag tänker på hur jag ser på framgång och kärlek. Och ser att läsning som alltid är ett resultat av vem jag själv är.

Det handlar inte om etnicitet

När jag var liten på 70- och 80-talen var invandrare något spännande och exotiskt. Min bästis hade ett -z- i sitt efternamn eftersom hennes pappa var från Österrike. Ett tvillingpar på skolan hade ett efternamn som slutade på -ski, också det gav en lite spännande klang till personerna. När jag åt pizza första gången i mitt liv, var det höjden av lyx. Allt det här nya som kom till våra liv! I mellanstadiet hade vi en kille i klassen ett tag som hette Carlos och kom från Brasilien. Det jag minns mest av honom var att han hade ett ben kortare än det andra och den ena skon var uppbyggd med en tjock sula.

Trots att flyktingar inte fanns hos oss och att invandrare var människor som kommit till min hemstad för att vi behövde dem som arbetskraft, fanns övergreppen. Är det inte konstigt? I dag levereras nyheter om övergrepp som om de kommer med flyktingarna. Med andra kulturer.

Jag gick på mellanstadiet när jag fick bröst. Tydliga bröst. I och med det blev jag indragen på toaletten och fick händer under tröjan. Jag protesterade och blev ansatt av ett gäng killar i klassen. Och några tjejer som jag nu kan se backade upp killarna för att slippa själva. Jag tänker på en av killarna. Jag var kär i honom en hel del, och han i mig tror jag. Hur kändes det för honom att vara med på detta? Vilken norm var han tvungen att följa för att göra illa någon han tyckte om?

Min fröken i skolan sa att det hörde till. Det var ju för att jag var så söt och att de tyckte om mig, men inte visste hur de skulle visa det. Jag kände mig inte det minsta omtyckt. Jag tror inte att jag berättade något hemma.

Jag minns när T höll mig hårt och M drog upp min tröja framför spegeln och sa: "Kolla vad stora de är!" Än i dag jobbar jag med att stå ut med hur stora de är.

Jag gick hem från skolan en dag med skräck i hela kroppen. De fem killarna hade aviserat att de minsann skulle vänta på mig och ge mig vad jag tålde. Jag hade gjort något så otjejigt som att säga ifrån, jag minns inte om vad. De väntade. Jag vräktes ner på marken och blev klämd på. Sedan gick de. Jag var 11 eller 12. Det låter dramatiskt, men var inget jag ens berättade. Det här var vardagsmat, för mig och andra tjejer. Killarna i min klass var inte värre än några andra och för det mesta alldeles vanliga, fina människor.

Man hade inte bh på den här tiden. Ingen pratade med mig om det. Jag började ha gymnastikdräkt under kläderna i skolan. För att mina bröst inte skulle synas. För att de inte skulle röra sig så mycket och påkalla uppmärksamhet. Jag fortsatte dock att låta och protestera. Tog plats. Jag tänker ofta på mig själv på den tiden som skitjobbig. Jag måste sluta med det. Jag gjorde vad de vuxna borde ha gjort.

Det handlar inte om etnicitet. Det handlar om kön. Det handlar om killar i grupp. Det handlar om gränser som ingen sätter. Det handlar om att killar tar plats, tjejer ska ta emot. Det handlar om att det är så givet att det ska vara så här, att många tjejer fnissande slår försiktigt ifrån sig trots att obehaget gör ont i magen. Länge.