Nya vägar

Det här är mitt 66:e inlägg. Och nu är det dags att vila från detta. Idéerna är långt ifrån slut, det känns som att jag har hur mycket som helst att berätta.

Jag har några trogna läsare - tack för att just du har tagit dig tid och för att du delar min värld.

Nu väntar annat, åtminstone ett tag. Jag har en examinationsuppgift att slutföra i en kurs. Sedan ska jag prova att hoppa. Våga ta steget mot att skriva det jag egentligen vill skriva. Måste skriva.

Jag kommer säkert tillbaka hit, om språnget tar slut i en duns eller om jag mellanlandar på en mjuk gren någonstans. Om det blir så, är du den första som får veta.

Perspektiv

Jag står och tittar ut genom det lilla köksfönstret ut mot den stenlagda gården. Huset är gammalt, det flyttades till sin nuvarande plats efter den stora stormen 1902. Dagen är överraskande varm och skön, det blev en extra sommardag.

Utanför fönstret sover min bebis i sin vagn. Sexåringen sitter mellan den lilla byns vackraste kvinnor. Den ena av dem är vithårig, lite rund och hela 75 år ung. Hennes liv, det lilla jag vet, är som en äventyrsberättelse, fast långsamt berättad. Den andra av dem har bott nästan hela sitt liv på denna gård, de senaste 30 åren i det röda gavelhuset som bakåt i tiden hyst både höns och tvättstuga.

Hon går inte ofta ut, men när småbarn kommer på besök, som idag, sitter hon i en och en halv timme ute i solen och berättar om huset och dess tidigare invånare. Det är en fröjd, nästan som en saga, att få sitta där och lyssna på historien i nutid.

Den lilla gården med dess två hus har alltid haft samma adress, och en brevlåda. Men för några veckor sedan damp ett brev ner från Skattemyndigheten. Gavelhuset har numera ett eget nummer. Damen boendes i huset skrattar när hon berättar att hon för första gången i sitt liv fått egen adress.

Undrar om vi ska köpa en brevlåda till henne när hon nästa gång fyller år? 97 år.

PSP

Jag ville egentligen inte att han skulle ha ett PSP (Playstation Portable). Han har ärvt en spelkonsoll av sin storebror och spelar mer än gärna Lego Star Wars framför teven i sitt rum. Vi begränsar det, och han accepterar det, men det är en lockelse och lite jobbigt är det med allt swooshande och swischande som lätt väcks upp i samspel med andra sexåringar. Så ytterligare ett spel verkade onödigt.

Men sommarens resor är långa och även om han har klarat dem bra förut, med hjälp av kritor, högläsning och legogubbar, bestämde vi oss ändå för att köpa ett begagnat bärbart spel. Ett PSP blev det, och kompletterades med Lego Indiana Jones, till barnets oerhörda glädje.

Och resorna blev så behagliga. Några färre kisspauser än det annars skulle ha blivit. Bebisen gnällde ju ändå, men det får bebisar göra när de inte gör annat än sitter fastspända i en bil. Maken, som behöver vara stor, stark och manlig, körde gärna sin familj genom det långa landet vi bor i. Sexåringen spelade. Och mamman då? Hon läste. Mer sträckläsning än hon har kunnat ägna sig åt det senaste året. Och hon tog sig en lur då och då. Rätt skönt alltså.Och eftersom resorna hade ett mål, fanns tid också för umgänge och mys. På något sätt blev alla lite nöjdare. Inte minst mamman. Som inte ville köpa vare sig pool eller PSP, men ändå var den som fick mest semester för pengarna.

Roller

Jag passerade på morgonen den delen av skolgården som ligger framför gympahallen. Eftersom jag gick en bit därifrån, hade jag god överblick över högstadieklassen som spelade brännboll. Och i en ögonblicksbild såg jag klassens rollfördelning. Tjejen slog högt och ganska långt, en typisk boll att ta lyra på även om ingen gjorde det just denna gång. Innan hon ens stannat efter sin löptur, började utelaget att backa bakåt. Där kom den starke killen och slår ett rätt mediokert slag.

Och det är just den insikten som kom till mig. Personernas faktiska förmåga till att slå långt, eller inte, är inte den enda avgörande faktorn för hur förväntningarna blir. Under min skoltid backade mina motspelare när jag skulle slå. Jag kan inte minnas att jag någon gång slagit långt i brännboll. Min person, mitt självförtroende och mina förmågor i andra sammanhang gjorde att jag borde slå långt, vilket ledde till misslyckande när jag inte gjorde det. Besvikelse.

Och nu, hur är det nu? Måste jag fortfarande slå långt i spel som jag inte behärskar? Ja, mina egna förväntningar säger ju det. Och då känner jag mig misslyckad. Och när jag möter mina nya elever i eftermiddag? Och kollegor? Har jag förväntningar eller förutfattade meningar som står i vägen för deras verkliga insatser? Ja, alldeles säkert.

Oumbärliga ting - del 3

Ju mer jag tänker på det, desto fler prylar är faktiskt oumbärliga. Och ändå är det bara människor som inte är utbytbara. Fascinerande. Oumbärlig är alltså inte synonymt med outbytbar. Ja, så är det såklart. Men är inte människor ombärliga då?


Nåja, efter denna något fåniga reflektion så kommer jag då äntligen till det ting som jag just i dag tycker att mitt hem blir bättre av, nämligen sopen. Dammsugaren är så självklar, och jag har redan skrivit om den förut om jag inte missminner mig. Sopen däremot, blir i all sin enkelhet en mycket kär vän när det dyker upp bebisar i hushållet. Min favorit är en traditionell vit, där sopskaftet hängs på skaftet till skyffeln. Kanske borde jag investera i en rosa eller prickig för att pryda hemmet, det gör jag nog nästa gång.

Ännu heller kommer någon rik människa på att ge mig en sådan där snygg dammsugare som man hänger på väggen. De finns i metallic-färger och om någon rik läser det här (haha, skulle en riking behöva mina tips eller ens tycka att de var underhållande?), så vill jag gärna ha en sådan som ser ut som den är av brons.

Glädje i vardagen

Bilderna gör på inget sätt tapeten rättvisa, men jag är så tokkär i den att jag ändå vill visa den.

Tipset då? Ja, välj saker som gör dig glad, i den mån du kan. Den här tapeten gör mig glad. Dyr som attan, men vad gör det? Praktiska och rationella är du och jag stor del av vår tid, men ibland måste vi helt enkelt skita i det.

Använd finporslinet redan ikväll. Sätt på dig din finaste kjol när du går till jobbet i morgon. Ät lax och oxfilé så ofta du har råd. Jag lovar att du aldrig ångrar sådana saker. Däremot är det säkert rätt trist att vara 85-årig änka och ha ett orepat porslin, men ingen att dela det med. När du är 65 år och går i pension kommer du säkert att vara stolt över en massa saker, men inte sträcker du extra på dig för att du klädde dig halvtrist varje dag medan finblusen väntade på middagsbjudningen tre månader framåt i tiden. Om du har tur och hamnar på hemmet en vacker dag, tror jag att du är tacksam om du inte redan då förätit dig på falukorv och fiskbullar.

Jag och skulden

För mig är läsning lika med skönlitteratur. Och skönlitteratur för mig är lika med fiktion. Det är liksom det som är själva poängen. Det får vara hur självbiografiskt eller faktabaserat det vill, jag struntar i det, det är fiktionen som får mig att öppna boken.

Som du då förstår är jag ingen fan av alla Trots min gräsliga uppväxt är jag i dag en sådan fantastisk människa- böcker. Livet är ofta ganska gräsligt och vi jobbar alla konstant på att bli bra människor. Inte trots svårigheterna utan på grund av dem.

Men det finns en verklighetsbaserad genre som jag emellanåt ger mig på. Flickan och skulden valdes av en av tjejerna i bokklubben och den platsar i reportagebokens form. Katarina Wennstam ger sig här på våldtäktsmännen. Och lagmännen. Polismännen. Pojkvännen. Många olika män. Men inte alla män.

Men också kvinnor som du och jag får svart på vitt att skulden också är vår. Det gör ont i hela kroppen när hon beskriver hur vi tillsammans skapar horor, genom att döma och snacka skit. Horor, som i egenskap av just horor, kanske lite grann förtjänar att bli våldtagna. Bara skötsamma oskulder som våldtas är det synd om på riktigt.

Oumbärliga ting del 2

Den här tingesten är en alldeles ny upplevelse för mig. Det är klart att jag visste att den fanns, men jag hade ingen aning om hur mycket jag behövde den. Den utvecklingen kräver en auktoriserad psykoterapeut för att bli klok på. Men ändock, jag uttryckte mitt behov av en mindre visp för en god vän, V. För några år sedan hade min äldsta son en leksaksspis med tillhörande köksredskap, varav en visp. Den var en traditionell visp, men i miniformat då och var strålande till exempelvis dressingar och marinader.

Den lilla vispen försvann på vägen.

Min vän V tog en promenad till affären och återkom med en gåva till mig - en ballongvisp av det mindre slaget. Och kärlek upppstod. Jag använder den till hur mycket som helst (ibland bara för att den är så snygg och för att jag känner mig lite snitsig när jag använder den). Den är i teflon och kan diskas i diskmaskin.

Snart ska jag köpa en i modell större. Oj, vad glad maken ska bli. Jag måste ju in i köket för att kunna använda mina leksaker.

Bra val

Jag klankar ofta ner på mig själv. Istället för att vara stolt över att jag kom ut i jogginspåret, gnäller jag över att tiden inte var så snabb som jag hoppats. Det är bara ett exempel, men du förstår vad jag menar. I ett tidigare inlägg skrev jag om tjejers misslyckanden, för att förändringsplanen är så stor att den är dömd att misslyckas innan den ens formulerats.

Så vad ska jag och du göra då? Ja, klassikern är ju att vid var dags slut punkta ner förslagsvis fem saker som du känner dig nöjd med under dagen. Det funkar ju. En dag eller två. Och i värsta fall upplever du dagar där du inte hittar fem saker som är bra. Kanske har du en heldag hemma i världens stökigaste hus, med ett par tre rastlösa ungar och så toppar du det med monumental, suicidal PMS.

Mitt tips är istället att tänka framåt. Visst ska du vara stolt över denna dags prestationer (eller icke-prestationer för den delen) men välj en sak som ska fungera bra i morgon. Inte-meningar är förbjudna (du vet, Jag ska inte äta godis på hela dagen). Bara grejor som går att hantera och som är tillägg. Tänk inte på vad du ska ta bort i ditt liv, tänk på vad du vill lägga till. Min tanke till i morgon blir: Jag ska dricka vatten till varje måltid.

Vilken tanke väljer du?

Oumbärliga ting

Var och ens behov ser olika ut. Säkert är också att behoven ser annorlunda ut nu, mot för säg tjugo år sedan. Mitt behov av axelvaddar har definitivt planats ut sedan dess glansdagar. Helt visst även att behoven förändras beroende på familjebildning, inte familjebildning, eventuell familjs storlek och så vidare. Det gäller självfallet den mentala delen också, men nu pratar jag bara om rent praktiska prylar.

Faktum är att en del saker som inte ens fanns - eller om de fanns så användes de inte - i mitt hem 1995, är helt oumbärliga nu.

Vad sägs om en sådan banal, men ack så basal sak som hushållspappret. BC (=before children) klarade jag mig utmärkt med disktrasa och toapapper. Den där större rullen var bara en formatändring som jag inte riktigt förstod mig på.

Nu begriper jag. ICAs egna är outstanding. I förkylningstider är de med mindre ark klart bättre, även om jag oftast lyxar till det med engångsnäsdukar. Och hushållspapprets användningsområden är alltför många för att jag ens ska börja nämna några. Jag gissar att just du upptäckte långt före mig hur mycket det går att göra med en bit hushållspapper.

Att vara glad

Det kan tyckas vara enkelt. Det är ju bara att skratta när man upptäcker något som är roligt. Så har det alltid varit och så ska det vara. Och därför så märkligt när jag upptäckte att det inte är så.

Jag är nog ansedd som en glad person. Visst har jag humör som märks mer än väl emellanåt, men glad är nog min bas. Det har verkligen förändrats. Jag är fortfarande glad, men nu krävs det en viss medveten tanke (jo, just det fina ordet reflektion igen). Om min bebis lägger huvudet på sned, söker ögonkontakt och bara ler med hela ansiktet för att just jag sitter mitt emot, blir ju hjärtat fullt av ljus. Hela jag borde smittas och le tillbaka. Och det gör jag, men jag måste först tänka: "Det här blir jag glad av." för att känslan ska gå in. Det gör jag så gärna. Men jag vill bara att du som kanske inte behöver göra så, ändå ska göra det någon gång ibland. Jag misstänker nämligen att det glada blir mer medvetet, läggs på minnet och varar längre. Prova.

Och ännu konstigare är att jag kan skratta hysteriskt åt kiss- och bajshumor. Så nu funderar jag mycket på om det är skillnad på glad och glad. En retorisk fråga, men jag återkommer säkert till den ändå.

Festmat

Att göra fest och slippa stå i köket hela kvällen är ofta en olösbar ekvation. Den bästa lösningen är ju att som jag omge mig med fantastiska vänner. Men det är ju inte särledes schysst att göra krångligt för att de ändå står där. Tro mig, även på den enklaste tillställning krävs extra händer och var därför försiktig med att utnyttja dem för hårt.


Så ett tips för att underlätta festmåltiden är färdigköpt potatisgratäng. Jag köpte Pekas på ICA, och den är krämig och smakrik. Den behöver 30 minuter på sig i ugnen och blir fin med lite riven ost på toppen. Du får 2 kg för ungeför 60 kronor. Ett extra plus med potatisgratäng är att den räcker till många, för den är mättande och mäktig.

Ett minus skulle ju kunna vara att jag nu ska äta resterna i tre och en halv vecka, och lukta vitlök och vara fisig hela tiden.

Spökpåsen

I flera år har den följt oss, den ack så läskiga spökpåsen. Den är av många här på gatan och på dagis tydligt förknippad med mellanpojken.

Funktionen har således varit att vara följeslagare till dagis. Regnkläder, stövlar, extra kalsonger, extra strumpor. På vägen hem har den ibland innehållit papperslappar från dagisfröknar. Jag tror att den för alla parter inneburit en logistiklättnad. Påsen ska med och följer med, och det blir ganska naturligt för alla parter att kontrollera innehållet.

På sätt och vis är spökpåsen mellanpojkens svar på min handväska. Då återstår bara en liknande lösning för mannen i hushållet.

Bara fötter

Jag tog fel skor. Jag har en promenadtur på bara någon kilometer drygt som jag företar mig nästan varje dag. Promenaden i sig är rutinmässig, jag kan nog gå den i mörkret utan ledljus. Målet är aldrig rutinmässigt. Kyrkogården famnar mig och öppnar mitt hjärta. Där finns det fysiska rummet för den inre längtan som måste ut.

Och i dag tog jag flip-flops. Flippisar är inte skor, bara något att ha ute i trädgården eller på stranden. Men nu glömde jag byta och upptäckte så fort mitt sällskap avvikit att det inte var skönt (fantastiskt att lite småprat med mysig människa kan få en att glömma det världsliga). Så en varm eftermiddag som denna var det bara att plocka av sig dem.

Promenaden blev lite långsammare än vanligt, jag går väldigt sällan barfota och det är ju lite gnälligt då att möta asfalten med mjuka fotsulor. Och precis där hände det något med den rutinartade turen. Den blev långsam, längre och reflekterande. Tankarna fick stanna hos min längtansälskling, vardagsroddandet fick vänta. Jag tänkte på att vara glad (skriver om det snart).

Mina fötter blev masserade och själen blev lite lättare. Så ta av dig skorna medan värmen fortfarande finns i marken. Gå något saktare, lev lite lyckligare.

Roligare avbrott

Det förra avbrottet pågår egentligen fortfarande, det kommer att vara länge. Men jag fungerar ändå, och fortsätter framåt sakta. Väntar. Och nu är det dags för ett nytt avbrott men den här gången av betydligt roligare karaktär. Det är ett sådant där avbrott från vardagen som vi alla behöver, men som jag och min familj inte har orkat på flera år.

Förra sommaren hade mellanpojken party. Det hade han bestämt. Det blev grannar och goda vänner och en trevlig tillställning. Men eftersom barnen var i centrum blev det ingen blöt tillställning.


Det hoppas jag på nu. Det kommer inte att regna, så det blir ingen blöt tillställning i den bemärkelsen. Men jag tror att vi kommer att fukta oss på insidan, en del lagom sparsamt, en del alldeles överdrivet. Och kanske några däremellan. Var och en efter lust, förmåga och anpassning.


Så detta tips är egentligen till mig själv. Möt människor igen. Fira när det ska firas. Det är ju roligt.


Och grattis världens sexigaste fyrtioåring - min man.

Lång sommar

Det är så lätt att göra höst tidigt i augusti. Jag hörde till och med någon säga det för fyra dagar sedan, att nu är det höst. Semestern är slut för många. Dagis, fritids och passa tider. H&M Rowells med sina vinteroveraller till barnen. Planera för yogakurs, träningstider och regnställ.

Och ute är det inte ens skymning klockan åtta på kvällen. Det är 23 grader varmt och hur fuktigt som helst. Det är sommar, kanske den allra bästa delen av sommaren eftersom det mörknar lite lätt om en timme och då kan jag tända ett ljus som höjer mysfaktorn.

Så här kommer några tips om hur du kan göra sommaren lite längre. Allra bäst är det ju om det är badväder non-stop i tre månader, men det har jag ännu inte kunnat ordna.

1. Åk på semester tidigt. Ett år var jag i Bulgarien i mitten av juni. Det var ingen höjdarresa, men jag kom hem solbränd och ganska mätt på värme. Och då hade sommaren inte ens börjat.

2. Åk på semester sent. I år ska vi till Legoland sista helgen i augusti och det känns definitivt som vi har mycket sommar kvar.

3. Gör som barnen. De badar när det regnar bara för att det är sommar.

4. Sitt ute på kvällarna även när det blivit mörkt. Så mysigt, nästan lite hemligt.

5. Köp både perenner och sommarblommor för halva priset och ofta ännu mindre i juli. På det sättet får du en blommande trädgård i augusti.

6. Var ute på dina raster på jobbet. Eller som i mitt fall, ta rast på jobbet.

Avbrott

Jag tänkte ägna ett par timmar åt min blogg, det brukar vara angenämt och ibland blir jag riktigt nöjd. Som vanligt innan jag börjar kollar jag av min iGoogle-sida för att vara uppdaterad. Och där har jag min vän Linas blogg. Det jag läser där får mig att aldrig vilja skriva en rad till. Det kommer jag att göra ändå, om ett par dagar. Men nu blir det en paus. På torsdag kommer ett nytt inlägg.

Idag får ni bara tipset att ta en paus när ni behöver det. Det gör jag nu.

http://linatroeng.blogspot.com/

My Wellington-boots

Jag var så illa tvungen att ta titeln på engelska. Ordet är bara oemotståndligt.

Företeelsen gummistövlar är väl inte lika upphetsande. Framför allt inte eftersom de kopplas ihop med regn, i värsta fall ihållande sådant. Som jag utan att gnälla alltför mycket måste få säga att vi haft den här sommaren.

Det finns ganska mycket mysigt att göra när det regnar, det återkommer jag säkert till en annan gång. Här kommer dock ett kort och enkelt tips, som många affärer också har greppat. Nämligen roliga gummistövlar. De gör regnet roligare. Så enkelt är det.

Mina Roxy-stövlar (tack syster yster) är vita med stora rosa och orangea cirklar på. Jag hoppar gladeligen i dem för att ta en tur i den våta trädgården. De gläder andra också. Det är ju alltid roligt.

Flickorna

Nu börjar besvikelsen. För många, många flickor. Det kanske gäller pojkar med, men jag känner mitt eget kön bäst och berättar genom dem.

Det var den här sommaren som de skulle bli vackra. Träna varje dag. Äta rätt. Inga stora mjukglassar och inget bullkalas i bersån. Sola och ta hand om hår och hy. I augusti skulle de återvända och alla skulle vända sig om efter dem i korridorerna. Livet, som det ska levas, skulle börja.

Nu är juli snart till ända. Och ingenting har förändrats. Den stora förvandlingen har uteblivit. Skolstarten närmar sig och allt kommer vara som förra året. Besvikelse.

När vi blir vuxna drömmer vi inte längre om skolstarten som början på vårt nya liv. Kanske vi till och med drömmer i mindre skala. Men visst söker vi den stora förvandlingen. Nästa sommar ska jag inte vara så här tjock. Till jul ska jag vara lika snygg som jag känner mig inuti. Och vi blir besvikna.

Vad ska vi göra då? Vi vet ju att det är insidan som räknas. Ha! Jämför hur mycket tid du lägger ner på att må bra inuti som du lägger på att fundera över ditt utseende. Några av er kan det här bättre än jag, jag vet. Men jag vet att fler än de några, tänker som jag. Den stora förvandlingen.

Sedan jag var 13 år har jag tyckt att jag varit tjock. Och då har jag vägt allt mellan 52 och 90 kilo. Logiskt? Nej. Energikrävande? Enormt. Vad ska jag göra då? Och du? Sanningen att säga har jag inget bra svar. Kanske är en del av lösningen att sluta drömma om den stora förändringen och se sig själv ärligt. Här och nu. Det här är jag.

Sunksnusk

Jag vet inte om vi är särdeles snuskiga i min familj, men jag tror inte det. Men något som alltid blir snuskigt hemma hos oss är disktrasan. Ibland klarar den sig någon vecka eller så, ofta kortare. Vi har provat oändligt antal olika märken och typer men kommer fram till att Wettex är minst dålig. Vi är också noga med att skölja ur och hänga upp ordentligt så den torkar mellan varven. Lika präktiga som vanligt alltså.

Och ändå blir de äckliga. Och byts ut. Det finns en ekonomisk aspekt på det hela, men den är inte särskilt avgörande (börjar man räkna Marabou-kakor-kostnader blir disktrasebudgeten förmodligen försumbar). Däremot känns det i miljö-samvetet när det kastas saker i soporna utan eftertanke. Så ofta, inte alltid - det beror på snuskhetsnivån för dagen, så tvättar jag disktrasorna. Jag spar tills jag har vit-tvätt som ska tvättas i 90 grader och då slänger jag med trasorna. Och återanvänder en gång till och sedan slänger jag dem utan mankemang.

Jag har hört att de går utmärkt att få rena i diskmaskin också, det har jag dock inte provat. Har du?

Harry och jag

Vi har haft en kärleksaffär i ganska många år nu. Den är intensiv ibland, lite svalare ibland men aldrig helt glömd, vår relation. Och nu är det återigen en höjdpunkt i vår romans. När den sjätte filmen om Harry äntligen skulle komma på bio, tog jag mig för att boka premiärbiljett. Själv. Skönt.

Och inte heller denna gång blev jag besviken. Filmerna kompletterar böckerna fint, jag känner igen allt men inte så mycket att det blir förutsägbart. Det är alltid ett nöje att se hur filmskaparna löser de magiska trollformlerna som ungdomarna och deras lärare ägnar sig åt. I den här filmen är Harry kär, och min ihärdiga förälskelse till trots blir jag inte svartsjuk. Det är inte riktigt den sortens kärlek jag och Harry ägnar oss åt.

Ta ett kliv in i magins värld. Du som tror att detta är för barn och ungdom har fel. Detta är för alla (inte de under 12 om jag får bestämma, men det får jag ju inte) som vill drömma, älska och förtjusas.

För mig är Harry dubbelt magisk. Den första boken läste jag högt för min numera bortgångne son, när han låg inne på sjukhus länge för transplantation. De följande tre romaner som fanns då, läste jag i smyg på kvällarna när han somnat. De tre första filmerna njöt vi av tillsammans. Så när jag går in i den mörka, fullsatta salongen för att äntligen se Harry och halvblodsprinsen har jag med mig Jeppe. I mörkret skräms vi, skrattar vi och andas ut. Tillsammans i magins värld.

Mitt liv i rosa

Kanske hade jag behövt en rosa period i mina barnaår. Visst lekte jag med Barbie och dockor (men i ärlighetens namn började dockorna rätt tidigt att hångla med varandra) dock minns jag det som om vi mest var ute. Vi badade från april till september. Vi lekte rödavitarosen, även om jag ägnade mest tid åt att gömma mig. Vi cyklade runt, runt kvarteret tills vi blev snurriga i kolan (eller krockade eftersom vi tävlade genom att cykla åt motsatt håll). Särskilt rosa var mina tidiga år inte. Det var möjligtvis syster som fick rosa kläder, jag fick likadana men i en sekundär färg, typ blått.I tonåren var jag rätt feminin tror jag, gymnastik och dans och så. Duktig och präktig i skolan. Detta vägdes ändå upp av att jag var ganska stor i truten och inte hade tid att hålla käften och vara söt. Det är jag nog glad för, men ibland hade det nog varit bekvämast om jag varit lite smidigare, lite tjejigare.

I vuxen ålder tampas jag mycket med funderingar och diskussioner om könsroller. Det är jobbigt. Jag har också begåvats med tre vackra söner, som i omgivningen uppfattas som väldigt pojkiga pojkar.

Något, eller allt av ovanstående, kanske har bidragit till att jag nu fullkomligen älskar rosa. Kläder och blommor. Mina gammelrosa petunior är vissna och träliga, men så tjusiga i färgen att jag inte förmår mig att slänga dem. Kanske kan jag vältra mig i ljuva rosa nyanser för att jag nu är trygg i min kvinnlighet.

Eller så är rosa bara en färg.

Lek för hela familjen

Ett märkligt namn har det stället - Tom Tit - men ett fantastiskt äventyr för både stora och små är det.

Entrén är kostsam (145 kr för ett barn, 195 för en vuxen, 595 för familj (max två vuxna och tre barn)) men det visade sig snart vara värt det. Efter en snabb översikt, det vill säga att femåringen springer euforiskt runt utan att stanna mer än en halv sekund vid varje experiment, som varade i en timme ungefär landade vi på cafét för att dricka och fylla på sockerhalten i blodet. Priserna där var helt okej, 22 kr för en kaffe, 15 kr för en stor kanelbulle.

Sedan anslöt sig pappan i familjen med en nysoven bebis och vi tog det lite lugnare vid varje station. Det går inte att återge upplevelser av detta slag, men vi spenderade fem timmar därinne och jag tror att alla fyra hade lika roligt.

Bebisens favorit var jordgloben i plast som blåstes upp i luften av en vind ur ett hål i golvet och draperiet av rök (vattenånga). Femåringen älskade tunneln under marken och en snurrade träplatta som han kunde springa runt på. Pappan gillar allt som går att pilla på och var således i himlen. Själv tyckte jag nog att den 44 meter korta rutschbanan var en hit. Och klätterväggen med lampor. Och skuggfotograferingen. Och såpbubblorna. Och. Och Och.

Rätt brallor

De flesta kvinnor i min ålder som jag känner, joggar inte. Konstigt egentligen eftersom det är en stor folkrörelse i detta land. Men detta är inte ett tips där en stor pekpinne ska stoppas upp i din söta lilla bakdel. Nej, det är här är ett kort och enkelt (dock inte gratis) tips till dig som eventuellt joggar, funderar på att börja jogga eller mer troligt, promenerar ofta.

Skaffa dig ett par löpartights. Man brukar säga att jogging bara kräver ett par bra skor. Det är inte på långa vägar sant. Du behöver också en schysst behå, vilket i sig är en hel vetenskap. Men på tredje plats (om vi bortser från de rent mentala förberedelserna och bara ägnar oss åt det kommersiella) kommer brallorna.
Det finns flera fördelar:
* Du vet alltid vad du ska ta på dig (allt för att undanröja eventuella ursäkter).
* Inget är i vägen när du springer.
* De andas och blir inte slaskiga när det regnar (och då är det som skönast att springa).
* Du känner dig sportig och lite proffsigare.
* De är faktiskt mer klädsamma än fladderbyxor även om det känns som man är naken de första rundorna.
* Du vänjer dig med att visa din rumpa och dina ben. Ingen svimmar, dör eller kräks och det blir lättare att sätta på sig kjol, shorts och bikini.

Film som engagerar

Förväntan kan vara på både gott och ont. Många är de filmer som fallit platt till min mark för att jag längtat för mycket och hoppats högt. Alltså har jag lärt mig att hålla igen på suget, men kan inte låta bli - eller hur skulle jag kunna undgå? - att läsa om filmer, om vad andra tänker om filmer.

Så inför The Wrestler fanns onekligen en del högt ställda förväntningar. Så döm om min förvåning när jag nästan förskräckt stängde av filmen när den var slut. Jag kände ingenting. Bra skådespeleri, sorglig historia, men tunt på något sätt. Till sängs gick jag aningens besviken.


Men så kom då en dag efter och jag upptäckte medan jag snoppade jordgubbar att jag hade ett lätt ångesttryck över bröstet. Det är inte så ovanligt och rutinmässigt sökte i mitt inre vad orsaken var. Och det var inte det som vanligen frammanar min rädsla som tog tag i mig. Nej, det var Randy. Brottaren som inte levde ett liv utan ägnade sig åt att långsamt pressa sin kropp till förstörelse. För att slippa leva. Inte ens kärlek var värt att leva för.

Under dagen återkom mina tankar många gånger till denna karaktär och det slog mig hur lik han var den nu fallne Michael Jackson. Deformerade ansikten och kroppar, i jakt på evig skönhet och kraft. Ett missbruk för att leva kvar i sina fornstora dagar, istället för att gå vidare. Ensamhet.

Ett tjugoårigt självmord.

Tvätt i hus

Jag är rätt modest i mina drömmar om det perfekta huset. Jag hoppas snarare att jag får bo kvar här i mitt inte så perfekta hus, med maken tätt intill och inte i någon källare med hammaren i högsta hugg. Trots det är jag just i dag ganska nära något som känns perfekt. Fondväggen är nyss tapetserad i vårt utbygge. Mycket återstår men det är snyggt, så utomordentligt vackert med grälla fjärilar mot silvriga ormbunkar.

Men om jag någon gång skulle bygga nytt, eller gör en stor renovering så skulle jag ägna lite tid och pengar på det här med tvätt. Det finns inget jag bär på så mycket som tvätt. Från diverse rum till tvättkorgen (och då lever jag ändå med människor som klarar detta på egen hand, så det är oftast min egen smutstvätt jag bär). Det är tråkigt. Trevligare är det att sortera i högar på tvättstugegolvet, förmodligen för att jag har just ett tvättstugegolv. En rejäl tvättstuga var det första vid ordnade när vi köpte huset. Som de flesta tvättstugor ligger den i källaren. Badrummet ligger i markplan, sovrummen på övervåning. Så även om sorteringen är trevlig är det mycket bärande innan tvätten når det rätta golvet.

Hänga tvätt är också rätt okej. Ute allra helst, även om det är lite bökigt med bebis som vill vara med över allt. På baksidans trapp står ofta en tvättställning när vädret är mer osäkert. I vardagsrummet ganska ofta. På vintern hängs den nere i tvättstugan.

Oavsett var torkstället är, så ska den sedan plockas ned, vikas och sorteras igen. Strykning eller inte strykning? Vems kläder? Också ett hushållsarbete jag kan stå ut med. Sedan kommer detta bärande i trappor igen och det är ju det jag inte gillar.

Så i min renoverade dröm, skulle det finnas tvättnedkast från sovrum ner till tvättstugan. Och från badrum och kök med. Det skulle göra tvätteriet trevligare. Jag vet några som gjort det (även om jag självfallet har haft idén mycket längre...) och det blev mycket bra.

Sex och sånt

Jag har länge klurat på att jag skulle ha något litet tips om samlevnadens svåra konst. Men hur jag än vrider och vänder på det kommer det inga idéer runt detta ämne. Och vad betyder det? Har jag det så illa att jag inte kan tipsa om det? Nej. Jag har det bra. Jag tänkte skriva att jag har det som de flesta andra, men det vet jag ju inget om. Ibland får jag vinkar om att allt inte är strålande på alla håll.

Så vad beror då denna torka (ja, det kan tolkas tvetydigt, jag vet) på? Jo, det är nog så att jag blivit rätt pryd med åren. I ungdomens glada och oförsiktiga dagar berättade jag nog mer än vad mina partners hade önskat. Och nu är det plötsligt så att jag får mer information av någon person då och då, än vad jag vill ha. TMI kallar vi det på jobbet (To Much Information). En annan bidragande orsak är också nätets explosionskraft och avsaknad av tid och rum. Min blogg läses av sisådär tolv personer om dagen. Det låter inte så mycket, men känns väldigt mycket för mig. Jag vet nog vilka de flesta av dessa tolv är och några är anonyma. Oavsett vilket vill jag inte dela med mig av mina sängkammarnöjen. För de som känner mig skulle det bara bli pinsamt. För de som inte känner mig skulle det bli pornografiskt. Inget som känns okej.

Så inget tips alltså? Jo, ett litet ett. Ett självklart ett. Tv-häng och tangentbordsknatter är inget vidare förspel. Testa att prata med varandra istället.

Köpa i söder

En sisådär en och en halv timmes bilfärd från Örebro (om man hittar rätt, det klarar inte vi), strax utanför Norrköping ligger en liten pärla vid namn Söderköping. Om du gillar Nora eller Trosa, kommer du också att gilla Söderköping.

Ett plus är om du gillar glass, för det är liksom huvudattraktionen i Söderköping. Det finns flera caféer som utannonserar hemgjord glass och som ligger jättefint, men det är Smultronstället som har satt Söderköping på glasskartan. Här köper du glass för hundra kronor cirka. Det låter mycket, men jisses så mycket glass du får för det. Dessutom har de som ligger bakom detta också fattat att glass plus godis är lika med sant. För dig som gillar det mer enkla eller fruktiga (finns du verkligen?) har glassrestaurangen självfallet alternativ som passar dig också. Tar du en egen glass, kan du skippa lunch/middag men en stor glass lämpar sig väl för att delas med det trevliga sällskap man tar med sig.
Men det finns faktiskt mer än glass här. Inte minst uppskattas båtarna och slussningen av barnen, och här kommer du riktigt nära. För oss större är det alltid kul att kolla in alla båtmänniskor och deras styling. Längs kanalen går ett trevligt promenadstråk med fik, restauranger och affärer.

I Söderköpings centrum finns en hel del mysiga småbutiker (inte ett H&M så långt ögat kan nå) med riktigt bra rea så här i juli. Det mest intressanta klädesplagget (som jag dessvärre inte köpte) var ett par jeans av märket Claes Göran. På taggen står följande slogan: I´m still in love with you Claes Göran.

För att du ska förstå vad det är som är skoj med det måste jag berätta att min man heter Klas. Och Göran i andranamn. Vilket i sig är väldigt roligt.

Det där nuet

Vi - du och jag - och världen runt omkring oss i form av bokförlag, tidningar och bloggar gör stort väsen av det där med att leva i nuet. En klok kvinna sa till mig en gång att utan en framtid finns inte heller ett nu. Sant. Men jag ska i alla fall ägna mig åt detta nu, just nu.

Jag tror att jag vet hur man gör, när det kommer till mig själv. Jag njuter av bebisen, även när han gnäller. Jag vill vara med femåringen, även när han skriker. Rent allmänt älskar jag så mycket jag bara kan. Hela tiden. Vilket blir lika med nu. Hela tiden.

Sämre går det med förhållandet till andra människor. Där håller jag hårt på gamla oförätter och många får aldrig chansen att visa vilka de är. Nu.

Så ägna dagen åt den tanken. Ser du dina föräldrar som de personer de försöker vara nu? Eller ältar du allt de de gjorde eller inte gjorde när du var liten? Och dina syskon, bygger din relation med dem på de varelser och det agerande som var för tjugo år sedan? Vänner? Är de vänner för att du vill det idag? Eller för att det bara är så sedan ett x antal år? Och dina före detta? Är de verkligen dina före detta eller lastar du fortfarande dem för dina tillkortakommanden i förhållanden nu?

Att leva i nuet bör således inte bara handla om att planera mindre för framtiden, utan också att lämna det gamla därhän, åtminstone där det behövs. Det gamla som är bra, kan säkert vara okej att njuta av också nu. Och i framtiden.

Skaffa dig en ovana

En vana som många med mig har, är också en rätt märklig vana. Jag pratar om den trofasthet som vi besitter när det gäller frukost. Inte vill vi äta pannkakor varje dag till lunch, knappt varje vecka ens. Inte vill jag ha grillad kycklingfilé - som jag älskar - varje middag. Men frukosten kan utan problem se lika ut, dag efter dag. År ut och år in.

Man kan ju spekulera i anledningarna därtill. Personligen tror jag att det är en ren bekvämlighet att slippa slå på hjärnkontoret direkt på morgonen. Rutinerna sitter i märgen och vi kan skönt luta oss tillbaka och läsa morgontidningen. Och förresten, stort tack till den som kom på morgonteve för barn.

Men om jag ger dig ett par tips på frukost så kanske du kan variera dig lite, med bibehållen vilonivå på hjärnan. Om det förhåller sig så att min teori är helt åt skogen, går det säkert utmärkt att testa en ny frukost ändå.

Själv är jag periodare. Ibland bara gröt. Ibland bara fil. Just nu är jag dock i en för mig ovanligt varierad period där jag förutom det ovanstående också gärna äter:

1. Äggröra gjord på tre ägg, en skvätt mjölk eller vatten, en sudd salt, en tomat i bitar och ett gäng skinkskivor. Äggen knäcker jag direkt i tallriken och kör två gånger en minut i mikron med omrörning emellan. Sedan knölar jag ner resten.

2. Fruktfrukost med exempelvis banan, äpple, jordgubbar eller nektarin. En hel eller halv avokado ger lite mer matig känsla. Nötter, loppfrön och/eller linfrön förhöjer smak, nytta och utseende.

Båda dessa ovanor är dessutom betydligt mer mättande än vad du tror och du klarar dig bra fram till lunch.

Oavsett vad jag äter till frukost, ska det alltid vara ett par koppar kaffe till. Den vanan ska förbli en vana hos mig, ovana eller inte.

Vederkvickande vandring

En halvtimmes bilkörning från Örebro (via Hallsberg och Östansjö) ligger Dovraleden. Där sägs jättinnan Dovras tårar över hennes våldsamma make ha skapat de tre avlånga sjöarna i sprickdalen.

En förmiddag då dåligt väder hade förutspåtts satte vi av, jag och vän. I tre av de fyra timmarna vi spenderade i Dovras skogar, sken solen vackert mellan träden på den vilande mossan. Den sista biten regnade det stilla och svalkade oss tacksamt när vi gått en kort, men brant tur ner till Dovras kyrka. Kyrkan är ett utskjutande bergsparti. Sägnen berättar att Dovras ilskna make Tjälve ska ha slitit loss klipbblock för att kasta dem på Viby kyrka, vars klockor klämtade på ett sätt som inte tilltalade den tjurige bjässen. En fascinerade historia att skratta till när man lätt skrämd står under berget som ser ut att falla över en när som helst.

Vandringsleden är exemplariskt skött med rastplatser fyllda med ved. Du kan välja att gå runt alla tre sjöar som är en tur 6,5 kilometer plus vägen från och till parkeringen till leden på sammanlagt 3 kilometer. Det fiffiga är att du kan välja att gå runt bara en eller två av sjöarna, eftersom man iordningjort övergångar. Detta gör att leden också passar för barn eller de som av andra anledningar inte kan gå så långt. Vandringen är förhållandevis enkel, bara på ett par ställen fick vi hålla i oss (och vägen ner till kyrkan förstås).

Om du som jag dessutom utrustar dig med trevligt sällskap, lovar jag dig en av sommarens höjdpunkter.


Dovrasjödalen - Regionförbundet Örebro

Engergispar på enkelt sätt

Oj, jag hoppade över en dag. Min varannandagsambition föll ihop. Inte av tidsbrist eller brist på idéer. Jag bara tappade bort en dag helt enkelt. Rätt gött faktiskt.

Nåväl, här kommer ett mycket enkelt energispartips i dessa krisiga dagar. När du kokar ägg, stoppar du i dem i kastrullen (jajamen) och fyller på med kallt vatten. Jag har testat att energispara genom att använda vattenkokarkokt vatten (ett riktigt najst uttryck) men tycker att äggen bara spricker. Men, låt vattnet koka upp och stäng sedan av plattan. Låt äggen koka färdigt på eftervärmen (funkar även på häll, vattnet i sig är så varmt att det räcker) i fem till tio minuter beroende på hurdana ägg du vill ha. Spola kallt som vanligt för att få äggskalet att lossna bättre.

Det funkar varje gång, även om jag blivit misstrodd när jag försökt göra på det sättet hos bekanta. Så misstrodd att den bekante satte på plattan igen för att försäkra sig om att äggen säkert blev kokta. En liten kul anekdot som jag bevarar varmt i mitt minne.

Sommarsallad

Mycket bättre än att baka bullar i sommarvärmen är att äta en god och mättande sallad till lunch. Grilla kan man kanske stå ut med framåt kvällen, men mitt på dagen behövs något kallt och enkelt som inte gör en paltkomamätt.

Och det här bjöd min syster mig på i helgen. Jag kan tillägga att vi åt den som rester dagen efter, iklädda bikini med nakenfis-fyraåring som sällskap och Mälaren glittrande nedanför fötterna.

Köp en påse Mache- eller spenatsallad, alltså färdig salladsblandning av valfri sort.
Skölj ordentligt och låt rinna av (salladsslunga är inte helt tokigt faktiskt även om jag själv aldrig skulle orka ta fram en sådan varje gång).
Stek ett paket bacon ganska hårt och låt de små bitarna rinna av på hushållspapper.
Skiva en bit halloumi och/eller feta i fina kuber.
Stänk lite rödvinsvinäger (eller annan vinäger du har hemma ) och god olivolja över salladen. Strö över lite flingsalt.
Blanda i ost och bacon i salladen och lunchen är klar.

Vill du ha något än mer mättande kan jag lova att ciabatta med mycket Bregott och en skiva ost gör susen.

Semestertips 2

Närkingar har en del goda egenskaper. Ja, jag gifte mig ju med en så det är väl ett bevis om något. Men när det kommer till semesterfirande är man ofta här i trakten ohyggligt strömlinjeformade.

Sommarsemester: Öland och/eller västkusten. I stuga eller husvagn. Därtill klämmer man in Astrid Lindgrens värld eller som i år, Legoland.

Vintersemester: Sälen och/eller Thailand. Kanske Kanarieöarna.

Det är liksom inga fel på de resmålen, men att få folk att lyfta blickarna skulle säkert göra Närke större.

Jag är själv ingen resmänniska, trots min rastlösa läggning. Det beror enbart på bekvämlighet. Jag längtar alltid hem när jag är borta. Så jag säger inte att jag är bättre än närkingar i allmänhet. Jag säger bara att om man ändå ska lägga ner alla timmar och tusentals kronor, kanske man ska variera sig lite. Eller åtminstone fundera på varför Öland är målet. Kanske för att man ska åka dit? Ska som i outtalade måsten.

Vart ska man åka då? Dalarna är det självklara svaret och i något kommande inlägg ska jag specificera mig. Eller åk till Gällivare, det är säkert fint.


Vart jag ska åka i år? Ja, halva familjen har ju redan varit på Kanarieöarna. Och i augusti ska vi till Legoland. Duger jag i mina egna ögon om jag berättar att jag har varit i Madrid i år? Eller behöver jag lämna medelklassförortslivet för att våga vara jag?

Snygg! Eller inte...

Det har blivit mycket om utseende nu på slutet. Det är inget samhällsförvärvat fenomen utan helt enkelt så att jag just nu funderar mycket på skönhet. Den vi eftersträvar och den relativa, riktigt vackra.

Ofta tänker jag att någon är snygg för att hon är smal. När jag sedan tittar närmre på denna kvinna utan rumpa, bröst och midja upptäcker jag att hon i bästa fall är söt och sympatisk, i sämsta fall färglös och ointressant. Det kan ju självfallet hända även när det gäller runda tjejer, men då har jag inte automatiskt tänkt att de var söta vid första anblicken. Diskrimineringsombudsmannen någon!?

Så här kommer ett tips för att du ska känna igen vad verklig skönhet är just för dig (och jag lovar att det är okej om det innefattar tunn kroppsbyggnad). Blunda och byt sexualitet (om du inte redan gillar sex med de av samma kön som du själv naturligtvis, då behöver du förmodligen inte göra det här testet). Frammana en bild av de två personer av ditt eget kön som du allra helst skulle ligga med; en kändis och en som du känner i verkliga livet. Ett rent tankeexperiment - du behöver inte berätta för någon!


Hur såg dessa ut för dig? För att det inte ska kännas så skämmigt för dig ska jag avslöja lite för dig hur det är för mig. Kändisen är Gry Forsell. Kurvig, tuff, framgångsrik och otroligt vacker. Den icke-kända ska jag inte avslöja men väl berätta att hon har långt svart hår, rejäla kurvor, mycket smink och ett härligt skratt. Inte helt olik mig själv faktiskt!

Snygg! Ja, kanske det.

Bullbak

Ja, jag vet att det är alldeles för varmt för att baka bullar. Ja, jag vet att jag brukar säga att det finns andra som har betalt för att göra sådant. Och jag menar det oftast. Men faktum är att jag gillar att baka bullar. Bara det inte är ett måste. Och mina bullar är vansinnigt goda. Och som en naturlig följd av det, kommer här ett par tips rörande bullbak.

1. En bullbak behöver röra på sig ofta.
2. Varma bullar passar bäst med röd mjölk. Arlas mjölk alltså. Milkos mjölkfärger kommer jag inte ihåg längre, men jag menar självfallet standardmjölk. Fetmjölk.
3. Gör några små bullar av varje degklump. Ofta blir snuttarna alldeles lagom små. På en mysig skogstur norpade lilla V, ett år, åt sig en snuttbulle och det var tydligt - små bullar passar till små barn.
4. Tyvärr blir inte den logiska följden av nummer tre, att du bör äta riktigt stora bullar om du är stor själv. Inte heller många av de små är att rekommendera.
5. För att få riktigt goda bullar - överdriv allt. Den viktigaste överdriften som du ska göra är när du brer ut smöret vid utbakningen. Ungeför det dubbla av det som receptet anger brukar bli bra.
6. Bjud så många du kan på dina bullar av två skäl; du blir populär och du kan inte äta alla bullar själv och håller således bullbaken lättare i trim.

Semestertips

Några av er kommer säkert att läsa en och annan god bok i sommar. I hängmattan, i bilen eller i sommarstugan kommer de väl till pass, de goda böckerna. Och där är just frågan för dagen. Vad är då en god bok? Ja, precis som min vackert tatuerade bakdel är romanpreferenser en delad sak. Det handlar om smak. Som med kulturyttringar, mat och män föredrar vi ju vissa sorter vid vissa tidsperioder i livet. Så här följer två boktips av helt olika karaktär, för inte kan jag veta vilket humör du är på just denna sommar.

Supernova handlar om unga och framgångsrika Lisa som glömmer bort att må bra mitt i cirkusen. Hög igenkänningsfaktor alltså och romanen är en chick-lit modell bättre. Om du gillar Marian Keyes och Kajsa Ingmarsson kommer du att gilla denna ännu mer. Och som en bonus för dig som känner mig, så är författaren Marika King en bekant till mig och delar av romanen handlar om Ludvika, vår kära hemstad. Romanen rör upp en del känslor men lämnar en ändå tillfredsställd. Mycket nöje!

Den andra romanen jag rekommenderar är lite mer att bita i, men ger också ännu mer i andra änden. Hundra år av ensamhet bidrog till att Gabriel Garcia Marquez fick Nobelpriset i litteratur 1982. Romanen har också bidragit till fantastiska läsupplevelser för mig ungefär vartannat år i tjugo år. Ju fler gånger jag läser den, och ju äldre jag blir, desto mer får jag tillbaka av denna fantastiska skröna. Den är mastig. Men har du, precis som jag, en förkärlek för magisk realism är detta romanen för dig. Kärlek, svek, tro och ihärdighet tillsammans med osannolika äventyr som känns fullkomligt självklara, gör denna roman till min absoluta nummer ett, alla kategorier.