Ett namn

I går hade Jeppe namnsdag. Jesper. Som betyder något så trist som skattmästare. Jag har valt att dela upp betydelsen i de två delar namnet är sammansatt av. Det blir så mycket bättre.

På kvällen satt mina andra två pojkar och tittade på Bolibompa och dagens namnsdag. "Jesper har namnsdag" utbrister mitt hjärtas största rövare, trots att han redan till frukost fick veta att det var storebrorsans namn att fira i dag. Det blir liksom mer tyngd när någon på tv säger det. Han sprang fram till kortet på Jeppe som står på en byrå i vardagsrummet. "Grattis på namnsdagen, brorsan" varpå minsting, som är en utomordentlig härmare, också springer fram till kortet och stoppar näsan mot kortet och säger högt och bestämt: "Grattis på namnsdagen, brorsan."

Ja, grattis Jesper, på namnsdagen. Min mästare. Min skatt.

Norges sorg

Som förälder till ett dött barn, vill jag knappt ta in den samlade sorg som Norge drabbats av. Minst åttio människor är nu borta för ett oräkneligt antal sörjande.

När Jeppe dog satt jag hos honom. Två och ett halvt år av massiva insatser för att rädda hans liv, var över. Jeppe var omgiven av kärlek.

På Utoya dog många människors barn utan sina föräldrar, några förhoppningsvis med en vän i handen. Men paniken, skräcken. Omöjligt.

Jag föll igenom när Jeppe dog, men jag visste och alla andra hade haft skräcken i bagaget ett tag. Obegripligt, men planerat.

Den väntan, oro och framtida saknad de drabbades anhöriga nu möter, vill jag inte föreställa mig. Jeppes död var på något sätt ofrånkomlig. Det här var det inte, en man hade kunnat låta bli att föda all denna sorg. Det gör det hela så smärtsamt onödigt.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Skratta eller gråta?

I förrgår, den 19 juli, efter att jag skrivit mitt förra inlägg, satt jag och kollade lite statistik på bloggen. Mitt mest lästa (eller i alla fall mest klickade) inlägg har över 1400 träffar. Det är hysteriskt! Nåväl, det var inte det som var den stora grejen. Inlägget var skrivet den 19 juli 2010 och heter "Där han är". Alltså för precis ett år sedan skrev jag om svårigheten med att vara på semester. Precis som jag skrev häromdagen, fast med lite andra ord och andra bilder.

Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Inget har hänt på ett helt år. Jag är glad för att Jeppe är lika nära. Gråtfärdig för att jag inte lär mig, för att jag fortfarande gör det jag tror förväntas av mig istället för det jag vill göra. Och då är vi tillbaka till det som så många av mina inlägg handlar om, hand i hand går de, skratten och gråten.

Lärdomar och vidare funderingar: Sommaren 2011

Lärdom: Det finns faktiskt snygga män som går i foppatofflor.
Fundering: Varför blir jag inget klokare av all denna tanketid?
Lärdom: En bestämd treåring är om möjligt än mer bestämd på annan ort. Då kan han ju också slita för att få åka hem och få hur mycket uppmärksamhet som helst.
Fundering: Blir människor verkligen lyckligare av att ha en miljon nyanser att välja bland när de köper säsongens foppatofflor?
Lärdom: Ja, man kan gå upp flera kilo på få dagar.
Fundering: Har någon skrivit en avhandling eller rapport över fenomenet att glo fritt som är helt rumsrent på camping?
Lärdom: Först trodde jag i min törstande enfald att jag var särskilt snygg just den dagen, men nej, på camping glor man ordentligt. Hela tiden.
Fundering: Jag funderar seriöst på något skirt och blommigt att dra på mig över snygga sommarbrännan. Är det ett virus eller har jag blivit knasig?
Lärdom: Om man ska ta hänsyn till alla familjeaspekter, är inte en stuga med ETT rum särskilt smart. Det blir en tvårummare till nästa sommar.
Fundering: Varför trängas som sillar på en visserligen vacker strand, när man kan vara nästan helt själv vid en tjärn i en skog?
Lärdom: Förra året trivdes jag, i år trivs maken. Så får det vara.
Fundering: Var ska jag sätta nästa tatuering?
Lärdom: Maken har rätt, det ser ofta rätt trashigt ut med tatueringar på pastafläskiga kvinnor i fyrtioårsåldern. Vilken tur att jag mer är som fiberpasta då!
Fundering: Överallt står att man ska göra ingenting på semestern och jag har verkligen försökt med det där. Men i ärlighetens namn förstår jag inte varför. Kan någon förklara för mig?

http://www.flickr.com/photos/joeshlabotnik/1606871674/sizes/m/in/photostream/

Syskonprat

Oberoende av varandra har
mellankillen och minsting pratat om storebror idag, just när jag konstaterat att Jeppe inte finns här. Kanske kan Jeppe få ta plats hos dem, när jag inte tar hela honom själv?

Minsting gungade, för hundrafjortonde gången, och sa:

- Mamma, jag sjunger för Jeppe.
- Jaha, sjunger du "Blinka lilla"?
- Nä, Eric Saade, svarade snart-treåringen och mimade med slutna ögon och gjorde några Popular-moves i babygungan.

Lite senare, efter fotbollsmatch med tillhörande geggamoja, skulle minsting spana in en gräsklippare. Det må vara livsviktigt för en del, men jag och mellanhjärtat slog oss ner på asfalten en bit bort. Han frågade vad som hände när Jeppe dog.

Jag berättade om Jeppes hand i min, jag berättade inte att jag ville ligga hos Jeppe men att han hade för ont för att vara nära. Jag berättade om Jeppes inandningstag som slutade komma och om bröstkorgen som sjönk ihop. Han frågade om jag blev ledsen. Jag svarade ja. Men berättade inte om ångestskriket och den omätliga skräcken som infann sig när Jeppe blev stilla. Helt stilla.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Och så tvärtom

Och så är vi en familj som alla andra. En familj på fyra personer på en alldeles vanlig camping, en alldeles vanlig semestervecka någonstans i Sverige. Inget syns på oss. Inget fattas. Vi är som dem. Och de är som oss. Deras ont syns inte heller.

Och det är nästan värre. När till och med jag själv kommer på mig med att inte sakna Jeppe. Här har han aldrig varit och här fattas han inte heller. Ja, det är mycket, mycket värre. Att han inte finns.

Det är därför jag alltid vill hem när jag är borta.

Min kväll med Jeppe

I lördags var mina andra pojkar helt slut efter fredagens alla vänner och spring i trädgården. Maken ägnade sig åt djupsinne med fiskespö, ölglas och bästa vänner. Jag gick här och plockade, fixade och väntade på kvällen. Som kom tidigt, halv åtta var det tyst och lugnt i huset. Värmen utanför omfamnade mig ömt.

Jag tog pärmen med alla minnesblad som skickades till oss i samband med gåvor skänkta till Barncancerfonden. Jag häpnade över hur många av avsändarna som följt Jeppe till andra sidan, som inte finns mer. Jag förundrades över hur många som kommit till sedan dess. På fem år. Fem år är ett ögonblick, en evighet. Jag lät det extra organet komma ut genom munnen och tårarna fick komma bäst de ville. Snart var luften slut och jag tog en promenad i trädgården, och tänkte på allt som Jeppe upplevt här. Jag tänkte på allt som vi andra upplevt utan Jeppe här. Grannarna grillade, barnlek hördes på håll och det vita vinet svalkade.

Jag tog nästa pärm, med alla kort och brev vi fick när Jeppe dött. Där finns alla fina visdomsord, skrivna med så mycket ledsamhet och kärlek. Där finns de unika orden som jag grät ännu mer över. Jag slogs av, precis som under fredagen, så mycket kärlek en liten sexåring lyckas föda och sprida. Luften tog slut igen, och jag diskade lite för att skapa nya andningskanaler.

Jag tog de två pärmarna med alla kort, brev och teckningar som Jeppe fick under sin sjukdomstid. Ja, alla är inte riktigt där, några försvann på vägen, några ligger i en annan kartong. Men här finns sjukdomsvardagen. Jeppes insjuknande och allt hopp. Resor, andra sjukhus och många besök. Här finns dagis, vänner, jul och födelsedagar. Sedan kommer borrelia och återfall. Transplantation och isolering. Här och där finns en lillebror, och två trötta föräldrar. Mycket längtan och kärlek har pressats in i dessa pärmar. I slutet av den andra pärmen finns många grattis till en sexåring, mitt i transplantationsförberedelser och sedan julhälsningar. Den sista julen med Jeppe. Den sista pärmen med Jeppe.

Jag lade mig i hängmattan och lät mig tröstas av grannskapets ljud. Det är så ensamt att sörja mitt barn, trots alla som delar sorgen med mig. Men där i värmen, en julikväll när tårarna rinner hejdlöst, vill jag inte tröstas av det nära, bara av det som är långt bort.

Lotta OP gästbloggar

"Idag har låter Sarah mig gästblogga här. Sarah är min vän. Sen väldigt många år. Vi har delat tonårstiden, två graviditeter, och mycket annat. När Jeppe dog, dog en liten del av mig också. Nu har det gått fem år. Och jag har samlat några tankar kring den minnesstund som Sarah och Claes ordnade i går.

Fem år.
Ett ögonblick. Ett liv.
Jag undrar om han fortfarande skulle ha haft röd keps.
Och jag minns. Varje dag.

Men den här dagen är speciell. Många av oss som var med på Jeppes begravning har samlats igen. För att minnas. För att dela. För att gråta och skratta.. I mitt minne är han fortfarande glad, har röd keps och springer fort.

Stämningen utanför Hovsta kyrka är lättsammare nu än den var då. För fem år sen. Vi kramas, pratar och konstaterar att barnen har vuxit. Mycket. Tittar glatt på alla nya syskon. Barnen busar.

På väggen inne i kyrkan hänger bilder av Jeppe som jag vet att Sarah omsorgsfullt valt ut. Det är alla versioner av Jeppe. Liten Jeppe, lycklig Jeppe, kortisonstinn Jeppe. De där bilderna ger både lycka och sorg, och känslorna står tydligt skrivna i ansiktet på oss vuxna. Jeppes största lillebror ser sig lite förvånat omkring. Studerar ansikten. Han vänder sig mot sin farmor som sitter på bänkraden bakom, och frågar: "Varför gråter du?" Jag kan inte låta bli att le. Han är sju år. Snart åtta.

Jag är inte mycket för sånger som prisar gud. Om gud fanns skulle inte barn dö. Punkt. Men, det är en vacker minnesstund. Det är människorna som är med på minnesstunden som gör den fin. All kärlek, alla samlade minnen. Att få dela. Det är starkt. Så där så att tårarna bränner bakom ögonen.

Och när Jeppes största lillebror tröstande lägger sin arm kring sin pappas axlar. Då brister det. Han sträcker ut sin arm så långt det går för att nå runt och omfamna sin pappa. Han håller om, stryker försiktigt, och låter sen de små fingrarna sakta smeka över hans huvud. Om och om igen.

Längst fram i kyrkan ligger Jeppes röda keps. Fylld av ljus. Så talande. Jag tar ett och för in veken i en låga på ett ljus som redan brinner. Det sprakar till och ljuset
fylls av liv.

I wish.

Tack Sarah. För att du låter mig dela det här med dig.
Lotta"

Dagen efter

Ja, jag känner mig faktiskt bakis, trots att jag inte är det i den gängse meningen. Men trött, ont i huvudet och med den där känslan av att "Pretty woman" säkert skulle funka bra just i dag. Så känns det en sådan här dag, lite tomt, lite vemodigt men ändå rätt vilsamt.

I går delade jag Jeppe med alla andra. Det var vacker musik, många vänner, tårar och skratt. Jeppe i fokus, men ändå inte, de levande tar alltid mer plats.

Men i kväll, när pojkarna har somnat, är det Jeppe och jag. Maken är på "fisketur" och över huset kommer lugnet att lägga sig. Då ska jag lyssna på musik, titta på kort, läsa alla brev och texter som är Jeppe-relaterade. Ja, kanske inte alla, för det är rätt många. Jag ska prata högt, till Jeppe. om Jeppe och med Jeppe. Nu är det dagen efter, och den dagen är bara min.

Hur det är

Hur är det? Jo, det är. Det är som om ett främmande organ har tagit plats i min kropp. Jag tror den kallas sorg. I bästa fall kommer den ut som tårar och skrik. Men oftast rör sig organet runt i kroppen, med bröstkorg som favoritplats. Där dunkar den. Trycker, sticker och boxas. Det tar plats för andningen och varje andetag blir en ansträngning. Den går att förtränga i stunder, som huvudvärk ungefär, men den finns där och när du minst anar det dubbleras den i storlek och intensitet och blir till migrän. Och allt det vackra blir grått och blekt. Du ligger i fosterställning och kräks. Nej, det gör du inte rent fysiskt för du ler och ger barnen mellanmål. Men inuti kommer spyorna som kaskader och sömnen, det mörka och tysta, är det enda som lugnar.

I dag finns inget annat än det här organet och bilder av Jeppe. Jeppe som andas tungt, Jeppe som blöder, Jeppe som dör.

Livets viktiga samtal

Vi tog en cykeltur, jag och snart-treåringen. Jag trampade oss bort mot Coop och kastade lite aluminium. Vi pratade om brännässlor och om att skogen kan vara läskig, när man inte har fyllt tre år. En Harley Davidson som fyller på bensin, behövde också beundras och pratas om. Förbi fotbollsplanerna och tennishallen, och vi tog ett snack om ishockey, tennis och springa i skogen.

Vid Hovsta kyrka parkerade vi cykeln, knäppte av hjälmen och bytte fot på "Hoppatofflorna". Sakta, hand i hand, gick vi ner till graven. "Graben?"

"Mamma, Jeppe är död."
"Mm, Jeppe är död."
"Var är han då?"
"Han ligger här, under marken"
"Kan vi öppna åt han?"
"Nej, hjärtat, det kan vi inte."
"Har han ont?"
"Nej, han har det jättebra."
"Kan han prata med oss?"
"Nej."
"Kan han ringa då?"

Och många fler, viktiga frågor diskuterade vi. En snart-treåring kan inte förstå döden på det sätt som vi andra tror oss förstå. Men han kan förstå sitt liv, och kan diskutera med många fler ord än vad många vuxna kan. Vi vattnade tillsammans på Jeppes grav, och sjöng "Blinka lilla stjärna" för Jeppe. Igen.

Cykelturen tog oss till den gamla, snart övergivna lekplatsen och minsting gungade. Solen kröp fram mellan syrén och björk och jag såg att minsting har guld i håret.
"Sigge, jag älskar dig."
"Mm, jag med."

Jordgubbskräm och mjölk behövdes och vi cyklade hemåt. Vi stannade vid övergångsstället när en bil passerade. Det var en blå Volvo V70.
"Det är ingen cool bil, mamma. Vår bil är cool."

Vi har en Saab 9-5. Hur coolt som helst. I alla fall när en minsting med världens största ordförråd och kunskap om livet, får bestämma.