Jag genomförde en skrivövning med Mallis-gänget. Jag behöver inte gå in i detalj på vad den går ut på, men de fyra orden som dikterna sprungit ur är: vinter, cykla, andas och längtan.
Lena:
Längtan
Mina skidor rör sig smidigt
i Vasaloppsspåren,
runt omkring mig
iskristallerna lyser i blått.
Min väg är mitt val,
och det känns stort.
Min väg är motion
och det känns smart.
Mitt mål fyller mig
med djup värme.
Mitt liv är kärlek
till Örjan, min man som skänker
mig trygghet och glädje och nu
Elias, min son som nu går sin väg
och ler finurligt under lugg,
Matilda, min dotter som utmanar
mina normer och gränser
och får mig att växa.
Eija:
Mina drömmars land
Där jag befinner mig, i mina drömmars land, finns det
plats för drömmar och ett sökande efter något. Det är
både en fysisk och drömsk plats. När jag blundar
ser jag en eldstad som brinner och sprakar och
utanför fönstret gnistrar månen i alla istappar
och i snön. Dessa bilder tillåter mig
att önska efter hjärtats språk.
Jag tar djupa andetag och syresätter
mitt blod, och mediterar i totalt re:
lax.
Det är den optimala kärleken efter
träningsvärken, hög puls, coola vägar och
ont i rumpan. En inre GPS som vägleder
mig mot min optimala hälsa på okända
vägar. Är detta spinning eller Vasaloppet?
Det vet jag inte
Sulle:
Du sjöng en ballad
om kärlek
med ståltråd runt din kropp
Vi låg sked i kylan
och det brann en
eld i atmosfären.
En kung av tingen
vill rädda jorden och vi
kisar mot amor
Camilla:
Ett vitt landskap, snö på tallar,
frihet i en stuga, träna, vila
kärlek i långkalsonger,
närhet, barnen, familjedröm,
men ändå avsaknaden av ro,
något rastlöst, mörkt,
livet ska väl vara att smaka
dofta sommarängen
Lova, jag älskar dig.
Sofia:
En vacker, stilla vinternatt, snöflingorna
gnistrande vackra. En förlovning med
mina livs kärlek, längtan, Lycka, livet.
Njutning, stillhet, Lycka tillsammans
Glädjen blev Viktor, Anton och
hela livet.
Självständighet, eftertänksamhet, meditation, mer syre
i kärleken, en härlig lycka, livskraft!
Carina:
Kraft
Med knarrande skor susar
jag fram på mina skidor
i halka och mörker med mössan
på. Då ser jag ljuset!
Jag känner glädjen i
mina känslor och saknaden
efter sommarens alla dofter
av skog och hav blir
tydlig för mig. Jag
inser efter en stunds funderande,
att min kärlek till sommarens
badturer är livsviktigt för
mig. Sommarvindarna som
fläktar mitt hår och solen
som ger mig kraft
Och då ser ni att det bara är sex alster, förträffliga dock. De två mycket begåvade brunetter som denna gången avstod att briljera med sina ordkonster, ber att få återkomma vid ett annat tillfälle.
14 juni 2015
18 maj 2015
Cogito, ergo sum
Jag tänker, alltså finns jag.
Jag tänker att det är jobbigt att leva. Och så tänker jag att det är dumt att jag tänker så mycket på det.
Jag tänker på hur härligt livet är. Och så tänker jag på att jag tänker alldeles för lite på allt detta bubblande, spirande och glittrande som är livet.
Cogito, ergo sum. Jag tänker, allså finns jag. Jojo, det betyder i så fall att jag finns jävligt mycket.
Jag tänker att det är jobbigt att leva. Och så tänker jag att det är dumt att jag tänker så mycket på det.
Jag tänker på hur härligt livet är. Och så tänker jag på att jag tänker alldeles för lite på allt detta bubblande, spirande och glittrande som är livet.
Cogito, ergo sum. Jag tänker, allså finns jag. Jojo, det betyder i så fall att jag finns jävligt mycket.
12 maj 2015
Vad är det jag säger?
Tacksamheten i det är inlägget är att jag överhuvudtaget får berätta att jag fått säga nej till en invit (adressaten i den här meningen är Lotta OP). Och att en vän skojar att jag ska få inviter (adressat Olof).
Så över till saken. Jag fick för inte så länge sedan säga: "Du, jag är gift." Det finns ingen adressat här, för det är ingen jag känner. Min information gav ingen större effekt och jag fick upprepa den ett par gånger. Det hela slutade väldigt odramatiskt genom att jag avlägsnade mig. Det i sig kräver en genomlysning av genusstrukturer och min rätt till offentliga rum i samma grad som denne man.
Ett par dagar senare slog det mig vad han hörde: "Du, jag är gift. Men jag tycker att du är attraktiv så under andra omständigheter så...". Det har säkert hänt att någon gång, han såg inte helt oäven ut. Det har kanske hänt att jag sagt samma sak men menat just det här. Så om jag hamnar i samma situation igen, ska jag säga: "Du, jag är inte attraherad av dig.". Vad händer då tro?
 |
| Bildkälla |
Ett par dagar senare slog det mig vad han hörde: "Du, jag är gift. Men jag tycker att du är attraktiv så under andra omständigheter så...". Det har säkert hänt att någon gång, han såg inte helt oäven ut. Det har kanske hänt att jag sagt samma sak men menat just det här. Så om jag hamnar i samma situation igen, ska jag säga: "Du, jag är inte attraherad av dig.". Vad händer då tro?
9 maj 2015
Tacksam my ass
Jag klev på flygplanet tjugo i sju i morse. Jag bestämde mig för att imponera på mig själv och samla lite vuxenpoäng. Min väska lades längst bak i planet och jag satte mig i stolen helt utan annat än mig själv. I klartext betyder det naken. Utan iPhone.
Moget tänkte jag då, korkat tänkte jag sedan. Nu tänker jag skit samma. Skit jävla samma.
Jag skulle alltså vila en timme som det tar att flyga till Malmö. Tänka, andas och hinna stanna upp en stund. Och det är liksom där det skiter sig. Ville du läsa om min tacksamhet över livet, kan du sluta läsa nu. För det är det här det landar i, när jag slutar rusa runt.
Det är förmiddag lördag den 8 juli 2006. Jag är i föräldraköket. Sjuksköterskan J kommer till mig och jag frågar hur hon orkar. Hon svarar att hon numera får se så många överleva. De som dör kan hon med sin erfarenhet, ge ett så bra slut som möjligt. Vi småpratar lite till, småprat är något helt annat på 95A än på jobbet. Sedan lägger hon sin hand på diskbänken, förmodligen medveten om att fysisk beröring skulle spränga mig till stoft. Vi stannar upp och hon säger mycket långsamt och tydligt att de nu ska höja morfindosen. I slutet av meningen höjer hon rösten en aningsbar aning, så att det kanske, kanske kunde vara en fråga. Jag vet inte om jag förstod det hon sa, effekten av det. Men tyngden av det landade. Slutet skulle nu komma snabbare.
Jag går in till Klas och Jeppe på rummet. Jag vet inte om jag sa något. Eller om J gjorde det. Eller om någon sa något.
Något senare, eller tidigare, uppkommer frågan om Jeppe kissat något. Inte på flera dagar. Någon försöker sätta på honom blöja. Min son protesterar medvetslös med allt kroppsspråk han kan uppbringa. En sjuksköterska försöker sätta kateter men det visar sig att Jeppe har trång förhud. Under två och ett halvt år har vi grävt runt i varenda vrå av hans kropp, men snoppen hade fått gå fredad. Fram till denna dag som skulle bli hans sista. En kirurg trollas fram och på bara en kvart är det ordnat.
Jeppe slappnar av, glider bort. Nykissad och full av morfin. Vi andra två i rummet ägnar dagen åt dåliga tv-serier och att turas om att torka blodet som rinner ur Jeppes näsa och mun med mjuka pads. Inget mer urin droppar i påsen som hänger på sängen. Slutet närmar sig. Kanske var det den här dagen sjukskötare P tar ut mig på balkongen och ger mig en glass. Kanske var det den här dagen en numera namnlös undersköterska hängde på rummet och pratade bort tiden med oss.
Jag vet inte hur mycket av detta som är sant, men det här är vad som händer när jag ska ge mig tid att tänka, att vila. Som ni märker har han inte dött än. Jag behöver vila mer en timme för att orka ta mig igenom den berättelsen. För att orka vila en timme till, måste jag fortsätta rusa runt som en galning ett tag först.
Moget tänkte jag då, korkat tänkte jag sedan. Nu tänker jag skit samma. Skit jävla samma.
Jag skulle alltså vila en timme som det tar att flyga till Malmö. Tänka, andas och hinna stanna upp en stund. Och det är liksom där det skiter sig. Ville du läsa om min tacksamhet över livet, kan du sluta läsa nu. För det är det här det landar i, när jag slutar rusa runt.
Det är förmiddag lördag den 8 juli 2006. Jag är i föräldraköket. Sjuksköterskan J kommer till mig och jag frågar hur hon orkar. Hon svarar att hon numera får se så många överleva. De som dör kan hon med sin erfarenhet, ge ett så bra slut som möjligt. Vi småpratar lite till, småprat är något helt annat på 95A än på jobbet. Sedan lägger hon sin hand på diskbänken, förmodligen medveten om att fysisk beröring skulle spränga mig till stoft. Vi stannar upp och hon säger mycket långsamt och tydligt att de nu ska höja morfindosen. I slutet av meningen höjer hon rösten en aningsbar aning, så att det kanske, kanske kunde vara en fråga. Jag vet inte om jag förstod det hon sa, effekten av det. Men tyngden av det landade. Slutet skulle nu komma snabbare.
Jag går in till Klas och Jeppe på rummet. Jag vet inte om jag sa något. Eller om J gjorde det. Eller om någon sa något.
Något senare, eller tidigare, uppkommer frågan om Jeppe kissat något. Inte på flera dagar. Någon försöker sätta på honom blöja. Min son protesterar medvetslös med allt kroppsspråk han kan uppbringa. En sjuksköterska försöker sätta kateter men det visar sig att Jeppe har trång förhud. Under två och ett halvt år har vi grävt runt i varenda vrå av hans kropp, men snoppen hade fått gå fredad. Fram till denna dag som skulle bli hans sista. En kirurg trollas fram och på bara en kvart är det ordnat.
Jeppe slappnar av, glider bort. Nykissad och full av morfin. Vi andra två i rummet ägnar dagen åt dåliga tv-serier och att turas om att torka blodet som rinner ur Jeppes näsa och mun med mjuka pads. Inget mer urin droppar i påsen som hänger på sängen. Slutet närmar sig. Kanske var det den här dagen sjukskötare P tar ut mig på balkongen och ger mig en glass. Kanske var det den här dagen en numera namnlös undersköterska hängde på rummet och pratade bort tiden med oss.
Jag vet inte hur mycket av detta som är sant, men det här är vad som händer när jag ska ge mig tid att tänka, att vila. Som ni märker har han inte dött än. Jag behöver vila mer en timme för att orka ta mig igenom den berättelsen. För att orka vila en timme till, måste jag fortsätta rusa runt som en galning ett tag först.
7 maj 2015
Igen
Min blogg har levt fler liv än katten. Nästan. Först var den ett hjälpmedel för mig själv att leta efter positiva saker i livet. Det sket sig, kan man säga. Jag gick på alla tips och råd om hur man skulle bete sig i sorgen. Men att tänka positivt stod bara i vägen för den process jag var tvungen att gå igenom.
Det tog mig sex år att känslomässigt ta in att Jeppe var död. Att försöka tänka positivt blir som att hälla olja på vatten. Och det blev den andra bloggdelen. Att skriva mig till förståelse. Att försöka förstå vad som hade hänt och fortsatte hände (tyvärr dör inte bara människor, de fortsätter ju liksom att vara döda också). Mina läsare blev fler. Smickrande visserligen men verkligen inte avsiktligt. Bloggen var till för dig, du som vet lite om mig. Du som levt med mig hela livet, du som betyder mycket nu, du som betydde mycket förr, du som var min elev, du som hållit mig hårt när sorgen vräkt över mig, du som bara sett i mina ögon och ändå förstått. Alla ni som på något sätt finns i mitt liv. Jag avgör inte om du tycker att du är en del av mitt liv, det gör du. Men det är inte eländespornograferna jag skriver för, de som aldrig känt mig eller någon jag känner, och ändå känner ett behov av att titta in i mitt liv. Djupt in.
Det blev tredje bloggdelen. Jag slutade medvetet dela den på sociala medier, skrev att jag tog en paus och ni som känner mig fortsatte att läsa. Det blev mindre, mindre krav. När sedan insikten drabbade mig blev jag för sjuk för att förstå mina egna tankar. Till viss del är det så fortfarande. Men saker har hänt. Jag sörjer varje dag. Jag längtar varje dag. Men ångesten är inte alltid där. Och sakta men säkert kan jag tänka positivt. Det betyder verkligen inte att jag ska börja skriva floskler här igen. Men många av mina dagar innehåller tacksamhet. Jag kommer aldrig vara tacksam för det Jeppe lärde mig. ALDRIG. Men jag är tacksam för många andra saker som jag försöker att påminna mig själv om hela tiden.
Så nu kanske fjärde delen börjar. Jag känner ett sug av att formulera mig för dig som vill läsa. Att fundera högt och få dina tankar tillbaka till mig. Hänger du på?
Det tog mig sex år att känslomässigt ta in att Jeppe var död. Att försöka tänka positivt blir som att hälla olja på vatten. Och det blev den andra bloggdelen. Att skriva mig till förståelse. Att försöka förstå vad som hade hänt och fortsatte hände (tyvärr dör inte bara människor, de fortsätter ju liksom att vara döda också). Mina läsare blev fler. Smickrande visserligen men verkligen inte avsiktligt. Bloggen var till för dig, du som vet lite om mig. Du som levt med mig hela livet, du som betyder mycket nu, du som betydde mycket förr, du som var min elev, du som hållit mig hårt när sorgen vräkt över mig, du som bara sett i mina ögon och ändå förstått. Alla ni som på något sätt finns i mitt liv. Jag avgör inte om du tycker att du är en del av mitt liv, det gör du. Men det är inte eländespornograferna jag skriver för, de som aldrig känt mig eller någon jag känner, och ändå känner ett behov av att titta in i mitt liv. Djupt in.
Det blev tredje bloggdelen. Jag slutade medvetet dela den på sociala medier, skrev att jag tog en paus och ni som känner mig fortsatte att läsa. Det blev mindre, mindre krav. När sedan insikten drabbade mig blev jag för sjuk för att förstå mina egna tankar. Till viss del är det så fortfarande. Men saker har hänt. Jag sörjer varje dag. Jag längtar varje dag. Men ångesten är inte alltid där. Och sakta men säkert kan jag tänka positivt. Det betyder verkligen inte att jag ska börja skriva floskler här igen. Men många av mina dagar innehåller tacksamhet. Jag kommer aldrig vara tacksam för det Jeppe lärde mig. ALDRIG. Men jag är tacksam för många andra saker som jag försöker att påminna mig själv om hela tiden.
Så nu kanske fjärde delen börjar. Jag känner ett sug av att formulera mig för dig som vill läsa. Att fundera högt och få dina tankar tillbaka till mig. Hänger du på?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
