31 augusti 2017

Du finns


"86% av alla barn som får ALL överlever." Men inte du. Och ändå finns du.


På din begravning hade Pernilla på sig ett halsband som jag hade köpt några veckor tidigare. Jag hade köpt det till mig själv men när jag stod i hallen framför spegeln och provade det, konstaterade du från soffan där du nästan alltid låg vid den här tiden:
"Det där skulle passa bra på Pernilla."

Såklart hade hon det på din begravning när hon i sitt tal till dig - till oss - sa att även ett kort liv är ett helt liv, ett fullt liv. Du hade ägnat alla dina sex år, åtta månader och åtta dagar till att leva så mycket det bara gick. Ett helt Jeppe-liv.

I min vardag ställs jag ibland inför frågor om mina barn. Hur många är de? Hur gamla är de? Spelar alla fotboll? Ofta slingrar jag mig runt sanningen. Ibland levererar jag den brutalt. Ibland ljuger jag. Varje gång, hur oskyldig och nödvändig lögnen än är, sviker jag dig. Och mig själv. Som om du inte funnits. Som om du inte fanns.

För du finns. Varje gång du inte fyller år.  Varje gång jag startar bilen full med barn som inte är du. Varje gång jag dukar till middag. Varje skolavslutning. Du finns när du inte tar studenten som kusin V. Du finns när du inte vill ha dyra kläder som din lillebror M. Du finns i kusin A som är en varm och finurlig liten människa. Du finns i Orsa-gängets skidåkning. Kanske skulle det varit din grej? Du finns i alla hockeyträningar du kanske, eller kanske inte, skulle ha gått på med vännen E. Du finns i minsta brorsans alla ansiktsdrag, alla vredesutbrott, all naken hud mot hud.


Du finns hos mig. Varje dag. Alltid i mina andetag.

31 mars 2017

Till dig som gav

Jag vet inte mycket om dig. Men jag tänker på dig väldigt ofta. Jag vet inte vad du heter, hur du ser ut eller vad du tycker om att göra. Ändå älskar jag dig mer än jag kan beskriva. Jag vet att du är man, kanske 25-35 år. Jag vet att du åtminstone har levt delar av ditt liv i Tyskland. Jag vet att du gav något ofantligt stort till oss, utan att veta vem du gav det till. Jag önskar att du hade fått se den där sexåriga pojken som fick din gåva.

I november 2005 gav du din benmärg till en helt främmande person. Jag tror att du skulle ha blivit glad över att se att det var Jeppe. Din märg hämtades ur din kropp in i en plastpåse som flögs till Arlanda och därifrån kördes i en bil till avdelning 50 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vad tänkte du när du lämnade en sådan ofantlig gåva?

På rummet där din benmärg hängdes upp på en droppställning satt en mycket sjuk liten pojke. Han spelade Vändåtta och Skitgubbe med en sjuksköterska medan din gåva flöt in i hans kropp. Pojkens föräldrar tittade förundrat på när inget hände under tiden det största av allt pågick. Efter månader av behandlingar, kräkningar, ångest, isolering och trötthet, satt vi plötsligt där och tittade på när din röda present helt odramatiskt tog plats i vår son.

Jag tror att du skulle bli ledsen om du fick höra att din gåva inte räckte så långt som vi alla hoppades på. Men du skulle säkert förstå att det inte berodde på det du gav utan att det bara inte gick ändå. Jag skulle vilja säga dig att du gav oss hopp. Du gav mig många dagar med Jeppe som jag inte skulle ha fått utan dig. Ett helt halvår fick han leva efter att du delade med dig av dig själv till honom.

Av hela mitt hjärta, tack för att du gav oss det.

10 november 2016

Omväg

Det är en grådassig söndag förmiddag i november. Det är tur att jag är på en plats jag tycker om, med en människa jag tycker om.

Jag och min man vaknar på hotell Gillet, mitt absoluta favorithotell i världen sett till minnen som samlats in. Kvällen innan hade vi tagit ett par glas med ett par mycket angenäma Uppsala-bor och tillika vänner. Efter en god middag för maken och en okej middag för mig, somnade vi tidigt och sov gott. Trots många timmar i horisontellt läge bestämde vi oss för att skippa allt och ägna förmiddagen åt att hänga på hotellrummet. Det gjorde vi.

På väg ut ur centrum säger jag åt min man att svänga upp mot sjukhuset. Jag lovar att vi inte ska gå in. Bara stanna vid ingången och känna lite. Jag tror att min man behöver det eftersom han har svårt med sorgen. Tycker jag.

Vi måste åka en omväg på grund av byggen, som alltid i Uppsala. Jag berättar lite om husen vi passerar; universitetsbyggnader, Skandion-kliniken och Ronald McDonald-huset som jag haft förmånen att få vara med när det invigdes. Vi svänger in mot barnsjukhuset och som alltid kommer avfarten lite snabbare än vad hjärnan vill minnas sedan sist. Nya hus byggs. Men barnsjukhuset är detsamma.

Jag ser balkongen där jag för första - och sista - gången hörde min man skrika av ångest. Han skrek: "Han kommer att dö!" när Jeppes andra återfall var ett faktum. Jag ser gården utanför Lekterapin dit vi aldrig kom ut. Jag ser vägen ner mot det förhatliga garaget under huset. Garaget som var trångt, luktade bensin och stängde oss inne, ute från resten av världen. Vi svänger fram till ambulans- och taxiangöringen. Min man stänger av bilen.

Jag berättar vad jag minns. Min man minns inte samma saker. Så är det alltid. Vad som egentligen är sant vet jag inte, och för det mesta spelar det ingen roll. Jag vänder huvudet mot min man som ser tung ut. Huvudet är fullt av det onda. Men det är jag som gråter.

Klockan är ungefär två på morgonen den 9 juli 2006. Jeppe har varit död i drygt tre timmar. Fonus-herrarna har kört Jeppe och oss i hissen ner hit, där bårbilen väntar. Det är så varmt. Jeppe ligger under sin Spindelmannen-filt med en tag runt ena stortån som bekräftar att han är han. Hans bleka, lena kinder lyser i sommarnatten och det mörka håret bildar en krans mot den vita kudden. Fonus-killarna öppnar bilens bakdörrar. De skjuter in Jeppe i bilen. De stannar upp en mikrosekund och bugar sedan synkront innan de stänger dörren bakom mitt barn. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har aldrig lämnat honom själv förut.

Min man startar bilen och jag gråter. Vi far de 18 milen hem igen, som så många gånger förut. Det har gått tio år sedan den där natten men varje kilometer är fylld av min oro över barnet i bilen framför. Fryser han? Är han rädd när jag inte är där? Vem är jag som lämnar mitt barn ensamt?

21 januari 2016

Den lilla lögnen

Jag fixade naglarna igår och när jag sitter på tork (!) får jag komplimang av tjejen bredvid för mina ringar.
- Tack!
- Vad står det på dem?
- Sigge, Mattias och Jeppe.
- Jaha, är det dina barn?
- Ja, det är det.
- Vad härligt med tre grabbar!
- Ja, det är fantastiskt.
- Hur gamla är de?

Utan att andas, utan att reflektera, svarade jag på ett sätt jag aldrig brukar:
- 7, 12 och 16.

Varpå hon svarade:
- Men vad roligt. Full fart alltså.

En alldeles vanlig kallpratsdialog på en nagelsalong en kylig vinterdag år 2016. Min största sorg blir en liten, odramatisk lögn. Och kom nu inte och säg att Jeppe är 16. Det är han inte. Han blev sex år, åtta månader och åtta dagar gammal. Inte en dag äldre blev han. Förutom igår då, en kort stund, då var han 16 år.

19 januari 2016

Boktips: "Murkronan" av Vibeke Olsson

Vibeke Olssons "Molnfri bombnatt" ligger på min och många andras topplista över bästa böcker. Olssons andra böcker håller också hög kvalitet. Nu har jag med öronen läst "Murkronan" och blivit berörd, glad, ledsen och upplevd.

Det romerska paret Paulus och Justina utgör kärnan i romanen. Om du läser med öronen, läses kapitlen om vartannat av Torsten Wahlund och Iréne Lind. De läser båda två med närvaro och emfas, utan att tappa tempo och flyt. Jag tror att läsupplevelsen förstärks betydligt vad gäller läsarens relation med karaktärerna av detta. Olssons teknik med upprepningar förstärker de avgörande händelserna. Upprepningarna fungerar som stående epitet, fast på händelser istället för karaktärer. Det är fantastiskt att författaren kan skriva dessa upprepningar utan att de blir upprepningar.

Paulus och Justina är människor. Ofullständiga människor. Och om detta handlar "Murkronan". Hur kröner du ditt eget liv med segerns pris, om du saknar framgång? Justinas trasiga livmoder och Paulus avsaknad av ärelystnad formar deras liv i en tid där kvinnans primära roll var att föda barn och mannen skulle vinna krig och döda utan ånger. De får ändå ett barn och Paulus dödar, men inget av detta gör dem till de människor de tror sig ska vara. Det är ett sökande i tron, på gudar, Gud och varandra. Det handlar om att försonas. Med gudar, Gud och sig själva. Det handlar om kärlek.

Recensionen i Svenska Dagbladet ger en helt annan bild. Och jag tänker på barnlöshet, vad jag vet om det. Jag tänker på att sörja ett barn och vad jag vet om det. Jag tänker på hur jag ser på framgång och kärlek. Och ser att läsning som alltid är ett resultat av vem jag själv är.

13 januari 2016

Det handlar inte om etnicitet

När jag var liten på 70- och 80-talen var invandrare något spännande och exotiskt. Min bästis hade ett -z- i sitt efternamn eftersom hennes pappa var från Österrike. Ett tvillingpar på skolan hade ett efternamn som slutade på -ski, också det gav en lite spännande klang till personerna. När jag åt pizza första gången i mitt liv, var det höjden av lyx. Allt det här nya som kom till våra liv! I mellanstadiet hade vi en kille i klassen ett tag som hette Carlos och kom från Brasilien. Det jag minns mest av honom var att han hade ett ben kortare än det andra och den ena skon var uppbyggd med en tjock sula.

Trots att flyktingar inte fanns hos oss och att invandrare var människor som kommit till min hemstad för att vi behövde dem som arbetskraft, fanns övergreppen. Är det inte konstigt? I dag levereras nyheter om övergrepp som om de kommer med flyktingarna. Med andra kulturer.

Jag gick på mellanstadiet när jag fick bröst. Tydliga bröst. I och med det blev jag indragen på toaletten och fick händer under tröjan. Jag protesterade och blev ansatt av ett gäng killar i klassen. Och några tjejer som jag nu kan se backade upp killarna för att slippa själva. Jag tänker på en av killarna. Jag var kär i honom en hel del, och han i mig tror jag. Hur kändes det för honom att vara med på detta? Vilken norm var han tvungen att följa för att göra illa någon han tyckte om?

Min fröken i skolan sa att det hörde till. Det var ju för att jag var så söt och att de tyckte om mig, men inte visste hur de skulle visa det. Jag kände mig inte det minsta omtyckt. Jag tror inte att jag berättade något hemma.

Jag minns när T höll mig hårt och M drog upp min tröja framför spegeln och sa: "Kolla vad stora de är!" Än i dag jobbar jag med att stå ut med hur stora de är.

Jag gick hem från skolan en dag med skräck i hela kroppen. De fem killarna hade aviserat att de minsann skulle vänta på mig och ge mig vad jag tålde. Jag hade gjort något så otjejigt som att säga ifrån, jag minns inte om vad. De väntade. Jag vräktes ner på marken och blev klämd på. Sedan gick de. Jag var 11 eller 12. Det låter dramatiskt, men var inget jag ens berättade. Det här var vardagsmat, för mig och andra tjejer. Killarna i min klass var inte värre än några andra och för det mesta alldeles vanliga, fina människor.

Man hade inte bh på den här tiden. Ingen pratade med mig om det. Jag började ha gymnastikdräkt under kläderna i skolan. För att mina bröst inte skulle synas. För att de inte skulle röra sig så mycket och påkalla uppmärksamhet. Jag fortsatte dock att låta och protestera. Tog plats. Jag tänker ofta på mig själv på den tiden som skitjobbig. Jag måste sluta med det. Jag gjorde vad de vuxna borde ha gjort.

Det handlar inte om etnicitet. Det handlar om kön. Det handlar om killar i grupp. Det handlar om gränser som ingen sätter. Det handlar om att killar tar plats, tjejer ska ta emot. Det handlar om att det är så givet att det ska vara så här, att många tjejer fnissande slår försiktigt ifrån sig trots att obehaget gör ont i magen. Länge.


14 juni 2015

Mallis-gängets litterära alster 150609

Jag genomförde en skrivövning med Mallis-gänget. Jag behöver inte gå in i detalj på vad den går ut på, men de fyra orden som dikterna sprungit ur är: vinter, cykla, andas och längtan.

Lena:
Längtan
Mina skidor rör sig smidigt
i Vasaloppsspåren,
runt omkring mig
iskristallerna lyser i blått.
Min väg är mitt val,
och det känns stort.
Min väg är motion
och det känns smart.
Mitt mål fyller mig
med djup värme.
Mitt liv är kärlek
till Örjan, min man som skänker
mig trygghet och glädje och nu
Elias, min son som nu går sin väg
och ler finurligt under lugg,
Matilda, min dotter som utmanar
mina normer och gränser
och får mig att växa.

Eija:
Mina drömmars land
Där jag befinner mig, i mina drömmars land, finns det
plats för drömmar och ett sökande efter något. Det är
både en fysisk och drömsk plats. När jag blundar
ser jag en eldstad som brinner och sprakar och
utanför fönstret gnistrar månen i alla istappar
och i snön. Dessa bilder tillåter mig
att önska efter hjärtats språk.
Jag tar djupa andetag och syresätter
mitt blod, och mediterar i totalt re:
lax.
Det är den optimala kärleken efter
träningsvärken, hög puls, coola vägar och
ont i rumpan. En inre GPS som vägleder
mig mot min optimala hälsa på okända
vägar. Är detta spinning eller Vasaloppet?
Det vet jag inte

Sulle:
Du sjöng en ballad
om kärlek
med ståltråd runt din kropp
Vi låg sked i kylan
och det brann en
eld i atmosfären.
En kung av tingen
vill rädda jorden och vi
kisar mot amor

Camilla:
Ett vitt landskap, snö på tallar,
frihet i en stuga, träna, vila
kärlek i långkalsonger,
närhet, barnen, familjedröm,
men ändå avsaknaden av ro,
något rastlöst, mörkt,
livet ska väl vara att smaka
dofta sommarängen
Lova, jag älskar dig.

Sofia:
En vacker, stilla vinternatt, snöflingorna
gnistrande vackra. En förlovning med
mina livs kärlek, längtan, Lycka, livet.
Njutning, stillhet, Lycka tillsammans
Glädjen blev Viktor, Anton och
hela livet.
Självständighet, eftertänksamhet, meditation, mer syre
i kärleken, en härlig lycka, livskraft!

Carina:
Kraft
Med knarrande skor susar
jag fram på mina skidor
i halka och mörker med mössan
på. Då ser jag ljuset!
Jag känner glädjen i
mina känslor och saknaden
efter sommarens alla dofter
av skog och hav blir
tydlig för mig. Jag
inser efter en stunds funderande,
att min kärlek till sommarens
badturer är livsviktigt för
mig. Sommarvindarna som
fläktar mitt hår och solen
som ger mig kraft

Och då ser ni att det bara är sex alster, förträffliga dock. De två mycket begåvade brunetter som denna gången avstod att briljera med sina ordkonster, ber att få återkomma vid ett annat tillfälle.


18 maj 2015

Cogito, ergo sum

Jag tänker, alltså finns jag.

Jag tänker att det är jobbigt att leva. Och så tänker jag att det är dumt att jag tänker så mycket på det.

Jag tänker på hur härligt livet är. Och så tänker jag på att jag tänker alldeles för lite på allt detta bubblande, spirande och glittrande som är livet.

Cogito, ergo sum. Jag tänker, allså finns jag. Jojo, det betyder i så fall att jag finns jävligt mycket.

12 maj 2015

Vad är det jag säger?

Tacksamheten i det är inlägget är att jag överhuvudtaget får berätta att jag fått säga nej till en invit (adressaten i den här meningen är Lotta OP). Och att en vän skojar att jag ska få inviter (adressat Olof).

Bildkälla
Så över till saken. Jag fick för inte så länge sedan säga: "Du, jag är gift." Det finns ingen adressat här, för det är ingen jag känner. Min information gav ingen större effekt och jag fick upprepa den ett par gånger. Det hela slutade väldigt odramatiskt genom att jag avlägsnade mig. Det i sig kräver en genomlysning av genusstrukturer och min rätt till offentliga rum i samma grad som denne man.

Ett par dagar senare slog det mig vad han hörde: "Du, jag är gift. Men jag tycker att du är attraktiv så under andra omständigheter så...". Det har säkert hänt att någon gång, han såg inte helt oäven ut. Det har kanske hänt att jag sagt samma sak men menat just det här. Så om jag hamnar i samma situation igen, ska jag säga: "Du, jag är inte attraherad av dig.". Vad händer då tro?





9 maj 2015

Tacksam my ass

Jag klev på flygplanet tjugo i sju i morse. Jag bestämde mig för att imponera på mig själv och samla lite vuxenpoäng. Min väska lades längst bak i planet och jag satte mig i stolen helt utan annat än mig själv. I klartext betyder det naken. Utan iPhone.

Moget tänkte jag då, korkat tänkte jag sedan. Nu tänker jag skit samma. Skit jävla samma.

Jag skulle alltså vila en timme som det tar att flyga till Malmö. Tänka, andas och hinna stanna upp en stund. Och det är liksom där det skiter sig. Ville du läsa om min tacksamhet över livet, kan du sluta läsa nu. För det är det här det landar i, när jag slutar rusa runt.

Det är förmiddag lördag den 8 juli 2006. Jag är i föräldraköket. Sjuksköterskan J kommer till mig och jag frågar hur hon orkar. Hon svarar att hon numera får se så många överleva.  De som dör kan hon med sin erfarenhet, ge ett så bra slut som möjligt. Vi småpratar lite till, småprat är något helt annat på 95A än på  jobbet. Sedan lägger hon sin hand på diskbänken, förmodligen medveten om att fysisk beröring skulle spränga mig till stoft. Vi stannar upp och hon säger mycket långsamt och tydligt att de nu ska höja morfindosen. I slutet av meningen höjer hon rösten en aningsbar aning, så att det kanske, kanske kunde vara en fråga. Jag vet inte om jag förstod det hon sa, effekten av det. Men tyngden av det landade. Slutet skulle nu komma snabbare.

Jag går in till Klas och Jeppe på rummet. Jag vet inte om jag sa något. Eller om J gjorde det. Eller om någon sa något.

Något senare, eller tidigare, uppkommer frågan om Jeppe kissat något. Inte på flera dagar. Någon försöker sätta på honom blöja. Min son protesterar medvetslös med allt kroppsspråk han kan uppbringa. En sjuksköterska försöker sätta kateter men det visar sig att Jeppe har trång förhud. Under två och ett halvt år har vi grävt runt i varenda vrå av hans kropp, men snoppen hade fått gå fredad. Fram till denna dag som skulle bli hans sista. En kirurg trollas fram och på bara en kvart är det ordnat.

Jeppe slappnar av, glider bort. Nykissad och full av morfin. Vi andra två i rummet ägnar dagen åt dåliga tv-serier och att turas om att torka blodet som rinner ur Jeppes näsa och mun med mjuka pads. Inget mer urin droppar i påsen som hänger på sängen. Slutet närmar sig. Kanske var det den här dagen sjukskötare P tar ut mig på balkongen och ger mig en glass. Kanske var det den här dagen en numera namnlös undersköterska hängde på rummet och pratade bort tiden med oss.

Jag vet inte hur mycket av detta som är sant, men det här är vad som händer när jag ska ge mig tid att tänka, att vila. Som ni märker har han inte dött än. Jag behöver vila mer en timme för att orka ta mig igenom den berättelsen. För att orka vila en timme till, måste jag fortsätta rusa runt som en galning ett tag först.