9 december 2010

Mer väntan

Mitt huvudsakliga verktyg på jobbet ligger nere, och jag passar på att städa i hårddisken. Och där får jag strax syn på detta. Det allra sista kortet jag tog på Jeppe med kameran (det finns ett i en mobiltelefon som är taget någon dag senare). Jag har lagt upp kortet förut på bloggen och skrivit om det. Men ändå. Han är så fin, i världens fulaste keps, på trappan på baksidan. I sommarvärmen sitter Jeppe och väntar på sin bästis E.

6 december 2010

Händelseträngsel

Och så, mitt i allt det onda och vardagens tristess, tvätthögar och trötthet, händer det miljoner saker på mindre än ett dygn. Vid tvåtiden i lördags packade jag in mig i bilen för att ta mig till S i Västerås och sedan vidare till L i Enköping för Visommist-umgänge. Väldigt medvetet exkluderar vi ibland man och barn och bara sätter våra behov främst. Om jag nu skulle berätta allt som hände på mindre än ett dygn som jag var hemifrån, skulle jag behöva hålla på i ett väldigt långt inlägg. Så jag punktar upp lite av det som hände istället:

* Jag pratade med min far i telefon och hade det förmodligen längsta samtal vi haft. Någonsin. Eller som jag minns i alla fall.
* Värmen stiger i Västerås när S kliver in i bilen. Det går inte att förklara, men hon är bara så varm och jag blir alldeles varm av henne.
* Vi möts hos L av henne och två spralliga pudlar i reflexvästar. Ni fattar hur larviga de ser ut? Hundarna alltså, inte L.
* C och H dyker upp. Vi är fulltaliga!
* H har med sig "Boken om Linn" med hundratals vackra bilder av Linn och hennes familj. En levande Linn. De ord jag valde till Jeppes senaste minnesannons "Hur kan något så stort förvandlas, hur kan man tappa orken att andas", blir smärtsamt verkliga. Hur kan Linn inte finnas hos oss?
* Värdinnan kommer med kvällens bästa förslag: hon ska laga mat medan vi bastar. Bra arbetsfördelning.
* Semi-italienskan S serverar Lambrusco - rött mousserande vin - medan jag och H konstaterar att magarna är här för att stanna.
* Söta S kan på något sätt väcka djävulen i mig och får min tävlingsinstinkt att vakna. Klart att vi måste ut nakna i snön!
* H gör snöängel med handduk på. Jag och S kyler ner fötterna.
* Nästa vända ut gör S också snöängel medan jag bara visar min bästa sida för de i köket - bara en epa-traktor och flanellskjorta fattas när vi moonar i bästa lantisanda.
* Vi äter god mat och diskuterar döda barn, levande barn och föreningsliv.
* Megaknasiga vovven Drutt sätter tassarna i mitt knä, och snart kommer vännerna avslöja att mitt avog mot hundar inte är så farligt. I alla fall inte mot dessa två skönheter.
* Vi sover gott och jag avslutar min lantvistelse med att backa som ett *** och fastna med ena framdäcket i snön.
* Jag och S gräver, knuffar, hackar, gasar och lyckas efter en halvtimme få upp bilen. Det var inte min förtjänst, S är inte bara varm utan också lugnare än värsta filbunken.
* Jag tänker på H stora delar av vägen hem, och tycker att Uppsala är alldeles för långt bort.
* En gigantisk gråtattack kommer när radion spelar Crazy Frog. Jeppe finns inte i baksätet som han borde utanför Arboga.

Och ja, bilden föreställer en snöängel. Jag gillar symboliken.

3 december 2010

Ordträngsel

Det händer väldigt sällan att jag tappar orden. Det har inte hänt nu heller, utan snarare är det så att orden, känslorna och kraften är så många och i så varierande intensitet att de inte riktigt kan samsas om rätt utkanal. Jag vill säga så. Jag vill säga si. Jag vill inte säga något. Utöver det ligger också ett jobb där jag sitter framför datorn mest hela dagen med orden bubblande i bröstet, under ytan.

Jag har hela tiden trott att Jeppes begravning var oviktig. Jag hade sett hans bröstkorg höjas och sänkas för sista gången, och inget i världen kommer någonsin att spela i samma liga som det. Men nu dyker kistsänkningen, Monis ord och lasersvärden in bland orden, bland det som ska in, bland det som ska ut. Jag gråter. Jag pausar. Men jag finns här. Och kommer fortsätta dela orden med den mikropartikel i cyberspace som du och jag utgör tillsammans. Förhoppningsvis blir det lite pepparkakor och glögg mellan de tunga orden. Men det kommer en jobbig tid framöver. Välj själv om du ska vara med.

27 november 2010

En vanlig lördagskväll

Jag vill krama Jeppe.

13 november 2010

Så dumt av mig

I mitt förra inlägg var jag lite putslustig och försökte beskriva min önskan om att leva på choklad allena. Gud, så barnsligt. Jag skäms och tar tillbaka det.

Jag håller nämligen på att prova en ny metod som jag tror mycket på. Det är en diet, med livsglädjande effekter. Förutom basen - som självfallet är choklad (mörk, ljus, smaksatt, krispig och lite till) - innehåller det jag nu testar också italienskt rödvin och jordgubbar. Det kan funka. Det borde funka. Eller så funkar det bara när man sitter ensam på hotell och inte behöver ta något större ansvar för något. Men det är värt ett försök och ett angenämt nöje att försöka.

8 november 2010

Mecenat sökes

Jag fyller år snart. Det är trevligt. Trevligt är också att jag passar på att åka bort då, så min familj får fira min födelsedag utan mig. I helgen som var, kom de som var lite mer välplanerade, hit för att fira mig. Då fick jag lite presenter, det är ju också trevligt. Jag fick bland annat en bok.

Och det är nu du borde förvänta dig att jag berättar något klokt om Vargas Llosas val av synvinkel i de tidigare romanerna eller huruvida Molière eller Racine egentligen speglar franskklassicismens typiska drag bäst. Jag skulle gilla om du hade de förväntningarna på mig. Men de som gav mig en bok i helgen känner mig mycket bättre så. De vet att mina egentliga intressen, de som man inte skriver i ett CV, är att baka och att äta upp det jag bakat.

Jag fick boken "Kärleksmums" som presenterar sig som en hyllning till livets goda extra allt. Och jag konstaterar lyckligt att det finns fler som fattat att godis och glass tillsammans bara blir bättre. Recepten, bilderna och de underbara ordspråken ("Det som göms i sockerlag kommer att göra dig glad") är som en sinnebild för hur mitt liv skulle vara om jag bara fick någon att vetenskapligt bevisa att det går att leva på choklad allena.

Så det lilla problemet finns ju. Och ett till. Nu måste jag säga upp mig för att hinna baka, äta och hålla mina kurvor fylliga. Det betyder att detta inlägg egentligen är en Sökes-annons. Mecenat sökes.

Och har just du inte de ekonomiska möjligheterna att försörja mig, kan du alltid se detta som ett julklappstips om du mot förmodan skulle känna någon mer som jag.

6 november 2010

Alla helgons dag

Jesper
Kevin
Petter
Linn
Lina
Christian
David
Gustav

5 november 2010

Kärlekens alla färger

Att vara i sorg, eller depression eller bara allmänt nere, gör att det kan vara svårt att få fingrarna ur. Och när man väl hamnat i soffläge, är det lätt att stanna där. I dåliga fall i sällskap med en massa choklad. I sämsta fall i sällskap med alkohol. Det sistnämnda är jag inte orolig för, för egen del men jag ser tendenserna runt på ett och annat ställe. Även de mest aktiva kan ta till alkoholen för att döva det onda.

Men så, helt oväntat, får man lite hjälp på traven att komma ur håglösheten. Ett långt samtal med en älskad. Den älskade borde egentligen vara den som behöver lyftas, och så är det också, men har ändå en obeskrivlig förmåga att peppa, reflektera och skapa förväntningar. Och det vet alla ni som bär på sorg av något slag, att ett liv utan förväntningar är inget liv.

Och så får man lyxen att umgås ett par timmar med någon man tycker om men inte träffar så ofta. En öl eller två med massa relationsprat. Med en man som inte är ens make och således inte är tvingad att prata med en, men gör det ändå.

Kärlek, energi och inspiration och nästa dag innehåller plötsligt möjligheter istället för måsten.

30 oktober 2010

Grattis

Grattis på födelsedagen, min prins. Min Himmelprins.

26 oktober 2010

Himmellängtan

Jag längtar efter Himmelprinsen. Jag tror inte att han är i himlen, men det låter fint tycker jag. Och jag kan ju alltid hoppas att jag har fel och att han kanske är i himlen ändå.

Jag letar efter en bild som passar min längtan nu. Men jag hittar ingen. Alla bilder räcker inte. Då kommer jag att tänka på när vi tittar på film från ett visst bolag så dyker Jeppe upp i vinjetten och det är min Himmelprins.



Kanske har jag också hittat titeln på min berättelse som väntar på att berättas och läsas.

19 oktober 2010

Värd att firas

Jeppes sjätte och sista födelsedag firades flera gånger. Det var inte så att vi körde järnet, ifall det skulle bli hans sista, för det visste vi ju inte. Även om magen skrek ut sin rädsla och ångest dygnet runt. Men vi visste att Jeppe skulle bli riktigt dålig lagom till födelsedagen 30 oktober. Förberedelserna för benmärgstransplantationen var i full gång, och trots att han var uthållig som få, blev han allt sämre av det fruktansvärda artelleri som sprutades in i hans kropp. Så vi firade innan. Vi klippte inte hans hår där på hösten, eftersom vi visste att han ändå skulle tappa det. Som vanligt satt det kvar längre än förväntat, och det blev inte helt snyggt. Jag tror inte att han eller någon annan såg det.

Kusiner, moster och morbror från Slättberg kom på besök och det blev kalas igen.
Jeppe hade också ett barnkalas, med de viktigaste inbjudna. Han hade färgtema på sin dukning. Knasiga unge. Vi pysslade mycket och han jobbade hårt med att skriva inbjudningskorten. När han placerade ut de fem korten på bordet, satte han sig själv mellan tvillingsystrarna N och M, av vilken M sedan ett par tillbaka varit självutnämnd fästmö till Jeppe. Hon kommer fortfarande hit på Alla hjärtans dag och på Jeppes födelsedag med något litet till hans småbröder.
På hans riktiga födelsedag låg han i Uppsala. Hans pappa var med honom där och jag åkte tidigt hemifrån för att träffa honom. När jag kom till hans rum, jag tror att det var samma rum som han några månader senare dog i, satt han där med sin mormor och myste. Han hade en överraskning!

Det visade sig att ett par av sköterskorna och Jeppe hade bakat prinsesstårta som han skulle bjuda mig, pappa, mormor och kusin Viktor med familj på. Det blev en riktig födelsedag. Eftersom det var helg, var det ganska tomt på avdelningen och vi hade hela dagavdelningen för oss själva att ha kalas i.

Jeppe firade för allt han var värd, han var väldigt närvarande och jag tror att han uppskattade alla kalas lika mycket. Jag uppskattade också allas engagemang och kärlek, men det jag minns allra bäst och med mest värme är att en efterlängtad kusin kom och firade. Anton var här tolv dagar gammal.
Det var mycket som var svårt också. Jobbigast nu, när jag skriver om detta är, förutom det uppenbara, att jag inte har en aning om var Mattias är någonstans på alla dessa bilder. Jag vet inte ens om han var med på kalasen när hans storebror fyllde sex år.

12 oktober 2010

Om att fylla år

Vi pratade om tårta i morse, jag och sjuåringen. Han tyckte att det var dags för lite sådant. Vi har ett hemligt projekt att vi ska kasta tårta på pappan när han kommer hem någon gång, men i dag handlade det mer om ett konkret sug efter att äta tårta.
"Ja, det blir väl tårta både på min och Jeppes födelsedag här framöver."
"Ja, då fyller ju Jeppe elva år."

Om han, min fantastiska sjuåring, visste hur han befriar låsta kedjor inom mig! Hur alla "tänk om Jeppe fått fylla elva" eller "nu skulle Jeppe ha fyllt elva" bara rinner ur i den ränna av kaosrester som ständigt måste ut. Jeppe fyller elva, oavsett var han är och det ska vi fira med massor av prinsesstårta.

6 oktober 2010

Själavård

Jag är inte särskilt bevandrad i kristen tro eller tradition. Den senaste tiden har jag dock funderat på begreppet själavård. Det har en viss - eller flera - betydelser, det vet jag. Men jag tänker ändå låna begreppet till det jag behöver det till nu.

Jag inte bara sörjer Jeppe, jag vårdar honom också. Jag vårdar minnet av honom, bilden av honom, orden om honom, kärleken till honom. Jag vårdar med största intensitet den delen av mitt liv som var med honom. Det är själavård, vård av både hans själ och min.

5 oktober 2010

I hjärtat

Mitt hjärta har fem rum. Ett för oss var. De är alla sammanbundna med miljoner små kärl och nerver, även om de är tydligt åtskilda från varandra. När ett rum skärs bort, blir alla sammanbindande trådar avklippta. Mitt itu. Men de försvinner inte utan i trådarnas ändar sipprar alltid lite blod och vid ansträngning pumpar blodet skoningslöst ut i tomma intet. Min kärlek till Jesper finns således alltid kvar men dräneras på kraft hela tiden. Det öppna såret är ju förbundet med oss alla och alltså påverkas de andra rummen av min kraftlöshet. Det blir mindre ork att älska de andra. Inte för att jag bara älskar Jeppe utan för att vi alla sitter ihop och vi alla blöder lite i ändarna av oss själva.

26 september 2010

Uttalad tanke


"Han bara försvann."

19 september 2010

Mattias berättade häromdagen att Jeppe bor under hans säng. När någon dör blir den ett spöke av liksom själen. Och Jeppes spöke har valt att bo under Mattias säng.

Såklart.

19 augusti 2010

Ytterligare paus

Nu har jag kommit dithän igen. Det är annat som pockar på mitt engagemang och min tid. Jag är så glad för att så många läser min blogg och för alla fina kommentarer jag fått här, och i verkliga livet. Jag kommer säkert tillbaka, kanske slänger jag in ett boktips här och nu bara för att. Men nu säger jag tack och hej för den här gången.
Sarah

16 augusti 2010

Nej, jag vete f-n

Jag började jobba i dag efter semestern. Jag hade sett fram emot det. Men nej. Hm. Glad - inte alls. Nja. Jaha. Nähä. Nej, jag vete f-n. Jag hade exakt samma känsla vid exakt samma tid förra året. Och vem bär ansvaret för att det inte blir så nästa år? Moi, bara lilla jag.

Så i tankekaoset, känslogegget och en ständigt lurande depression, ägnar jag mig åt att fräscha upp mina Harry Potter-relationer (ser filmerna och ska snart läsa sista boken igen, i väntan på december) och att roas av nedanstående (länken finns till vänster).

14 augusti 2010

Carpe diem och allt det där

Det är en förhärskande teori, och ofta en fungerande sådan, i vårt samhälle att man ska leva i nuet. Ta tillvara på dagen och uppleva det lilla i tillvaron. Precis om det skriver jag ibland, och således är även jag inlemmad i tankesättet.

Men så uppstår de där tillfällena när det inte längre är möjligt att blunda för det. Teori, javisst, men i praktiken? Jag promenerade med en god vän igår. Vi pratar om allt möjligt när vi ses, men Jeppe finns hos oss båda och det blir naturligt att vi pratar om det som är svårt. Det är bra för mig. Vid graven pratade vi om annat som också är svårt.

Och senare i duschen kom tankarna. Om flickan som i detta nu ligger på sin dödsbädd, ångestfylld och döende i cancer. Carpe diem liksom? Hon sörjer sitt bröllop som aldrig blir av. Njuta av stunden? Typ. Två av mina nära vänner är ofrivilligt barnlösa (de kanske är fler än två, men dessa två har delat detta med mig), hur kul är det att fokusera på nuet då? När man bara vill vara i en framtid? I en framtid med ett barn som de längtar efter, då kan de börja tänka på att njuta av nuet.

En klok kvinna, och tillika min terapeut under ett år (ja, det året Jeppe var nytransplanterad och sedan dog) sa vid ett tillfälle: "Utan en framtid finns inget nu." På tal om att jag kände mig stressad över allt jag missade i nuet, genom att inte vilja, orka eller kunna göra något annat än att vara med Jeppe. Det funkade för mig. Inte förrän jag kunde börja se en framtid, kunde jag börja träna på att leva i nuet. Sedan dog Jeppe, och jag har inte riktigt fått till det där än. Framtiden är fortfarande bara en lång räcka med tid.

Nej, jag fattar såklart poängen med att inte tappa bort sig själv i all stress och bara planera sönder sitt liv. Men det är så mycket enklare att skriva Carpe diem på en canvas-tavla och sätta upp på vägen, än att faktiskt göra det. Alla försöker, men alla har inte en rimlig chans.

12 augusti 2010

Hudlös

Regnet gör ont

Jag är hudlös

11 augusti 2010

Amputation eller Att förlora ett barn

Tänk dig att du är med om en svår olycka eller sjukdom, och du förlorar din högerarm. Om du är vänsterhänt tänker vi oss för enkelhetens skull att det är din vänstra arm som amputeras.

Smärtan var så stor att du förmodligen hamnade i chock, och med lite tur kanske du inte minns hela händelseförloppet av olyckan. När du vaknar upp, är det fortfarande rätt dimmigt, säkerligen en hel del morfin hjälper dig att leva i en glasbubbla. Där inne är du, och du kan inte rikigt förmedla dig till dem du ser utanför. Du känner igen dem, men var och en är lite olik sig. Eller är det du som har fått nytt seende?

Efter ett tag är du tillräckligt medveten för att prata lite. Alla är glada för att du finns, men ser på dig som om de inte är helt övertygade. Du sneglar hela tiden åt din högra sida, och ser det som fattas. Eller snarare ser du inte det du borde se. Långsamt, långsamt börjar du förstå vad som har hänt.

Du börjar röra dig långsamt, sätter dig upp och så småningom ställer du dig upp. Balansen finns inte där, och du rör dig försiktigt och inser sakteliga att du kommer att få lära dig allt igen. Om från början tas varje litet steg.

Inom en ganska snar framtid kommer du att kunna börja göra små, vardagliga saker med vänster hand som att äta, låsa dörren och knappa på tangentbordet. Det går i lite makligare tempo än förut, men det går. När en något längre period passerat, kanske du kan göra lite mer avancerade saker som att cykla och att köra bil.

Med den långa tiden kommer du förhoppningsvis att leva ett ganska vanligt liv. Du gör det som alla andra gör, det mesta lika bra som alla andra. De runt om dig tänker inte så mycket på det längre, att det faktiskt är något med dig som det inte är med alla andra.

Trots att allt ser enkelt ut för dig, är det mesta rätt svårt. Du har ofta fantomsmärtor i din arm som inte finns och ser ofta tillbaka på tiden som var före. När du ligger i din säng på kvällen, smeker du sakta din stump. Du talar stilla med dig själv, kanske till och med till armen som inte finns. Du lever, och är tacksam för det, men är för alltid en annan. En amputerad.

Foto: Mia Axinge

9 augusti 2010

Sommarens höjdare

Tidigare i sommar skrev jag om allt bra som redan hade hänt, mest för att lägga märke till det jag gör och försöka peppa mig lite. Semester är liksom inte min grej. Ja, jag vet att det är som att svära i kyrkan att säga så, alltså lämnar jag det därhän. För nu. Efter det inlägget har det självklart lagts till fina grejor på min upplevelselista (jag repeterar: flest upplevelser när man dör, vinner).

Det är några saker som kommer fram när jag blundar. Simtur med två töser från Ludvika i en tjärn till exempel. Cykeltur med god vän. Bad vid långgrunt vatten med många barn och härliga vuxna. Men det jag ska berätta nu, är något som, vem du än är, kan njuta av.

Västanå teater ger i år En midsommarnattsdröm. Uppsättningen är fantastisk och de spelar en bit in i september. Hinner du inte i år, så boka in en tripp till Sunne nästa år. För med Västanå teater är det så, att det spelar inte så jättestor roll vad de sätter upp, upplevelsen är maffig och magnifik oavsett. Musik och scenografi på ett sätt som du inte sett förut har de, och i år fick Shakespeares drama finna sig i att utspela sig i Sverige. Alltså, lite mer, lite annorlunda och mycket fräckare än annan teater.

Om du får för dig att följa mitt råd om att besöka Teaterladan i Sunne, rekommenderas att du bokar ett teaterpaket på Hotell Frykenstrand och avslutar din kväll med att äta middag i den inglasade restaurangen och ser solen gå ner i Selma Lagerlöfs älskade sjö Fryken. Svårslaget, jag lovar.

Nedan ser du ett klipp från förra årets uppsättning av Kalevala.

7 augusti 2010

Omformande associationer

Jeppe är längst fram. Så är det bara. Det kan tyckas orättvist mot mina andra barn och mitt liv i övrigt. Ändå, låter jag Jeppe vara längst fram. De andra två skönheterna har jag förmånen att se på varenda dag. Jag kan lukta, kittla, bråka, skälla, leka, äta och sova med dem. Det kan jag inte med Jeppe. Så då låter jag honom vara först i andra sammanhang. Som detta till exempel.

Trots det pratar jag inte om Jeppe jämt. Inte ens hemma. Det kan faktiskt gå dagar utan att vi pratar om honom. Då är det skönt att ha honom främst, så att han alltid är med ändå.

Och så kommer ibland de där märkliga tillfällena när han borde vara långt borta och det ändå kommer att handla om honom. Under ett par kvällar har jag och min man sett på förmodligen årets, kanske decenniets sämsta film. Det var en uppföljare, och ettan tyckte vi var en lättsam och underhållande action. Tvåan var obeskrivligt dålig. Så kan det gå, och det är lite fascinerande i sig.

Där, mitt i skitfilmen, säger jag till min man:
"Åh, Jeppe skulle älska den här. Vad roligt det hade varit och se denna med honom!"

Världens skitfilm kan vara världens bästa, bara man har rätta ögonen på sig. Filmen var Transformers: Revenge of the fallen.

På Jeppes sista jul fick han, bland annat kan jag tillägga, Optimus Prime, ledaren för Transformers. En svindyr, svårbyggd leksak som han var omåttligt stolt över. Han hade sett tecknad film med Transformers, ärvd av kusinerna, som om möjligt var ännu sämre än den vi såg häromdagen. Och Jeppe älskade den.

Så vem är jag att säga att filmen var dålig? Kanske var Jeppe smartare än jag. Filmvan var han definitivt. Cancerbarnen blir ju det. Då blir detta inlägg ändå ett filmtips. Se Transformers: Revenge of the fallen med rätt ögon och det blir säkert succé.

5 augusti 2010

Prestationsångest

Tack vare två andra bloggare, "Annas anatomi" och "Dolce Bambini" (båda finns länkade till vänster) har ganska många människor hittat till min blogg. Det gör mig självfallet mycket glad, så tack Anna och Anna.

Men en del prestationsångest ger det ju också. En vän sa till mig i går att jag naturligtvis skulle fortsätta att skriva som jag alltid har gjort. Och det är ju klokt, det är ju därför några har läst mig och sedan länkat vidare. Ett gäng trogna läsare har jag också haft sedan jag började skriva. Men riktigt så enkelt är det inte. De som läser ska ju begripa det som står. Så hur gör man? För vem skriver jag?

Jo, till syvene och sist, skriver jag för mig själv. Det är en slags rening- och rensningsprocess för att få ur mig allt det onda och det goda. Därför har jag inte gett någon bakgrund till Jeppes död, eller berättat om mig själv på något kronologiskt sätt. Jag tänkte att du som läste ändå redan visste. Och nu är det inte så. Men jag tänker inte ändra på mig. Jag vet att det är texterna om Jeppe som får mest uppmärksamhet, men jag tänker fortsätta att skriva om annat också. Bakgrunden till denna blogg finns i inläggen sammantaget. Vill du som läsare veta mer, får självfallet fråga om du vill. Jag älskar att prata om Jeppe, det ger tyngd åt hans existens. Han finns när vi pratar om honom.

Så du trogna läsare - alltid roligt att se dig.

Och du nya - välkommen, både med och utan frågor!

3 augusti 2010

En något äldre brud


Den här dagen, en vacker, varm och solig dag, för åtta år sedan, stod jag brud här hemma i min trädgård. Omgiven av vänner och släkt, var jag vacker som aldrig förr. Han, mannen vid min sida, var självfallet snäppet vackrare. Och som en liten krona på toppen i denna idyll, fanns vår snart treåriga, helvilda men för dagen finklädde son. Jesper.

På en liten platå som jag ser från flera av husets fönster blev jag fru. Det var vackert som attans och sedan partajade vi till tidiga morgonen, då vi äntligen hade vett att ta taxi till hotellet och låta bröllopsnatten också få bli bröllopsnatt, även om det enligt klockan redan var morgon. Jeppe hade jag nattat vid halv tolv i vagnen i trädgården, och han togs nu om hand av mostrar och kusiner. Så honom tänkte vi inte ett dugg på under vår bröllopsnatts morgon.

Dagen efter stod vi här, bland familj och feststlitna trädgårdsdetaljer, och lovade varandra att det från och med den stunden skulle bli lite lugnt. Kärlek, barn, hus och bröllop på fem år kunde ju gott belönas med en mer stillsam tillvaro.

Ett halvår senare var jag gravid, lycklig men inte välmående. När den bedårande mellanpojken fötts, dröjde det bara fyra månader tills Jeppes diagnos ställdes. T-ALL, stadium fyra, högriskbehandling.

Under de kommande två och ett halvt åren fanns ingen vila överhuvudtaget. Det vet ni som har varit i denna märkliga kokong av kortison, cytostatika, strålning, operationer, väntan och kärlek. När de två och ett halvt åren tog slut och inga andetag mer hördes, var jag för trött för att vila. Och på samma bänk som jag och min man betraktade världen, kan jag i dag se ut över kyrkogården där Jeppe vilar.


Två år sedan upplevde jag den mest märkliga blandning av lycka och sorg när pojke nummer tre kom till världen. Han fyller snart två år.

I åtta år har vi försökt vila. Utan resultat. I morgon ska jag ta med min man ut i trädgården och göra ett nytt försök. Nu behöver vi pausa från alla stora händelser.

Och i samma ögonblick som jag skriver det, vet jag att det inte går. Livet pågår runt om mig hela tiden, oavsett jag vill eller inte.

1 augusti 2010

Mitt och ditt

Det där med att skilja på mitt och ditt är sällan något problem för de flesta av oss. Jag lyckades inte ens sno ett Bugg på Lill-Kometen, vilket då på något sätt ändå var ett krav för att vara i den fräna klungan. Möjligen har jag glömt att lämna tillbaka något jag lånat, och jag blir blossande röd bara jag tänker på att jag kanske - visserligen ovetande - är skyldig någon pengar.

I relationer har det inte varit helt hundraprocentigt, och inte heller lika enkelt som med prylar och pengar. Nog har jag umgåtts med någon av det motsatta könet, som tillhörde någon annan. Det svider än i dag. Jag har till och med umgåtts med det motsatta könet, trots att jag tillhörde någon annan. Märkligt nog svider det inte alls. På något plan.

Inget av det ovanstående är något problem i dag. Det som handlar om mitt och ditt nu, är berättelserna. Om någon ger mig ett förtroende och ber mig att behålla det, då klarar jag det. Men om någon delar något med mig, utan att uttryckligen be mig bevara det inom mig, är det då mitt att förvalta på det sätt jag själv behagar?

Ett av Jeppes allra tydligaste kännetecken var integriteten. Om jag då berättar hans historia, har jag då tagit något som inte är mitt? Om jag inte berättar hans historia, försvinner en del av min egen berättelse då?

30 juli 2010

Om längtan

Kanske borde vi som har mycket, låta bli att visa vår längtan, så att de som har mindre får mer plats. Kanske borde vi som har förlorat, gömma vår längtan, så att de som finns kvar får mer plats. Kanske borde vi längta mindre, och vara glada åt det vi har. Kanske borde vi gömma all vår längtan, för att det alltid finns de som har det värre.

Men så är det ju inte. Jag känner ingen som har det värre än jag, subjektivt sett alltså. Såklart att jag kan räkna ut att andra har mer att dra i bagaget och mer ont både ute och inne. Men längtan i sig är en helt subjektiv känsla och bör alltså inte på något sätt jämföras. Och ändå är det just det vi gör med längtan. Värderar, mäter och ser hur den står sig i jämförelse med andras bedrövelse (gärna i form av antal besökare på bloggen eller hur verklighetsbaserad romanen är). Om det går för långt, ägnar vi oss åt det jag brukar kalla eländespornografi.

Jag tänker inte sluta längta (framför allt inte efter Jeppe eller andra sådana där mer positiva, hemliga längtor). Jag tänker inte heller sluta dela andras längtor. Men jag ska bli bättre på att ge mina längtor sina egna värden, oavsett hur hårt, svårt eller gott du längtar efter något. Detta är en uppmaning till dig - längta efter det du vill, hur mycket du vill och på det sätt du vill. Ge längtan en plats bland alla andra viktiga sysslor du har.

22 juli 2010

En fräsch gammal goding

Jag såg den här filmen förra och första gången för ganska precis tio år sedan. Då tyckte jag att den var fantastisk. Magiskt skådespeleri, sylvass satir och människor att tycka synd om. Den har sedan dess hängt med på min topp tio.

Nu såg jag den igen. Den är fortfarande ruskigt bra, men jisses vad tio år gör med människor. Och då pratar jag inte om filmens människor, de är helt up-to-date. Jag menar mig. Jag tycker verkligen inte att jag har någon fyrtioårskris, men den här filmen slår mig i magen på ett sätt som var helt otänkbart för tio år sedan. Jag är ju där nu, där Lester och Carolyn Burnham är i filmen. Förhoppningsvis inte en tiondel så skruvad som de är, men ändå. Upplevelserna av livets ändlighet, och ibland totala tomhet, är mycket tydligare för mig idag än när jag såg filmen sist.

American beauty var Mena Suvaris stora genombrott, men nu när jag ser den är den ännu mer Annette Benings film. Hennes karaktär gör ont, och trots att hon inledningsvis utgör ett mycket osymptatiskt intryck, är det hon som kommer mig närmast. Jag vill inte, men kanske är det så att hon är den som mest speglar mig själv. Jag vill verkligen inte, men det är mycket man inte vill.

En sista liten reflektion över tidens påverkan på mitt sinne. När jag såg filmen första gången, var grannpojken Ricky Fitts obehaglig och knäpp. Nu är denna voyeur och haschlangare en alldeles begriplig och ganska mysig person. Jag befarar att det inte är bara min ålder som påverkar min syn på honom, utan också tidens anda. Det skrämmer mig lite.

19 juli 2010

Där han är

Det sägs att vi bär med oss dem vi förlorat inom oss. Det finns många bilder för det. Och även jag har skrivit om det tidigare. Om mina bilder, upplevelser och minnen av och med Jeppe som jag bär med mig i mitt bröst som klirrande guldpengar. Gnistrande, glimmande guldpengar i en skattkista, som aldrig blir tillräckligt full men ändå har det högsta värdet som går att mäta.

Så har jag sagt, och det är sant. Men inte helt och alltid sant. Jag bär med mig Jeppe så gott jag kan. Ändå är det så att när jag reser bort, som jag gjorde hela förra veckan, har jag svårare att hitta honom. När jag sedan kommer hem, kommer jag hem i dubbel bemärkelse. Här finns han. I mitt hus, med min familj och med alla runt omkring. Här har han gjort de allra största avtrycken och här är han allra närmast.

Jag tycker om att resa bort. Jag tycker om att umgås och uppleva. Men allra mest tycker jag om att vara här. Där han är.

9 juli 2010

Sommargott

Ja, även den mest minnesfyllda, sorgsna och ömhetstörstande människa behöver äta. Det blir lite tvära kast mellan ämnena i bloggen, men jag tycker att det på ett ganska fint sätt visar livet i sin helhet. Här varvas kärlek med trötthet, värme med kalla bad, vardagsbestyr med stora festligheter. I livet är det stora och det lilla alltid hand i hand. Som glädjen och sorgen, Jeppe är så saknad för att han är så älskad.

Nåväl, tillbaka till ätandet. Så här i sommartider blir det mycket korv, usch ja, det blir på längden, tvären, bredden och bakochfram. Ibland till och med utan tillagning (vilket lillkillen verkar föredra, tacksam grabb det där). Sådär emellanåt måste man ju ändå slå på stort och då kanske det blir... ja, hamburgare på grillen istället. Och det är ju så fantastiskt öh, trist. Det också.

Så det du gör då är att du hottar upp det med denna lilla kletiga anrättning:
Strimla 400 g vitkål (som är billig och superfin nu)
Riv 2 äpplen
Smula ner 140 g gorgonzola i 1/2 dl crème fraiche och 1/2 msk vinäger.
Smaka av kladdigheten med lite salt och peppar.
Blanda kleten med vitkål och äpple.


Jag rekommenderar att du använder en stor bunke, blandningen kräver lite plats. Sedan häller du över i finaste serveringsskålen förstås.

Servera nu till nygrillade hamburgare, tomatskivor och sallad. Och det godaste hamburgerbrödet förstås (som är Max Friscobröd, men det vet ju alla).

Jag hörde minst ett par av mina vänner stöna vällustigt under intagandet under gårdagens trädgårdsmys, och det gör ju det hela värt ett försök, eller hur?

5 juli 2010

Bara Jeppe

Dagarna passerar fort och årsdagen närmar sig. Jag fokuserar, koncentrerar och distraherar, men det är bara Jeppe. I bilder, i lukter, på min hud. Jeppe, Jeppe, Jeppe. Jag kan inte tänka, jag kan inte formulera mig. Jag kan bara längta.

Denna sång inspirerade till minnesannonsen som kommer i NA på torsdag. Jag kommer snart att kunna skriva igen. Snart. När längtan inte överstiger all annan känsla.

3 juli 2010

Den 3 juli

Varenda sekund är sprängfylld med minnen, varje minut har något att berätta.

Den tredje juli 2006 hade jag fått nog. Mitt kök såg ut som en vårdcentral, och trots att jag bara hade ett barn hemma hann jag inte vara mamma åt honom. När fick han morfin senast? Hur mycket? Vätskedropp? Brufen? Trombocyter? Kärlek?

Vi ringde Uppsala, till vilka vi bett om att få komma, om vi kunde styra över situationen, när det var dags för Jeppe att dö. Från återfallsbeskedet hade jag fått peppa K hela tiden, om att det skulle komma en dag när vi var tvungna att åka. När det nu var dags, var det jag som inte pallade. Jag bad K ringa de nödvändiga samtalen. Jag gick upp för att packa.

Jeppe låg, som han nu gjorde hela tiden, och halvsov på soffan i vardagsrummet. Precis på den plats där jag nu sitter och skriver. Där har han funnits. Här.

På det vita överkastet på vår dubbelsäng, la jag fram mina kläder. Det var tropisk värme i Sverige just då, så det orsakade inga problem. Inga högklackade behövdes ju direkt.

Jag började packa Jeppes saker. Pyjamas, kalsonger, de vanliga favoriterna. Spindelmannen-filten som jag senare skulle be Fonus-killarna att bädda kring Jeppe. Den gröna skjortan hängde struken i garderoben. Den hade vi köpt inför ett bröllop, en fest som vi njöt av innan beskedet kom några dagar senare. En cool grön militärinspirerad skjorta som han också skulle begravas i. Som han fortfarande bär.

Jag plockade ner den från galgen och började försiktigt vika. Mina ben gav vika. Jag behövde skrika, men ville inte väcka Jeppe. Nerför trappen tog jag mig, grabbade tag i K som nyss avslutat samtalet med Uppsala, och sa: "Vi kan inte åka."

Mitt inre skrek åt mig att stanna hemma. Om vi bara skiter i att åka, så kommer han inte att dö. Vi åker ju dit för att han ska dö. Om vi stannar hemma, så lever han. Så logiskt, så enkelt.

K svarade bara: "Du vet att vi måste." Han tog befälet, gick upp och packade färdigt. Jag blev kvar på den sommarvarma trappen, som min son skulle gå på för sista gången morgonen därpå.

Ibland sätter jag mig just där, och låtsas att han fortfarande ligger därinne.

Kärleksspridaren

Tack Eric, för en timmes ren kärlek. Svettig och endorfinstinn cyklade jag från vår stund tillsammans. Inte för att du såg mig, men jag tror att du vet hur viktig kärleken i din musik är för dem som lyssnar.

Till min egen stora kärlek, min man K, för att du vet vad jag behöver när jag behöver det.

2 juli 2010

Vänner

Jeppe hade en bästis. Sådär på riktigt. Jag kan inte riktigt förklara hur det kom sig, för Jeppe och E var väldigt olika och de var långt ifrån alltid överens. Men de var bästisar i ungefär Jeppes halva liv. Att vänskapen kunde överleva sjukdomen, har säkert många förklaringar. En av dem är ändå att E´s familj är en sådan familj som man vänder sig till. Vi hade inte lärt känna varandra så väl innan Jeppe blev sjuk, men de blev snart viktiga och goda vänner till oss. Det är absolut inte så att andra vände sig bort, det var ingen som gjorde det. Men vissa människor står mer vända åt rätt håll på något sätt. Det är svårt att förklara, men när jag hamnade i kris, behövde jag människor på annat sätt än förut. Eller rättare sagt, för första gången var jag tvungen att erkänna att jag behövde människor. Jag behövde hjälp. Och då var det lättare med dem jag inte kände så väl. Och en del av dem stod vända mot mig, med öppna armar. E´s familj var sådana.

Den 2 juli 2006 bad jag Jeppe att byta om. Det hade vi nästan slutat med. Han låg mest och halvsov eller kollade på film i soffan, och att ha något annat än mjuk pyjamas verkade bara krångligt. Lillebror bodde hos farmor och farfar, denna sista tid i Jeppes liv. Så vi satt mest där i vardagsrummet, jag och Jeppe. Men just denna dag skulle E och hans familj komma över. Jeppe satte på sig shorts, t-shirt, hiskeliga strumpor och en gräslig keps, som han någon dag tidigare fått av en kärleksfull granne. Han satte sig på en stol på baksidan och väntade på att vännerna skulle komma över gräsmattan. Där tog jag två bilder på honom, och de blev de sista bilderna på honom. Jag kunde inte förmå mig att ta bilder på mitt döende barn.

Vännerna hade med sig fika och vi satt ute tillsammans. Jeppe och E gick in för att leka, jag tror att det var sista gången Jeppe lekte överhuvudtaget. E var värd att anstränga sig för, oavsett man var dödsjuk eller inte. En stund senare - en kort stund senare - var orken slut och grabbarna skulle kolla på film. De skulle titta på Scooby Doo och Jeppe sa till den inte lika filmvane bästisen: "Om det blir läskigt, kan jag hålla dig i handen."

Då vet man precis vad vänskap handlar om.

E är idag en oförskämt fin tioåring. Hans blonda kalufs och gyllenbruna skinn, kommer värma många hjärtan. Jag vet att han inte har haft det så lätt, men jag vet också att han har nya, bra vänner. Hans familj är fortfarande viktiga vänner för oss. Och vi alla bär Jeppe ihopslingrade med varandra, så att vänskapen lever vidare i andra trådar, i samma trådar.

29 juni 2010

Semesterläsning

Denna värme kräver en god bok. Tjock ska den också vara. Den ska innehålla spänning, skrönor, sorg, svek och sug.

Tänk en sådan tillfällighet att jag har en sådan roman att tipsa om då!

Jag har just avslutat den 700 sidor tjocka berättelsen. Min man har läst den före mig, och tyckte att den var ganska tråkig, i alla fall på mitten. Eftersom den handlar om hav och sjömän, var jag då tveksam. Det är definitivt makens område och längtan, och inget som jag lockas av. Men ändå, Vi, de drunknade är en snackis och måste således läsas.

Och den är inte tråkig. Den är varm och kall. Den är långsam och snabb. Den är skrönig och realistisk. Kanske påminner den mig om min favorit alla kategorier - Hundra år av ensamhet - eller kanske är den helt enkelt en ny klassiker. Jag kan känna igen mig i längtan bort, som samtidigt är ett sökande efter hem. I romanen kommer inte alla hem, men hittar små bitar av sig själva på vägen. Eller små bitar av varandra. Ja, det känns lite som livet självt. Denna ständiga resa och längtan.

26 juni 2010

Tiden som önskning

Jag har svårt med tiden. Klocktiden och jag är inte ett. Det är inte så att jag är dålig på att passa tider, tvärtom är jag nog alltid irriterande tidig. Det är mer det där med hur långt fyra år är, det är ju inte på riktigt, bara en kalenderuppgift. Fyra år kan vara ett ögonblick, och en evighet. Samtidigt. I samma sekund.

Gemensamt med många andra är dock min önskan och längtan efter mer tid. Både framåt och bakåt, om du förstår hur jag menar. Jag vill att åren med dem jag älskar ska sträckas ut och vara alltid.

Nu har också mellanpojken upptäckt tiden. Överhuvudtaget är det mycket siffror, pengar och beräkningar. Lite tjatigt, måste jag erkänna. Men han upptäcker sin omvärld och livet vidgas, sträcks ut åt alla håll och kanter. Samtidigt så krymper den. Han är ett barn som mer än väl vet att livet är begränsat. Och hans önskan om mer tid tog sig ett mycket tydligt uttryck vid läggdags i kväll. När jag kramar och pussar enligt familjetradition och efter kvällens rutinbestyr, säger han med sin mun mycket nära min:
- Mamma, önskar inte du också att klockan var sex, så att vi kunde vara med varandra?

Jo, det önskar jag. Jag önskar mig många saker, men just i dag önskar jag att klockan var sex så att jag fick ett par timmar på mig att återgälda denna den vackraste kärleksförklaringen av alla. I morgon ska klockan vara sex hela dagen.

22 juni 2010

I pionernas tid

Vi satt och åt hotellfrukost, jag och min man, i pionernas tid 2005. På bordet stod en liten vit vas med en blekrosa pion. Vi pratade mycket om Kevin den helgen. Kevin som snart skulle dö. Jeppe hade visserligen varit sjuk i ett och ett halvt år, men återfallet hade ännu inte kommit, och någonstans förutsatte vi den mesta av tiden att allt skulle gå vägen. Men med Kevin visste vi. Jag tittade på pionen och tänkte att dess skönhet, dess onödiga överflöd måste vara ett bevis på att det ändå fanns en mening. Livet är inte bara födelse, lidande och död. Om det finns något så onaturligt vackert som pioner, då finns det något mer.

Och jag lovade mig själv att Kevin skulle få min första pion året därpå, varthän han än vilade då.

Ett par veckor senare dog Kevin, och lagom till hans begravning fick Jeppe sitt första återfall. Kampen att se meningsfullhet i tillvaron blev hårdare. Hur kan en pojke på sex år dö, när han fyra dagar tidigare fått en lillasyster?

Bilden är tagen i slutet av juni 2006. Jag väntar på att pionerna ska slå ut för att kunna gå med den första till Kevins grav. Jag väntar också på att Jeppe ska dö. Och jag vet att nästkommande år, måste jag gå till två gravar med pionbuskens första utslagna blommor.

Sedan juni 2006 har min kamp för att hitta en vettig tillvaro med så mycket mening som möjligt, blivit en heltidssyssla.

Sedan dess har också ytterligare en betydelsefull liten kille lämnat min värld, och nu tittar jag ut genom fönstret på min pionbuske och väljer noggrant ut de tre största knopparna som ska läggas på gravarna. Kevins, Jeppes och Petters. Jag ska lägga dem där, och fortsätta mitt sökande efter mening i pionernas skönhet.

20 juni 2010

Sommarens agenda har påbörjats

Det är när jag skriver om Jeppe som min blogg får mest genomslagskraft, och ingen är gladare än jag för det. Det är märkligt viktigt att hans avtryck får ha fortsatt skarpa kanter.

Emellanåt måste jag ändå vila lite, det tar kraft att formulera sig varsamt om min enskilt största känsla. Och bloggens ursprungssyfte var att lyfta det som är bra i min tillvaro. Och just i dag behöver jag det mer än du kan förstå. Så jag satte mig ner (nej, det gör jag ju nästan aldrig, jag går hela tiden, men det ser bra ut i skrift) och funderade på hur min sommar sett ut så här långt, med en vecka kvar till midsommar.

Dop 1: Ursöt bebis med bedårande moder. Psalm 606 uthärdades relativt stoiskt.
Kolmården: Avslappnat, nöjda barn, många djur, många djurbebisar, trött mamma.
Jobb: Stressigt, omvälvande, inte så roligt alls faktiskt.
P: God vän som blir allt mer vän i sin godhet.
Nöje: Saft i P´s trädgård, studenter på avstånd, A med vin, kex och trädgård, cykelturer med barnen.
Märkliga nöjen: IKEA.
Nytt: Brevvän (digitalt, men ändå).
Gammalt: Promendader, sorg, ensamhet, svårt att andas.
Dop 2: Älskat litet barn i strålande inramning. Psalm 606 gick inte att uthärda.
Det som väntar: 8 juli, resa till bokad stuga, helg med mellanpojke.


Om du härmar mig, kommer du att se hur mycket en sommar kan innehålla och vi kanske slipper tjata om allt vi aldrig hinner med. Det är fantastiskt mycket man faktiskt hinner med om man bara ser det.

15 juni 2010

Omänskliga dagar


Jeppe och jag sitter och äter jordgubbar och vattenmelon. Det är det som gäller just den här dagen. K tittar på mig ett kort ögonblick, det blir inte så många möten med ögonen dessa dagar. Hans axlar är förvånansvärt sluttande med tanke på de beslutsamma stegen han tar när han går igenom sjukhuskorridoren, mot dagavdelningen och dr J´s kontor.

K är borta i några minuter, dr J kommer med honom tillbaka och har tårblänk i ögonen. Vi har just meddelat honom att Jeppe inte ska få någon förlängande behandling. K har utan tvekan berättat för honom om det beslut ingen människa, och kanske allra minst en förälder, ska behöva ta. Jeppe har noll chans till överlevnad, men vi har ändå blivit erbjudna en kur som skulle kunna förlänga hans liv med några månader. Dr J och sjuksköterska P talade tyst och tydligt till oss, när de beskrev till vilket pris detta skulle kunna ske. Kanske skulle Jeppe bli en grönsak, kanske blind, kanske skulle organ lägga av och med all säkerhet skulle han få ont.

Personalen lämnade rummet, vi hörde Jeppes röst utanför där han sin vana troget babblade på med någon från lekterapin som tog hand om honom medan vi hade livets största samtal. K bestämde snabbt och utan tvekan: "Det räcker nu." Jag protesterade inte, men dr J ville inte ha något besked förrän dagen efter. De djupaste andetagen i den stilla tiden, fyllde våra lungor och vi gick ut till vår pratande sexåring.

När dr J dagen efter lämnat av K hos mig, är K törstig, går ut i köket. När han inte kommer tillbaka, går jag efter honom. Där i familjeköket står världens starkaste man och stirrar på två dunkar. En röd och en gul. Han har just tagit ett beslut, som ingen människa kan ta, men nu kan han inte besluta om saften smakar bäst som röd eller gul.

11 juni 2010

Märkbara ord

Att vara svensklärare och samtidigt påpeka något som är illa uttryckt, är inte så lätt. På jobbet är det en sak, men i privatlivet aktar jag mig noga för att kommentera språk. Alla har ju åsikter om lärare, och att vara duktig i språket är känsligt för andra.

Men nu tänker jag ändå ta mig friheten att kommentera ett par meningar som gjort mig irriterad. Man ska f-n tänka på hur man formulerar sig när det ska i tryck.

Den första meningen - eller rättare sagt frågan - läste jag i tidningen "Vi i villa", en gratistidning bestående till nästan hundra procent reklam som dimper ner i brevlådan då och då. När så lite text ska produceras, borde det vara av god kvalitet. I det här fallet vill jag påstå att det inte var dåligt rent grammatiskt, men uruselt semantiskt. Ett villaägande par intervjuas med ett tiotal frågor om sitt hus. Efter frågan om vad de är mest stolta över borde det lilla reportaget avslutas. Men nej, man frågar paret:
- Och vad skäms ni mest för?

Tjoflöjt. Där kom det. Du som är husägare, glöm nu för allt i världen inte att du ska skämmas. Det räcker inte med halvfabrikatet, celluliterna och det outnyttjade gymkortet - ha nu rejält med ångest för att ditt hus inte är perfekt också.

Den andra meningen är för mig personligen en ren förolämpning, men också den formulerad i ren tanklöshet (och det ska man ju alltid ursäkta, "jag tänkte inte", eller hur?). Bingo och Katrin har blivit föräldrar. Grattis, det där med barn är ju helt fantastiskt. På frågan hur flickebarnet mådde, blev svaret:
- Toppen, hon är helt frisk och bra.

Tjoflöjt igen. Så vi med inte helt friska barn har inga bra barn? Jo, jävlar. Nu svär jag också. Mina döda, missbildade, fläckiga, organdefekta, sneda barn är faktiskt inte bara bra, de är bäst.

7 juni 2010

I denna ljuva sommartid

I kväll ska vi fira familjens andra skolavslutning. Jag ska inte visa det för mellanpojken, men hela mitt inre handlar i dag om den första.

Jeppes förvåning när han fick gå inomhus med klassen på skolavslutningen i lekisklassen, gick inte att ta miste på. De sex-sju gånger han under lekisåret kunnat delta i verksamheten var det utomhus på grund av infektionskänsligheten. Men den här dagen kunde jag strunta i det, det var ju ändå kört. Jeppe skojboxades med en kompis och den korta sejouren i klassrummet slutade i tårar, och vi gick hem, hand i hand.

Jag berättar för Jeppe att de dumma i blodet har kommit tillbaka och han blir så tung i axlarna. "Måste vi åka till Uppsala nu?" Ja. "Hur många nätter måste vi vara där?" Jag vet inte. "Jag förstod att du skulle säga så, mamma."

Så gick vi där, hand i hand, på väg hem från hans första, enda skolavslutning. Jag visste att det var den enda.

I kväll ska jag stolt betrakta mellanpojken när klasserna samlas på trappan för att sjunga för oss. Där kommer också de som går ut fyran att stå. Jeppes klasskompisar. Och jag ska inte visa något av det jag känner.

På Jeppes skolavslutning firade vi inget alls. I dag ska jag köpa ballonger.

Smultronställe

Ibland låtsas jag att Lillån är paradiset på jorden. Det är inte så lätt när det händer saker, nära, nära, saker som jag inte vill förstöra det här inlägget med. Men emellanåt är det enkelt. I maj i min trädgård, då är det vackert på ett sätt som borde ligga paradiset nära. Och eftersom jag inte tänker mig ett paradis efter jordelivet, så kan gott detta vara mitt paradis.

Det är inte bara naturen som skapar ett paradis, utan människorna däri. Här finns min familj, de som lever och alla tankar på han som inte gör det. Här finns också vänner, av stor vikt och betydelse.

Av lite mindre betydelse, men ändock en faktor som förhöjer känslan av idyll, är den lilla blomsterträdgården som ligger ett stenkast härifrån. Ett intressant par driver den, och säljer egenhändigt uppdrivna plantor. Det är så långt från Plantagen och Blomsterlandet du kan komma. På ett bra sätt. Åk dit, köp en blomma att ge bort. Kom hit, kika in i mitt paradis där pioner och längtan hör ihop.

5 juni 2010

Vi ser varandra

En av de stora poängerna med bloggandet är att jag uppmärksammar andra bloggare och andra bloggare uppmärksammar mig. Det är en (åtminstone bland oss som inte tjänar pengar på detta) generös miljö där man ofta länkar mellan varandra och tipsar om andra i sin egen text.

Och ett av de fina sätten är bloggutmärkelsen som jag har fått av skribenten bakom http://siredison.blogspot.com/.

I utmärkelsen ingår att ta fram den tionde bilden från sin blogg. När jag bläddrar igenom mina första inlägg (som inte alls handlade om Jeppe och alltså inte heller innehåller några bilder på honom) dyker den här upp som nummer tio:


Kommentarer överflödiga. Ibland säger verkligen en bild mer än tusen ord.

Bloggutmärkelsen skickas nu vidare till skribenterna bakom http://nastanmittilivet.blogspot.com/ (självklart)
http://linatroeng.blogspot.com/ (som inte är tillgänglig för alla)
http://smulgubbe.se/ (som säkert fått drösvis med utmärkelser redan, men förtjänar många fler ändå).