Hyllning till Jimmy

När jag gick och lade mig i går, hade Jimmys brev på Facebook delats 33 000 gånger. Övriga nätet hängde på, bland annat Ajour. Jag har träffat Jimmy. Han minns det säkert inte, det är också en effekt av att leva det liv han lever. Jag käkade middag ihop med honom, hans vackra fru (eller flickvän, jag minns inte) och ytterligare en kvinna. Meja levde fortfarande då. Och jag skämdes när vi skildes åt, för att jag inte ville ha det som de. Trots att mitt barn redan dött, ville jag ändå inte byta med dem. Deras tillvaro var, för mig som utomstående men väl förstående, inte rimlig. Och ändå var kärleken till Meja och livet de hade, så stor.

För er andra, som jag hoppas aldrig ska veta det Jimmy vet, ska jag försöka förklara. Föreställ dig att du i sex år, genomför en långsam joggingtur. Varje dag. I cirka 10 timmar. Du äter i förbifarten, ofta en fryst paj från Felix, en bra dag något med ärtor från sjukhusköket. En toppendag äter du hemlagat med familjen. I förbifarten, för det är alltid något som piper, rinner eller gör ont. Du äter för lite, och fel. Joggingturen bränner alla dina kolhydrater. På nätterna längtar du efter vila, men är vaken antingen av barnet med smärtor eller av din egen ångest. Du gör det här varje dag i sex år, med några dagars vila emellanåt. Mitt lopp varade bara i två och ett halvt.

Nu har det snart gått sex år sedan min Jeppe dog. Jag önskar jag kunde säga till Jimmy att det blir bättre. Men nej, sorgen har sönder mig. Jag har inte heller återhämtat mig fysiskt, utan är fortfarande galet trött. Trots att jag sover så mycket jag kan, äter bra mat, tränar och lever på det bästa sättet jag förmår. Tröttheten är efter sex år fortfarande förlamande. Och det är bra dagar. Dagar när sorgen och det onda dominerar, vill jag inte ens leva.

Och Försäkringskassan (på uppdrag av regeringen) tycker att Jimmy ska jobba åtta timmar om dagen. Jag är glad att han har hittat till Facebook. Jag är glad att han ens orkar leva. För det är precis som du tänker. "Jag skulle aldrig överleva att mitt barn dog." Jo, vi överlever, men har väldigt svårt att leva.