30 juli 2010

Om längtan

Kanske borde vi som har mycket, låta bli att visa vår längtan, så att de som har mindre får mer plats. Kanske borde vi som har förlorat, gömma vår längtan, så att de som finns kvar får mer plats. Kanske borde vi längta mindre, och vara glada åt det vi har. Kanske borde vi gömma all vår längtan, för att det alltid finns de som har det värre.

Men så är det ju inte. Jag känner ingen som har det värre än jag, subjektivt sett alltså. Såklart att jag kan räkna ut att andra har mer att dra i bagaget och mer ont både ute och inne. Men längtan i sig är en helt subjektiv känsla och bör alltså inte på något sätt jämföras. Och ändå är det just det vi gör med längtan. Värderar, mäter och ser hur den står sig i jämförelse med andras bedrövelse (gärna i form av antal besökare på bloggen eller hur verklighetsbaserad romanen är). Om det går för långt, ägnar vi oss åt det jag brukar kalla eländespornografi.

Jag tänker inte sluta längta (framför allt inte efter Jeppe eller andra sådana där mer positiva, hemliga längtor). Jag tänker inte heller sluta dela andras längtor. Men jag ska bli bättre på att ge mina längtor sina egna värden, oavsett hur hårt, svårt eller gott du längtar efter något. Detta är en uppmaning till dig - längta efter det du vill, hur mycket du vill och på det sätt du vill. Ge längtan en plats bland alla andra viktiga sysslor du har.

22 juli 2010

En fräsch gammal goding

Jag såg den här filmen förra och första gången för ganska precis tio år sedan. Då tyckte jag att den var fantastisk. Magiskt skådespeleri, sylvass satir och människor att tycka synd om. Den har sedan dess hängt med på min topp tio.

Nu såg jag den igen. Den är fortfarande ruskigt bra, men jisses vad tio år gör med människor. Och då pratar jag inte om filmens människor, de är helt up-to-date. Jag menar mig. Jag tycker verkligen inte att jag har någon fyrtioårskris, men den här filmen slår mig i magen på ett sätt som var helt otänkbart för tio år sedan. Jag är ju där nu, där Lester och Carolyn Burnham är i filmen. Förhoppningsvis inte en tiondel så skruvad som de är, men ändå. Upplevelserna av livets ändlighet, och ibland totala tomhet, är mycket tydligare för mig idag än när jag såg filmen sist.

American beauty var Mena Suvaris stora genombrott, men nu när jag ser den är den ännu mer Annette Benings film. Hennes karaktär gör ont, och trots att hon inledningsvis utgör ett mycket osymptatiskt intryck, är det hon som kommer mig närmast. Jag vill inte, men kanske är det så att hon är den som mest speglar mig själv. Jag vill verkligen inte, men det är mycket man inte vill.

En sista liten reflektion över tidens påverkan på mitt sinne. När jag såg filmen första gången, var grannpojken Ricky Fitts obehaglig och knäpp. Nu är denna voyeur och haschlangare en alldeles begriplig och ganska mysig person. Jag befarar att det inte är bara min ålder som påverkar min syn på honom, utan också tidens anda. Det skrämmer mig lite.

19 juli 2010

Där han är

Det sägs att vi bär med oss dem vi förlorat inom oss. Det finns många bilder för det. Och även jag har skrivit om det tidigare. Om mina bilder, upplevelser och minnen av och med Jeppe som jag bär med mig i mitt bröst som klirrande guldpengar. Gnistrande, glimmande guldpengar i en skattkista, som aldrig blir tillräckligt full men ändå har det högsta värdet som går att mäta.

Så har jag sagt, och det är sant. Men inte helt och alltid sant. Jag bär med mig Jeppe så gott jag kan. Ändå är det så att när jag reser bort, som jag gjorde hela förra veckan, har jag svårare att hitta honom. När jag sedan kommer hem, kommer jag hem i dubbel bemärkelse. Här finns han. I mitt hus, med min familj och med alla runt omkring. Här har han gjort de allra största avtrycken och här är han allra närmast.

Jag tycker om att resa bort. Jag tycker om att umgås och uppleva. Men allra mest tycker jag om att vara här. Där han är.

9 juli 2010

Sommargott

Ja, även den mest minnesfyllda, sorgsna och ömhetstörstande människa behöver äta. Det blir lite tvära kast mellan ämnena i bloggen, men jag tycker att det på ett ganska fint sätt visar livet i sin helhet. Här varvas kärlek med trötthet, värme med kalla bad, vardagsbestyr med stora festligheter. I livet är det stora och det lilla alltid hand i hand. Som glädjen och sorgen, Jeppe är så saknad för att han är så älskad.

Nåväl, tillbaka till ätandet. Så här i sommartider blir det mycket korv, usch ja, det blir på längden, tvären, bredden och bakochfram. Ibland till och med utan tillagning (vilket lillkillen verkar föredra, tacksam grabb det där). Sådär emellanåt måste man ju ändå slå på stort och då kanske det blir... ja, hamburgare på grillen istället. Och det är ju så fantastiskt öh, trist. Det också.

Så det du gör då är att du hottar upp det med denna lilla kletiga anrättning:
Strimla 400 g vitkål (som är billig och superfin nu)
Riv 2 äpplen
Smula ner 140 g gorgonzola i 1/2 dl crème fraiche och 1/2 msk vinäger.
Smaka av kladdigheten med lite salt och peppar.
Blanda kleten med vitkål och äpple.


Jag rekommenderar att du använder en stor bunke, blandningen kräver lite plats. Sedan häller du över i finaste serveringsskålen förstås.

Servera nu till nygrillade hamburgare, tomatskivor och sallad. Och det godaste hamburgerbrödet förstås (som är Max Friscobröd, men det vet ju alla).

Jag hörde minst ett par av mina vänner stöna vällustigt under intagandet under gårdagens trädgårdsmys, och det gör ju det hela värt ett försök, eller hur?

5 juli 2010

Bara Jeppe

Dagarna passerar fort och årsdagen närmar sig. Jag fokuserar, koncentrerar och distraherar, men det är bara Jeppe. I bilder, i lukter, på min hud. Jeppe, Jeppe, Jeppe. Jag kan inte tänka, jag kan inte formulera mig. Jag kan bara längta.

Denna sång inspirerade till minnesannonsen som kommer i NA på torsdag. Jag kommer snart att kunna skriva igen. Snart. När längtan inte överstiger all annan känsla.

3 juli 2010

Den 3 juli

Varenda sekund är sprängfylld med minnen, varje minut har något att berätta.

Den tredje juli 2006 hade jag fått nog. Mitt kök såg ut som en vårdcentral, och trots att jag bara hade ett barn hemma hann jag inte vara mamma åt honom. När fick han morfin senast? Hur mycket? Vätskedropp? Brufen? Trombocyter? Kärlek?

Vi ringde Uppsala, till vilka vi bett om att få komma, om vi kunde styra över situationen, när det var dags för Jeppe att dö. Från återfallsbeskedet hade jag fått peppa K hela tiden, om att det skulle komma en dag när vi var tvungna att åka. När det nu var dags, var det jag som inte pallade. Jag bad K ringa de nödvändiga samtalen. Jag gick upp för att packa.

Jeppe låg, som han nu gjorde hela tiden, och halvsov på soffan i vardagsrummet. Precis på den plats där jag nu sitter och skriver. Där har han funnits. Här.

På det vita överkastet på vår dubbelsäng, la jag fram mina kläder. Det var tropisk värme i Sverige just då, så det orsakade inga problem. Inga högklackade behövdes ju direkt.

Jag började packa Jeppes saker. Pyjamas, kalsonger, de vanliga favoriterna. Spindelmannen-filten som jag senare skulle be Fonus-killarna att bädda kring Jeppe. Den gröna skjortan hängde struken i garderoben. Den hade vi köpt inför ett bröllop, en fest som vi njöt av innan beskedet kom några dagar senare. En cool grön militärinspirerad skjorta som han också skulle begravas i. Som han fortfarande bär.

Jag plockade ner den från galgen och började försiktigt vika. Mina ben gav vika. Jag behövde skrika, men ville inte väcka Jeppe. Nerför trappen tog jag mig, grabbade tag i K som nyss avslutat samtalet med Uppsala, och sa: "Vi kan inte åka."

Mitt inre skrek åt mig att stanna hemma. Om vi bara skiter i att åka, så kommer han inte att dö. Vi åker ju dit för att han ska dö. Om vi stannar hemma, så lever han. Så logiskt, så enkelt.

K svarade bara: "Du vet att vi måste." Han tog befälet, gick upp och packade färdigt. Jag blev kvar på den sommarvarma trappen, som min son skulle gå på för sista gången morgonen därpå.

Ibland sätter jag mig just där, och låtsas att han fortfarande ligger därinne.

Kärleksspridaren

Tack Eric, för en timmes ren kärlek. Svettig och endorfinstinn cyklade jag från vår stund tillsammans. Inte för att du såg mig, men jag tror att du vet hur viktig kärleken i din musik är för dem som lyssnar.

Till min egen stora kärlek, min man K, för att du vet vad jag behöver när jag behöver det.

2 juli 2010

Vänner

Jeppe hade en bästis. Sådär på riktigt. Jag kan inte riktigt förklara hur det kom sig, för Jeppe och E var väldigt olika och de var långt ifrån alltid överens. Men de var bästisar i ungefär Jeppes halva liv. Att vänskapen kunde överleva sjukdomen, har säkert många förklaringar. En av dem är ändå att E´s familj är en sådan familj som man vänder sig till. Vi hade inte lärt känna varandra så väl innan Jeppe blev sjuk, men de blev snart viktiga och goda vänner till oss. Det är absolut inte så att andra vände sig bort, det var ingen som gjorde det. Men vissa människor står mer vända åt rätt håll på något sätt. Det är svårt att förklara, men när jag hamnade i kris, behövde jag människor på annat sätt än förut. Eller rättare sagt, för första gången var jag tvungen att erkänna att jag behövde människor. Jag behövde hjälp. Och då var det lättare med dem jag inte kände så väl. Och en del av dem stod vända mot mig, med öppna armar. E´s familj var sådana.

Den 2 juli 2006 bad jag Jeppe att byta om. Det hade vi nästan slutat med. Han låg mest och halvsov eller kollade på film i soffan, och att ha något annat än mjuk pyjamas verkade bara krångligt. Lillebror bodde hos farmor och farfar, denna sista tid i Jeppes liv. Så vi satt mest där i vardagsrummet, jag och Jeppe. Men just denna dag skulle E och hans familj komma över. Jeppe satte på sig shorts, t-shirt, hiskeliga strumpor och en gräslig keps, som han någon dag tidigare fått av en kärleksfull granne. Han satte sig på en stol på baksidan och väntade på att vännerna skulle komma över gräsmattan. Där tog jag två bilder på honom, och de blev de sista bilderna på honom. Jag kunde inte förmå mig att ta bilder på mitt döende barn.

Vännerna hade med sig fika och vi satt ute tillsammans. Jeppe och E gick in för att leka, jag tror att det var sista gången Jeppe lekte överhuvudtaget. E var värd att anstränga sig för, oavsett man var dödsjuk eller inte. En stund senare - en kort stund senare - var orken slut och grabbarna skulle kolla på film. De skulle titta på Scooby Doo och Jeppe sa till den inte lika filmvane bästisen: "Om det blir läskigt, kan jag hålla dig i handen."

Då vet man precis vad vänskap handlar om.

E är idag en oförskämt fin tioåring. Hans blonda kalufs och gyllenbruna skinn, kommer värma många hjärtan. Jag vet att han inte har haft det så lätt, men jag vet också att han har nya, bra vänner. Hans familj är fortfarande viktiga vänner för oss. Och vi alla bär Jeppe ihopslingrade med varandra, så att vänskapen lever vidare i andra trådar, i samma trådar.