Sydön och Picton

Via makalösa Malborough sounds tog vi oss till Sydön med färja.

Väl framme möttes vi av Picton, en liten och väldigt vacker liten stad, den finaste vi varit i. Vi började med att leta upp Le Café för lunch men också för att säga hej till en bror till en av Mattias kompisar som jobbar där. Han hade inte börjat ännu så vi åt, gick till stranden och gick tillbaka 

Men sedan hittade vi honom och han var minst lika mysig som sin lillebror. Efter en liten pratstund gick vi tillbaka till den renaste och minsta campingen vi varit på! Vi chillade lite i husbilen, duschade och gick tillbaka till byn igen och tog lite mat på Café Cortado. Äntligen fick jag lite getost! 

Windy Wellington

Jag gillar Wellington! I går på Boxing day gick vi i stan och kollade i affärer. Självklart stoppade vi  - i alla fall jag och Sigge - in huvudet på anrika Hunters&Collectors. Vi handlade dock inga Balenciaga-badtofflor modell vintage för några tusenlappar... Men Sigge hittade skor och Mattias lite tröjor i helt andra affärer.

I dag tog jag mig en dag för mig själv och åkte en tour till Weta workshops. Vad är då det? Så mycket! Men kortfattat: tänk dig allt i till exempel Sagan om ringen som inte finns i verkligheten så har det skapats i Weta workshops. Ritningar, design, modeller, programvara (ex Massive), props, klippning, redigering och så vidare. Förutom det har jag - även om det bara var från utsidan - sett Peter Jacksons kontor.

Efter min tour sammanstrålade jag med min familj och vi gick till nationalmuseet. Ett sådant fint museum. Utställningen ”Gallipoli The scale of our war” gjorde mig återigen smärtsamt påmind om hur västerlandsorienterad min kunskapsbank är. Det är så att en skäms!

Utställningen kopplade dock ihop fint med touren eftersom soldaterna i utställningen gjorts av Weta workshop. Och inte heller på museet fick man fotografera, så tyvärr får ni inga bilder därifrån.

Dagens Sigge uppstod när Klas skulle referera för mig att de sett skumma krogar med lättklädda damer. Sigge undrar vad han menar och Klas frågar om han inte sett några nakna tjejer. Sigge svarar: ”Nej, det är bara du som kollar efter sånt, pappa.”

Han därhemma

Jag längtar jättemycket efter Jeppe. Det gör jag alltid när jag är borta hemifrån. Och så här länge har jag inte varit bortrest sedan han dog. Sedan han föddes. Men det är bra, precis som det ska vara. Jag har lärt mig genom alla åren av längtan, att den är som störst när jag har det som bäst. 

När bröstet är lugnt och vi har krupit upp med Gyökeres-familjen i soffan, då fattas han som mest. 

När Sigge och Mattias håller varandra i handen och delar något som vi andra inte finns med i, då fattas han som bäst.

När jag är med Lena, Sara, Mia, Lotta, Rosie, Pernilla, Sofia, Sulle eller någon annan med värme som kärna, och orden inte alltid är fokus, då är hålet i mitt inre både sprängfyllt och ekande tomt.

När hela huset är fullt av Sverige-klädda vänner för att titta på fotboll och det är folk högt och lågt, det är då han fattas mig som störst.

När jag sitter i en husbil på andra sidan jordklotet, Sigge fotar det han ser utanför, jag smeker Mattias på handen där han sitter mittemot och Klas tålmodigt kör mil efter mil, det är då min längtan trycker sig fram i glädjen.

Så allt är som det ska, precis som det ska.

Prutt, sjö och smidiga mil

Då lämnande vi kanske den vackraste campingplatsen hittills och åkte via Rotorua och Lake Taupo ner till västkusten, bara 13 mil från Wellington. Vi har hamnat hillbillie-land och det kan inte beskrivas, bara upplevas. Grilldoften idag på Christmas Day är fantastisk här på campingen.

Runt Rotorua är det thermal land och vi stannade och tog en promenad runt termiska källor med varierande färger på grund av mineraler och temperatur på vattnet. Graden av pruttlukt var dock tämligen konstant. Jag lägger ett klipp på Champagne pool på Insta där Mattias’ kroppsspråk är talande nog.

Efter några mil till stannade vi vid Nya Zeelands största sjö, Lake Taupo. Familjens tidigare badkruka Klas har tagit otveksamma kliv upp på familjens silverplats i utomhusbad.

Stress och ändå inte

Vi har inga måsten egentligen. Men det tar lång tid att åka mellan ställen och vi har felberäknat en del. Och allt vi passerar är smärtsamt vackert och en vill stanna överallt. Inte minst Coromandel som vi avverkat igår och idag. Varje strand är kilometer efter kilometer och det vackraste jag sett. Byarna ser ut som allt från ruffiga till lyxiga varianter av amerikanska western (som den ter sig på film i alla fall). Vi vill göra allt och får ändå skynda förbi.

Nu är vi i Taruanga och har drygt 50 mil till Wellington vartifrån färjan går tidigt den 28:e. Vi får skippa Hobbiton i Matata som ändå är stängt i morgon och fullbokat dagarna runt omkring. Lite synd men jag är full av upplevelser i varje del av mig ändå. Och vi har mer av halva resan kvar. I morgon firar de jul här och det mesta är stängt så vi passar på att beta av ett gäng mil istället.

Campingen här i Tauranga ligger fantastiskt vid vackert och nu på kvällen skjuts det fyrverkerier på andra sidan bukten. Campingarna är bra, likaså offentliga toaletter. Så bra att vi ännu inte använt husbilens toa!
Konstigt nog har de bästa campingarna varit billigast, som den här för 67 dollar natten. Det beror nog delvis på att vi inte lockas av det barnvänliga längre och de verkar dra iväg. Igår natt betalade vi 116 dollar för en mycket tråkigare camping men det fanns pool och hoppgrej.

Sigge har varit lite ledsen för att det inte är jul på vanligt vis men stranden i Hot Water Beach gjorde dagen uthärdlig ändå!

Åka bil...

... börjar vi nog tröttna lite på. Inte Sigge då som får spela skitgubbe med sin storebror mest hela tiden. Men vi andra vill röra på oss lite mer. Vi hade inte förstått hur långt det är överallt. Nu ska vi ändå röra oss mot Coromandel. Det blir nog lite stressigt att hinna ner till Wellington till den 28:e men vi har inte så mycket att välja på. Alla mår bra och bråkar förvånansvärt lite med tanke på hur trångt det blir ibland och på att ett par i familjen har rätt så kort stubin. Just nu är nog Sigge mest nöjd, då vi hamnat på andra campingen i följd med pingisbord.

Paihia och delfiner

Så sjukt många delfiner vi såg igår! Det var en blåsig tur och det var tur vi tog den eftersom de som skulle ta eftermiddagsturen fick delar av den inställd på grund av vädret. Det var mestadels molnigt vilket våra skinn är glada för. På kvällen kom några rejäla skurar regn igen. Det är mysigt men svårt att få saker torra.

En film med delfiner lägger jag på Insta och här lite axplock från dagen. Nu mot Cape Reinga.

Bay of islands

Vid lunchstopp i Whangarei (och äntligen lite god mat!) försökte julgranen bredvid segelbåtarna att skapa någon slags julkänsla hos oss. Men i sol och med rosa nackar är det inte så enkelt som att ställa upp en gran framför våra röda näsor. Ingen av oss verkar sakna det utan dagarna fylls med annat. I dag har vi ställt husbilen i galet vackra Paihia, Bay of Islands. Resan hit var full av superlativer. Det går inte riktigt att beskriva.

Nu har vi ätit middag och Klas och Sigge ska gå till affären. Mattias paltkomavilar och jag får väl ta disken då.

En dag i bilder