När jag gick och lade mig i går, hade Jimmys brev på Facebook delats 33 000 gånger. Övriga nätet hängde på, bland annat Ajour. Jag har träffat Jimmy. Han minns det säkert inte, det är också en effekt av att leva det liv han lever. Jag käkade middag ihop med honom, hans vackra fru (eller flickvän, jag minns inte) och ytterligare en kvinna. Meja levde fortfarande då. Och jag skämdes när vi skildes åt, för att jag inte ville ha det som de. Trots att mitt barn redan dött, ville jag ändå inte byta med dem. Deras tillvaro var, för mig som utomstående men väl förstående, inte rimlig. Och ändå var kärleken till Meja och livet de hade, så stor.
För er andra, som jag hoppas aldrig ska veta det Jimmy vet, ska jag försöka förklara. Föreställ dig att du i sex år, genomför en långsam joggingtur. Varje dag. I cirka 10 timmar. Du äter i förbifarten, ofta en fryst paj från Felix, en bra dag något med ärtor från sjukhusköket. En toppendag äter du hemlagat med familjen. I förbifarten, för det är alltid något som piper, rinner eller gör ont. Du äter för lite, och fel. Joggingturen bränner alla dina kolhydrater. På nätterna längtar du efter vila, men är vaken antingen av barnet med smärtor eller av din egen ångest. Du gör det här varje dag i sex år, med några dagars vila emellanåt. Mitt lopp varade bara i två och ett halvt.
Nu har det snart gått sex år sedan min Jeppe dog. Jag önskar jag kunde säga till Jimmy att det blir bättre. Men nej, sorgen har sönder mig. Jag har inte heller återhämtat mig fysiskt, utan är fortfarande galet trött. Trots att jag sover så mycket jag kan, äter bra mat, tränar och lever på det bästa sättet jag förmår. Tröttheten är efter sex år fortfarande förlamande. Och det är bra dagar. Dagar när sorgen och det onda dominerar, vill jag inte ens leva.
Och Försäkringskassan (på uppdrag av regeringen) tycker att Jimmy ska jobba åtta timmar om dagen. Jag är glad att han har hittat till Facebook. Jag är glad att han ens orkar leva. För det är precis som du tänker. "Jag skulle aldrig överleva att mitt barn dog." Jo, vi överlever, men har väldigt svårt att leva.
4 maj 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Återigen TACK Sarah för att du sätter ord på alla mina känslor!
SvaraRaderaStyrkekramar till Dig och alla andra som kämpar med sorgen!
Ja det är så beklagligt...själva fick vi vara hemma 7 veckor när vår älskade tös gick bort....sjukt..vi var i chock och nu efter 3 år mår vi fortfarande lika dåligt...var fanns hjälpen??? Skyddsnätet när det ofattbara händer är lika med noll....styrke kram till alla ängla föräldrars dagliga kamp. Mvh Lena..www.jozzan.com
SvaraRaderaSorgen man går i genom är så personlig, alla sörjer vi olika.
SvaraRaderaJag tycker f-kassan åtminstone borde träffa alla dessa människor som berörs innan man bara utförsäkrar personerna.
Min dotter och måg fick inte heller vara hemma så länge när de förlorade sitt barn i cancer. De tog ingen hänsyn hur de mådde.
Och vi mor- och farföräldrar var det nog ingen som brydde sig om alls. Men jag kan försäkra att vi mådde inte heller bra, vi sörjde inte bara vårt barnbarn utan även sorgen att se vår dotter/måg förlora sitt barn slet hårt i våra hjärtan.
Hej Sarah!
SvaraRaderaHar en förnimmelse av att vi träffats, men ingen klar minnesbild. Vill dock passa på att tacka för din "hyllning" till mig, många av dina ord kunde varit mina egna, kommer att besöka din blogg flera gånger.
Jimmy.
Tack! Jag kan bara instämma med föregående talare: Tack för att du sätter ord på känslorna.
SvaraRaderaVår sjukdomsresa varade bara 5 månader & nu har min som varit död längre tid än sjuk. Men trots den, förhållandevis, korta tiden så är jag helt dränerad på energi.
Tillsammans är vi starka, med Jimmy som nu öppnar för debatten kanske vi kan nå en förändring?
/Anna-Maria
Kramar om er alla och önskar jag kunde bära en del av er smärta för att underlätta.
SvaraRaderaJag tänder ofta ett ljus som får brinna ut på balkongen för dem vi saknar och har ett hopp om att de ser vad vi gör för att hedra och minnas dem. <3
det har gått flera år sen folk reagerade och insåg att försäkringskassans stadgar är helt sjuka. och fortfarande har inget hänt. åh, jo, sorgepengen på tio dagar.
SvaraRaderajag minns att det gick väldigt fort att börja utförsäkra långtidssjukskrivna som pga psykiska problem inte kunnat arbeta eftersom man ville få dem i arbete, men det verkar inte gå bra alls att lösa problemet med att folk inte blir friska hux flux för att de utförsäkras. det är de där sex månaderna, du har sex månader på dig att sörja färdigt såpass att du kan arbeta eller att bli någorlunda frisk från en långvarig psykisk sjukdom. och då har man nästan tur, många andra får besked att de ska kunna jobba några veckor senare...
det känns som att det är dags att gå igenom kära försäkringskassans stadgar i grunden och komma fram till vad som ska göras. kram