Mellan berättar i mitt tycke helt apropå, att det var synd att han inte fick säga hejdå till storebror. Jag tappade kontakten med mina lungor, och talade om att vi aldrig talade om för Jeppe att han skulle dö. Den blicken Mellan gav mig, får jag bära nu. Det ultimata sveket att ljuga för sitt barn.
På hela sommaren har jag inte orkat vara hos Jeppe på kyrkogården. Inte heller har jag varit med honom särskilt mycket någon annanstans heller. Nu sätter jag mig hos honom. Plockar lite gräs som växer in mellan stenarna. Pratar högt. "Förlåt. Jag var feg. Jag gömde mig bakom att du var liten och övertygade mig själv om att det var bäst att du inte visste. Men såklart att du förstod. Om du orkat, hade kanske också din blick visat hur mitt svek kändes. Förlåt."
3 september 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Du skriver så fint och det gör så ont i mig när jag läser om din sorg och om Jeppe. Jag har aldrig läst någon som beskriver sorgen så lik min egen, det kunde ha varit mina egna ord när jag läser dina. Det känns skönt att veta att jag inte är ensam om att känna sorg så länge efteråt, riktig sorg nästan på samma sätt som när det precis hände, kanske bara lite längre mellan gråtstunderna. Jag sörjer inte ett barn iofs men min fantastiska pappa som tvingades lämna oss alldeles för tidigt och aldrig fick uppleva sina två fina barnbarn. Tack för att du delar med dig!
SvaraRaderaTack, Maria!
SvaraRadera