24 augusti 2014

"Du måste ta det lite lugnt, Sarah"

Ljud och inte ljud. Avsaknaden av ljud är också ett ljud. Ett inre tomrum är också ett ljud, ett skrik. Jag har skrikit ur min sorg några gånger, men mest är det ljudlösa skrik i bröstet. Alla vi som levt livet något sånär kan det där. Det kallas ångest. Längtan. Förtvivlan. Det kan bero på så många mer saker än ett dött barn. Skriken liknar.

Det finns några ljud i mig som aldrig tystnar. Så fort jag är i tystnad fyller de mig. De är alla skrik.

Ett av dem är mitt eget. Banalt kan tyckas så här i efterhand. Jag var 18. Alla visste att han hade blivit tillsammans med min kompis. Alla utom jag. Jag fick se det live istället. Mitt skrik då finns i mig än. Mina vänner Lisa och Catherine släpade mig därifrån och jag stängde skriket inom mig. Svekets skrik.

Ett annat, kanske det största, är min systers. Jag står utanför sjukhuset här hemma och ska försöka förmedla till alla jag älskar - som älskar mig - att min son har fått en dödlig sjukdom. Några blir tysta. De flesta försöker det mycket mänskliga att trösta det som inte går att lindra. Min syster skriker. Bara hon skriker. Jag har inte skrikit före det och gör det inte på länge än. Hon skriker mitt skrik åt mig. Hon är det jag ville vara i den stunden. Ett enda högt skrik. Hon är mitt eko. Än i dag skriker min ångest med hennes röst i mitt huvud.

Ett tredje tog all kraft. Jeppe ville inte sövas. Allt lirkande i världen kunde inte få honom att inte skräckslaget skrika att han inte ville ha råttor i magen. De kommer ju in i mörka hål. Från 95A genom hela sjukhuset, det stora akademiska sjukhuset, skriker min fyraåring. Jag kör säng och klappar. Håller, tröstar, vyssjar och pratar. Han skriker. Skriker, skriker, skriker. Hulkande och helt slut, somnar han med det vita medlet in i hans blod. Hans skrik tystnar. Skriket finns kvar i mitt huvud.

Så, när jag springer fortare än rimligt genom livet, försök förstå att skriken finns inom mig. Jag lever med dem, jag älskar dem. Jag låter dem ofta höras. Men nästan jämt måste jag få springa ifrån dem för att inte låta dem bli allt som är.

2 kommentarer:

  1. Vad fint du skriver Sarah. Jag kan verkligen känna skriken inom mig själv när jag läser det du skrivit. Många kramar

    SvaraRadera
  2. Jag blir glad av tanken att du S var och är J mor. Vila i frid J, även jag tänker på dig.

    SvaraRadera