Vi fem

Ni vet att jag i flera år nu haft tre silverringar på mitt vänstra långfinger. Jag sätter på mig dem varje morgon samtidigt som min vigselring. När jag kommer till jobbet sätter jag dem i rätt ordning: Jeppe längst ner, Mattias sedan och Sigge längst upp. Det har blivit som en ritual på något sätt.

Mattias gillar silverringar och ville prova mina häromdagen. Det landade i att Jeppe-ringen nu klär hans vänstra långfinger istället. Det är en fin symbolik i det. Mattias är närvarande i min sorg som ingen annan. Om jag gråter, stannar han och bara är. Om jag berättar något om Jeppe, gråter han ofta. Ibland hittar jag honom i alldeles egna Jeppe-stunder. Och det är så enkelt. Han sorg tynger honom inte. Han är ledsen ibland men det gör inte hans liv sämre. Han är i det som han är i alla andra känslor. Han kan trösta mig utan att tyngas själv. Det inspirerar mig verkligen och ger mig alltid nya perspektiv vad livet är. Och inte är.

När jag skriver det här i husbilen sitter jag mittemot Sigge. Spelar lite kort, pratar, chillar. Mattias sitter fram med Klas och spelar trams-musik som vi alla kan sjunga till. Han spelar också det som blivit vår Nya Zeeland-låt, ”Blinded lights”. Och allt är precis som det ska vara.