Jaha, 20 år har gått sedan den där tropiska julikvällen då Jeppe tog sina sista andetag. Jaha. Hur känns det då? Hur mår jag nu?
Ibland känns 20 år som en evighet längre än en dragsko som man försöker trä igenom ett par mjukisbyxor. När jag letar efter hans röst, hans hud, hans krulliga hår – då är 20 år mycket. Jag trevar och söker, hittar små bitar och sekvenser här och där. Det händer att jag inte får fatt i något, att han är alldeles luddig och suddig. Nästa gång är hans konturer knivskarpa och jag sträcker mina händer mot honom. För även efter 20 år sitter min längtan i mina handflator. Det är för väl att det finns lena ryggar på brorsor som jag ibland kan fylla mina tomma händer med. Nu på sistone har en visst islandshäst funnits under mina händer och allt närmare mitt hjärta. En häst kan också fylla ett Jeppe-hål lite grann. Och för all del, en katt bidrar med sitt den med.
Jag har tagit fram albumet med alla minnesgåvor som skänktes i samband med Jeppes begravning. Jag läser dem alla och 20 år är en väldigt lång tid. En handfull av gåvorna vet jag inte vilka det är som skänkt. Ytterligare en handfull – och några till – är döda. Många är de människor jag inte alls har någon kontakt med i dag. Flera av familjerna är liksom min egen, inte kärnfamilj längre.
Och då kommer vi osökt in på hur jag mår nu. Jag mår bra. Förutom att Jeppe är död. I fyra år har jag gjort det här ensam nu och det finns förstås en stor sorg i det att inte ha Jeppes pappa nära. Att inte vara vi fyra och göra det här tillsammans. Men det är också väldigt befriande. Det här är min egen grej nu. Jag funderar inte på vad andra vill eller behöver längre. Jag gråter längre och fulare här i min ensamhet. Det är på mina villkor. Och det är skönt. Jag är inte längre rädd för att ta för mycket plats, för att sörja för mycket eller inte gå vidare i den takt andra vill att jag ska gå.
Och i den tanken finns han. 20 år krymps till en minut och han är hos mig. Jag lägger min kind mot hans huvud och känner lukten av mediciner, sprit och landstingstvätt. Mina händer smeker hans bleka underarmar. Han är här. 20 år är ingenting och jag får gråta hur mycket jag vill, hur länge jag vill. Han är här en så liten stund att jag kan unna mig det.
Inlägg
