Jeppe och Gittan

Att efter så här lång tid, ge sig på att skriva om händelser med Jeppe är ju lite vanskligt. Minnena bleknar, omvandlas och justeras. Men ändå. Bloggen är min och jag skriver om det som finns inuti mig, även om det kan vara tillrättalagt eller förminskat av årens andra händelser som trycker minnena utåt och bakåt. 

När vi förbereder Jeppe för transplantation hösten 2005, är vi hemma i Lillån en eftermiddag och förbereder resa till Uppsala. Igen. Jag minns inte vad vi skulle göra i Uppsala, kanske var det venkatetern som skulle sättas in. Vi hade redan lämnat Mattias till farmor och farfar. Igen. Då ringde de från Uppsala och sa att vi inte kunde komma eftersom Jeppes värden var för dåliga för narkos. Okej. Igen. Vi valde att inte hämta hem Mattias utan ta en kväll i lugn och ro i stället. (Förlåt, Mattias. Igen)

När läggdags närmade sig, sa jag till Jeppe att han nu minsann fick välja vem av oss föräldrar som skulle natta honom. Med sin Jeppe-finurlighet, lät han blicken gå fram och tillbaka mellan oss. Han tänkte. Sedan sa han: "Båda två."

Vi bäddade madrasser på golvet i hans rum och lade oss där. Två trötta föräldrar med en mycket sjuk liten pojke på sex år mellan dem. Jeppe valde "Gittan och älgbrorsorna" till kvällens läsning. Kanske var den ny för dagen, jag minns inte riktigt. Men buset i barnet - och pappan - var tydligt och jag var trött. Jag sa åt Jeppe att nu skulle vi lugna oss och försöka komma ner i varv. Jag började läsa, nära Jeppe som låg på sin pappas arm. Lika nära. Det började lugnt och stilla. Jag har alltid tyckt om att läsa för mina barn. 

Men älgbrorsorna åker hiss. Älgbrorsorna hittar en leksakszebra och tycker att den liknar deras kusin. De tittar på tv fast man inte får och ritar konstiga teckningar. Och älgbrorsorna blir törstiga och dricker ur toastolen. Jeppes fniss är tyst men kroppen avslöjar honom. Han kan inte hejda sig och fnisset sprider sig till pappan som också försöker kväva sitt skratt men det flyttar sig bara ut i synliga delar av kroppen. Fnisset finns i boken, barnet, pappan och mamman ger efter. De skrattar så det känns som att det aldrig ska ta slut. De tre i högen på golvet. Ett småförbjudet skratt som borde funnits oftare. Som borde få funnits längre. 

När Jeppe skulle läggas i kistan ville jag ha med "Gittan och älgbrorsorna" att lägga med honom. Men jag hittade den inte. Jag hade lånat ut den. Jag tänker ofta på den boken och den stunden. Och på Jeppe i kistan. 

En Star Wars-tisha eller två

Till Sofia S:

Under de sista ett och ett halvt åren av Jeppes liv spelade han mycket PS2. Först var det Rayman och därefter blev Lego Star Wars en stor del av vår tillvaro. Jag var mycket glad för att Jeppe kunde sysselsätta sig med det, de där långa timmarna av väntan på provtagning, provresultat, behandling, röntgen, narkos och utskrivning. De där långa och många timmarna i väntan på döden.

Sista resan till Uppsala - knappa fem dygn innan han tog sitt sista andetag - var brutal. Jeppe sov i morfinrus större delen av den drygt två timmar långa resan. När vi kom fram var han på benen en kort stund och ville förstås ha sitt spel. G från Lekterapin kom snabbt upp med vagn med alla prylar och jag tog fram fodralet till det medtagna spelet, öppnade och tappade luften för en sekund när jag såg att det inte fanns någon skiva däri. Jeppe blev förtvivlad och jag tog plånboken och skyndade ner på stan. Spelaffären låg nära och jag gick fram till disken och sa till mannen att min son snart skulle dö och att vi behövde ett Lego Star Wars. Han måste ha sett i min blick hur sant det var. Han hämtade en förpackning, tog betalt och var tydlig med att jag skulle komma med spelet sedan och få pengarna tillbaka. Sedan. Jag sprang upp till rummet på 95:an men Jeppe var redan liggandes. Han sov och spelade aldrig mer Lego Star Wars.

På mitt skrivbord på jobbet står en liten plastfigur. Yoda. Figuren fanns där i dödens väntrum, i en liten blek pojkhand. Den står där vid min datorskärm så att jag har en länk till den mest saknade handen i världen. Jag kan låtsas ibland att hans hud och värme finns kvar i den vise jedin.

På Jeppes begravning höll pastor Moni i det röda lasersvärdet med stor ömhet och värdighet. Hon lade svärdet på hans kistlock. Där skulle kraften finnas till skydd för en liten riddare på väg att för alltid vara någon annanstans än här hos oss.

Till tonerna av Star Wars gick alla vi älskar som älskade Jeppe, fram till den vita kistan för ett sista fysiskt farväl.

Så när du ser mig i en och annan tisha med Star Wars-motiv får du gärna tänka att jag är en cool filmnörd. Men egentligen är jag bara en mamma som längtar efter sitt barn.

Poff

På en hylla i badrumsskåpet ligger en karta med 30 tabletter. Det är hormoner för att jag ska orka leva ordentligt. Det är inte längre hormoner för att förhindra att nytt liv skapas. Poff, vad fort den växlingen gick.

När jag och Lena dräller en stund på stan som så många gånger förr, konstaterar vi att Cervera är det stället vi båda vill gå till. Inte någon affär med smink, kläder eller annat som kan förgylla dagen inför kvällen. Poff, bara sådär.

Det känns som igår när jag började färga mitt hår så mörkt att alla kallade det svart. Nu bleker jag slingor för att jämna ut de gråa hårstråna i utväxten. Poff, det var visst 15 år.

Mellanbarnet ska äta julbord och ta en öl med sin pappa i helgen. Jag njuter fortfarande av känslan av hans ena arm runt min hals när jag har honom på höften. Poff, det var en liten som blev stor.

Minsting har fått mörk röst och jag ser ett gammalt klipp där han sjunger "Nyss så träffade jag en krokodil" med sin ljusa lilla barnröst. Poff, det lilla barnet blir också stor.

Jag och Mia var så duktiga, trots att vi var så unga. Nu är vi duktiga, trots att vi varit med ett tag. Poff, det vände någonstans på vägen.

Jag retas med maken för hans skäggiga uppsyn men tycker att han är hetare än lava. Och här har det inte hänt ett skit, eftersom jag tyckte Thomas Wassberg var så fin, redan på den tiden det begav sig. Men poff ändå, det är ju ett tag sedan.

Missförstå mig inte. Att vara 50+ är riktigt angenämt. Det finns mycket i det livet som är mitt, som jag värdesätter om och om igen. Samma karameller kan sugas på i många, långa år. Och det finns mycket kvar att längta efter, att se fram emot att få uppleva. Men poff trots allt, vad fort det gick att få många minnen att njuta av.

Varsågod - en lördagspåse från mig

De förhåller sig till dem på samma sätt som jag till mig. Men när vi pratar låter båda som dom.

Vi säger våran men skriver vår. Likaså vårat - vårt.

Utropstecken borde vara självförklarande men jag förtydligar; utropstecken markerar något som sticker ut och ska ge eftertryck. Punkt. (Eller utropstecken då.)

Månader och veckodagar skrivs med liten bokstav på svenska. Om de inte står först i meningen förstås. Också nationalitet och språk skrivs med liten bokstav. Jag är visserligen svensk men kan ändå hyfsad engelska. Det var ett exempel, inget annat. 

Meningar börjar alltså med stor bokstav och slutar med punkt. Ibland slutar något med ett frågetecken. Då är det en fråga. Utropstecknet avslutar ett utrop. 

Ord som betecknar en sak skrivs som ett ord. Cykelhjul är alltså ett hjul på en cykel. Cykel hjul är en cykel och ett hjul som någon glömt att skriva ordet och mellan.

Nästan alltid heter det av och inte utav. Är du inte säker, chansa då på av.

Att skriva svåra ord som man inte förstår, gör att man ser dummare ut än man är. Inte smartare. 

Kris betyder kris och inte att det var lite motigt på jobbet. Depression är ett sjukdomstillstånd och är inte samma sak som att vara ledsen. Att vara ledsen - till och med väldigt ledsen - är inte farligt och är inte något fel eller avvikande. Ångest är ångest. Att känna sig orolig, nervös eller osäker är inte ångest utan alldeles vanliga känslor i en människas liv. Ta inte i så förbannat. Dramatiska utspel kan en ägna sig åt i nära vänners lag och så kan det stanna där. Visa respekt för dem som har riktig kris, depression eller ångest genom att inte orsaka inflation i orden.

I slutet av dagen är en märklig direktöversättning från engelska.  I slutändan är ett fullt fungerande svenskt uttryck.

Ord som gäris, baxa och bre nyanserar och ger de unga möjlighet att distansera sig till de vuxna. De orden välkomnar jag med öppna armar och har inga ambitioner på att förstå och än mindre på att försöka mig på att använda dem vettigt. Jag får stoltsera med att jag vet vad ett litet paket mjuka röda Prince är. Det vet nog ingen 15-åring. Var tid har sin tjusning. 

Substantiv (du vet bollar, ting och någon ring) skrivs med liten bokstav på svenska. På tyska däremot och i titlar på engelska vetenskapliga artiklar, skrivs de med stor bokstav. Det senare exemplet är för mig en olöst gåta. Men jag lär mig varje dag och rätt vad det är, kommer jag begripa även det fenomenet.

Puss, kram och en kränkande kläm på stjärten.

S

Jag önskar er alla en egen 8 juli

Självklart önskar jag ingen av er förlusten av ett barn. Det behöver knappt sägas.

Men idag, 15 år efter Jeppes sista dag i livet, önskar jag ändå att ni alla hade en egen 8 juli. En dag när du kan börja gråta och inte behöver sluta. 

Du behöver inte skämmas för att det gör ont eller be dig själv att skärpa dig. Det är en dag för bara dig och det som gör ont i dig. Inga skuldkänslor för att du inte är mer tacksam och nöjd. Inget ursäktande för att du gråter trots allt fantastiskt du har i livet. Inget bita ihop. En dag där alla sorgliga låtar i världen får skjutsa på dina tårar och låta snoret rinna ohejdat. Alla bilder, minnesgåvor och brev får synas in i minsta vrå. De får läsas och gråtas över. Ohejdat. Länge. Vänner får kramas och tårarna behöver inte döljas. Du behöver inte svara i telefon. Du får skriva meddelanden om vad som helst och allt annat. Du kan ligga ner vid graven och gråta. Eller ta ett glas cava på stan med vänner. Det är din dag då allt som görs är vad din ledsenhet behöver. 

Om vi väljer 364 dagar med glädje och förhoppningar, kan vi unna oss en 8 juli var varje år. Eller 10 sådana om du behöver det, vad vet jag. Det vet bara du. Och det är ju din dag eller dina dagar att förfoga över. 

Jag är kvinna...

... alltså

blir jag inte arg.
höjer jag inte rösten.
letar jag alltid efter konsensus.
avbryter jag aldrig någon.
är jag alltid nöjd.
ser jag till att jag lyssnar mest och pratar minst.
behagar jag andra.
är jag lagom engagerad.
vill jag lagom mycket.
anpassar jag mig alltid. 
säger jag inte ifrån även när jag tycker att saker är fel.
tar jag tacksamt emot kritik, befogad eller inte.
accepterar jag kritik mot min personlighet.
tänker jag att jag måste böja mig mer.
aktar jag mig för att ta plats.
undviker jag att säga min mening.
blir jag vid min läst, full av tacksamhet.

är jag aldrig, aldrig mig själv.
är jag aldrig fri.
har jag aldrig möjlighet att använda min kraft.

En mans strand

Utanför Dunedin - där vi nu tar det lugnt på en liten och lugn camping - finns en strand till vilken en man lät bygga en tunnel så att han och hans familj skulle kunna ta sig ner dit. Det låter knasigt men väl där undrar jag om det ändå inte var en rätt bra idé.

Bilder från gårdagens canyoning

 

 

AQ (After Queenstown)

Queenstown, en sådan knasig, underbar stad. Den ligger fantastiskt mellan bergen vid Lake Wakatipu. Sjön är turkos på håll och klar vid närkontakt. Bergen är allt! Grå. Bruna. Gröna. Runda. Spetsiga. Snöiga. Höga. Vid sjökanten finns mysiga restauranger och barer. Vi lyckades till och med äta något annat än pizza, hamburgare eller någotvadsomhelst friterat igår kväll. Det var så gott! Det är så mycket skitmat här.

Utöver det är centrum i Queenstown ett enda gytter av Book now! och pickup places där bussar hämtar upp äventyrslystna människor. Och det finns typ allt, bara tid och pengar sätter gränser. Vi satte just inga gränser och på tre dagar har vi:

Bungy Kawarau bridge: Mattia 1
Gondola ride: Sigge 2, Mattias 2, Sarah 2, Klas 2
Luge (typ rodel): Sigge 2, Mattias 2, Sarah 2, Klas 2
Löptur: Mattias 1
Rees River trailer (ridning 2,5 h): Sarah 1
Jet boat: Sigge 1, Klas 1
Canyoning (sjukt roligt!): Sigge 1, Sarah 1, Klas 1
Sky diving (fallskärmshopp från 12 000 ft): Mattias 1
Bungy Ledge: Sigge 1, Mattias 1

Nu sover barnen i baksätet. Klas biter på naglarna för att hålla sig alert. Jag masserar mycket svullna men glada knän. Nu ska vi bara chilla!

Vi fem

Ni vet att jag i flera år nu haft tre silverringar på mitt vänstra långfinger. Jag sätter på mig dem varje morgon samtidigt som min vigselring. När jag kommer till jobbet sätter jag dem i rätt ordning: Jeppe längst ner, Mattias sedan och Sigge längst upp. Det har blivit som en ritual på något sätt.

Mattias gillar silverringar och ville prova mina häromdagen. Det landade i att Jeppe-ringen nu klär hans vänstra långfinger istället. Det är en fin symbolik i det. Mattias är närvarande i min sorg som ingen annan. Om jag gråter, stannar han och bara är. Om jag berättar något om Jeppe, gråter han ofta. Ibland hittar jag honom i alldeles egna Jeppe-stunder. Och det är så enkelt. Han sorg tynger honom inte. Han är ledsen ibland men det gör inte hans liv sämre. Han är i det som han är i alla andra känslor. Han kan trösta mig utan att tyngas själv. Det inspirerar mig verkligen och ger mig alltid nya perspektiv vad livet är. Och inte är.

När jag skriver det här i husbilen sitter jag mittemot Sigge. Spelar lite kort, pratar, chillar. Mattias sitter fram med Klas och spelar trams-musik som vi alla kan sjunga till. Han spelar också det som blivit vår Nya Zeeland-låt, ”Blinded lights”. Och allt är precis som det ska vara.