Kärlekens alla färger

Att vara i sorg, eller depression eller bara allmänt nere, gör att det kan vara svårt att få fingrarna ur. Och när man väl hamnat i soffläge, är det lätt att stanna där. I dåliga fall i sällskap med en massa choklad. I sämsta fall i sällskap med alkohol. Det sistnämnda är jag inte orolig för, för egen del men jag ser tendenserna runt på ett och annat ställe. Även de mest aktiva kan ta till alkoholen för att döva det onda.

Men så, helt oväntat, får man lite hjälp på traven att komma ur håglösheten. Ett långt samtal med en älskad. Den älskade borde egentligen vara den som behöver lyftas, och så är det också, men har ändå en obeskrivlig förmåga att peppa, reflektera och skapa förväntningar. Och det vet alla ni som bär på sorg av något slag, att ett liv utan förväntningar är inget liv.

Och så får man lyxen att umgås ett par timmar med någon man tycker om men inte träffar så ofta. En öl eller två med massa relationsprat. Med en man som inte är ens make och således inte är tvingad att prata med en, men gör det ändå.

Kärlek, energi och inspiration och nästa dag innehåller plötsligt möjligheter istället för måsten.