Ordträngsel

Det händer väldigt sällan att jag tappar orden. Det har inte hänt nu heller, utan snarare är det så att orden, känslorna och kraften är så många och i så varierande intensitet att de inte riktigt kan samsas om rätt utkanal. Jag vill säga så. Jag vill säga si. Jag vill inte säga något. Utöver det ligger också ett jobb där jag sitter framför datorn mest hela dagen med orden bubblande i bröstet, under ytan.

Jag har hela tiden trott att Jeppes begravning var oviktig. Jag hade sett hans bröstkorg höjas och sänkas för sista gången, och inget i världen kommer någonsin att spela i samma liga som det. Men nu dyker kistsänkningen, Monis ord och lasersvärden in bland orden, bland det som ska in, bland det som ska ut. Jag gråter. Jag pausar. Men jag finns här. Och kommer fortsätta dela orden med den mikropartikel i cyberspace som du och jag utgör tillsammans. Förhoppningsvis blir det lite pepparkakor och glögg mellan de tunga orden. Men det kommer en jobbig tid framöver. Välj själv om du ska vara med.