Byta rum

I planeringen och förberedelserna kändes just inget. Men i aktiviteten hände massor.

Min andra pojke skulle ha delat sovrum med Jeppe. Med betoning på SOV. De skulle ha haft varsitt rum att leka i, men ville sova i samma rum. Vi hann göra i ordning våningsängen och göra fint, men sedan rann tiden i väg. Jeppe behövde oftast dela rum med en av sina föräldrar i stället.

Så när Jeppe dog, och lillebror var nästan tre år, blev det självklart att lillebror skulle flytta in i rummet. Jag flyttade ur en del leksaker, sorterade lego in i minsta detalj (lätt maniskt förstås) och anpassade rummet något. Jeppes kompisar kunde fritt leka i hans rum när de kom hit, trots att Jeppe inte var där. På så sätt blev det aldrig ett museum, utan ett levande barnrum fyllt av Jeppe.

Tiden har gått, lillebror har bott in sig väl. Jeppe finns kvar på många olika sätt, men visst är det lillebrors rum. Och nu finns ytterligare en lillebror. Så i det hela renoveringspaketet blev det bestämt att mellanpojken skulle flytta in i vårt gamla sovrum på övervåningen och minstingen ska få bli stolt ägare av ett eget rum mittemot.

I flytten av grejor dyker Jeppe upp, än här, än där. Vi gläds, vi gråter ochhan är alltid där. Och nu ska jag ha två pojkar i varsitt rum på övervåningen. Inte som jag trodde en gång, utan en annan konstellation.

Tredje sonen flyttar in i rummet som för sex år sedan gjordes fint till första sonen. Som i vilken vanlig familj som helst.