Men så en morgon i veckan väcks jag av minstingen som vill bli av med skorna. Ja, han sover med skor till följd av snedställlningen i fötterna som han föddes med. "Mamma, ta skorna." De plockas av, han somnar om. En fantastisk förmåga som ingen av hans bröder har haft ett uns av.
Jag är plötsligt vaken. Lillens hår mot min mun. Min trollunge. Hans ena handrygg ligger mot min arm, så ofattbart len. Mjuka, lugna andetag.
Alla barn som inte kan luktas på längre. Alla barn som aldrig fötts och blivit luktade på.
En minsting i famn en mörk vintermorgon är ett ljus. En nåd att stilla be om.
Published with Blogger-droid v1.6.5
Inlägg
Så fint skrivet.
SvaraRaderaJag tänker ofta det. Snälla föräldrar, rör vid era barn, andas in dem, ligg nära, håll deras händer. Det finns inget finare.
Och hur skulle jag klara mig utan dessa känselminnen?
Kram Lotta
Håller med Lotta!
SvaraRaderaKram
Jag har sagt det förr och kommer att säga det minst 100 gånger till: vad fint du skriver, jag njuter av varje ord! Tänk om jag också kunde skriva så där!
SvaraRaderaSAMT du har ju så rätt i det du skriver! Jag får dåligt samvete för att jag inte alltid är med min 10-åring, jag, som verkligen borde veta bättre. Kramar i massor!
Du skriver så fint, jag börjar nästan gråta. Klumpen i halsen känns ... vilken gåva det är att få ligga nära våra underbara barn och tänk att vi så sällan reflekterar över att det är en sådan gåva! Även om jag vet att vi som förlorat det en gång antagligen tänker så oftare.
SvaraRaderaSaknar dig! Kramar i massor!
Helena :o)