Jag och tiden

Det är här mitt tvåhundraförsta inlägg. Och det är tillägnat mig själv.

Jag har länge letat efter den Sarah som fanns före. Jag minns inte riktigt hur hon var, eller varför hon var sådan, men jag vill gärna veta. Jag letar mestadels förgäves, hon finns ingenstans att uppbringa mer än på bild och i några ögonblicksbilder.

Jag undrar vem hon är nu. Jag undrar jävligt mycket skulle man kunna säga. Fyrtioårskrisar kan man också basunera ut, om det skulle vara nödvändigt. Jag formulerar mina egenskaper i jobbansökningar, i bloggen, för mig själv och för andra (och du, tack för att du orkar lyssna). Men blir inte ett dugg klokare på vem hon är, den där mörka tjejen som just nu sliter rätt hårt för att få det hela att hänga ihop.

Och så i bilen, när Märk hur vår skugga skrålar för femte gången på raken, så tänker jag. Igen. Skit i samma vem hon är. Frågan är ju hur jag vill att hon ska vara. Det första ordet som slår mig är stark. Jaha, då så. Då får jag väl börja där då.