Borta-barn

Jag har lånat ut ett barn den här veckan. Han är i goda händer och jag är inte orolig. Men tom. I längtan efter honom förstärks längtan efter den döda. Huset ekar. Jag sitter nära, nära minsting. Det är tomt, men ändå en ynnest. Hälften av min längtan kommer faktiskt hem. Idag!

Extremt högt och otroligt nära

Ja, det är titeln på en film. En film om en pojke. Pappan dör i 9/11. Det är inte en film om att ta sig igenom sorgen. Nej, det är en film om att ta sig in i sorgen.

I en scen vandrar pojken fram och tillbaka i sitt rum med ångesten drypandes längs lemmarna. Vid ena sidan slår han händerna mot väggen, vänder, går mot fönstret och ser ut. Vandrar så med spattiga steg fram och tillbaka, tills det han ser rörelse i fönstret mitt emot. Han hugger tag i den yttre händelsen, ångesten släpper och agerandet tar vid.

Den scenen är så tydlig. Jag känner hela vägen in. Känner du igen dig?

Vad hörs i tystnaden?

Ja, jag valde tystnaden. I två dygn var jag helt utan telefon och internet. Och trots att några av mina kära oroades över hur jag skulle klara det, blev det lika okomplicerat som jag trott. I nästan två dygn var jag också helt tyst. I Birgittasystrarnas vård lät jag rösten vila. Jag lyssnade på systrarnas lovsånger, deras meditationer över döden och till klassisk musik under måltiderna. Men mest lyssnade jag inåt.

Innan jag åkte tänkte jag att jag skulle fundera på Jeppe. På vad jag ska bli när jag blir stor. På mina relationer som måste vårdas. På fyrtioårskrisens alla våndor. På relationer som måste väljas eller väljas bort. På om det egentligen är ett val som jag kan göra. På förortslivets ytligheter. Jag trodde att allt skulle malas i mitt inre.

Så gick jag in i tystnaden. Det var enklare än jag trodde, att bara vara. Så jag gick in i tystnaden och lyssnade. Vad hördes inne i tystnaden? Det enda som hördes var Jeppe.