Ihopblandning

Lite olika omständigheter gjorde att jag häromdagen berättade om de senaste sex åren ganska komprimerat och sammanfattande. Jag lever fortfarande kvar i känslan av absurditet som samtalet väckte. Ansträngningen för att inte bli ett offer, eller än värre, martyr, har varit pågående och medveten. Någonstans under den resan blandade jag ihop saker. Bagatelliserade. Normaliserade. Jag var inte drabbad mer än någon annan. Jag motarbetar navelskåderi, även i mitt jobb tycker jag att det är viktigt. Att hjälpa folk att vila från sitt elände, kanske få lite perspektiv, andra perspektiv. Trots denna grundmurade inställning känner jag nu något annat. Jeppe är död. Även annat att bära har vi fått i min familj, i min vänkrets. Och det är så tungt. Så in i helvete tungt. Och jag känner mig drabbad, utsatt. Men jag vill inte att andra ska tycka synd om mig, även om jag tycker att det är synd om mig. Rörigt va? Ja, rörigt. Om jag erkänner att jag faktiskt har det värre än andra (inte ALLA andra, ni fattar ju hur relativt det här resonemanget är), hoppas jag ta mina känslor på allvar och sluta skyffla undan. Detsamma med allt gott, som absolut inte får förringas. För gott är det, mitt liv. Godast i dag är timmarna med minsting. Hans beskrivning över hur jag ska få en lika fin ansiktsmålning som hans. Besöket vid döda brorsan och minsting säger att Jeppe inte alls är borta, han är ju här (och pekar påskliljorna, fnissar över det tokiga). Hans timslånga lek med sex kapsyler som viktigaste ingrediens. Hans ovilja att gå och lägga sig och istället somna sittande, lutandes mot mig i soffan.