Jag läste i senaste numret av Barn & Cancer, om Sebbes mamma som numera var sjukpensionär för att hon aldrig kom tillbaka efter sonens död. Jag är glad att jag inte är sjukpensionär, jag älskar att jobba. Men jag förstår så väl det där med att hon aldrig kom tillbaka. Jag kommer aldrig tillbaka heller. Jag är borta. Som död fast här.
Minsting vaknar ofta och har ont i fötterna. Nästan alltid går det över med en Alvedon, och en plats under mammas täcke. Jag älskar att vara hans favoritplats. Häromnatten gick det inte över, vare sig med smärtstillande tabletter eller smärtlindrande hud. I landet mittemellan grät han och sa: "Jag orkar inte mer." Mellan husets väggar studsar de orden. Jag orkar inte mer. Jeppes ord när allt bara gjorde ont. Makens ord när åratal av vaknätter gjort sitt. Mina ord när media hyllar dem som överlever. Mina ord när nya behandlingsmetoder upptäcks. Mina ord när saknadens konstanta krampaktiga tag om mellangärdet inte går att förtränga med träning, choklad eller kärlek. Jag orkar inte.
Ändå så sitter jag här. Jag jobbar. Jag älskar. Jag umgås. Jag dansar. Jag är glad. Jag är ledsen. Som levande fast inte som förut. Som död fast ändå här.
16 februari 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Jag tror att just de uttalade orden "jag orkar inte mer" är den hemliga koden för att kranen till reservkraften ska öppnas... för något är det ju som gör att vi faktiskt överlever och orkar lite till..... även om det inte känns så...
SvaraRaderaDu skriver så bra, Sarah! Sorg går inte över. Allt går inte vidare. På något sätt finns det en lisa i att få lov att acceptera det. Stor kram.
SvaraRadera