När jag var ny som husägare, lärde jag mig snart att kirskål var i särklass det värsta som kunde finnas. Det stod inte på förrän kirskålen fanns i min trädgård. Rätt mycket. Jag gjorde några tafatta försök att få bort den men fattade aldrig den riktiga faran.
Sedan kom livet - den riktiga fasan - emellan. Ogräs blev inte en del av min hjärna längre.
Häromdagen röjde jag lite i hallonbuskarna (det enda som jag åtminstone försöker rädda i min döende trädgård) och stötte på lite kirskål. Ganska mycket kirskål. Ljusgrön. Krispig. Vacker. Och jag konstaterade stilla, att kirskålen är lite som delar av den längtan jag bär inom mig. Inte helt önskvärd. Kanske till och med farlig. I allra högsta grad i vägen för annat. Men den finns där, snudd på omöjlig att göra sig av med. Så jag får väl lite halvhjärtat hålla efter den så den inte äter upp allt i dess väg. Inte lägga kraft på att rensa bort det som inte kan rensas bort. Utan titta lite på den ibland. Den krispiga, rätt vackra längtan.
14 maj 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Kram finaste Sarah♡
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaVi är två studenter på som läser sista terminen på beteendevetenskapliga programmet vid Mälardalens högskola. Vi skriver just nu vår C-uppsats om bloggens betydelse i sorgeprocessen. Anledningen till att vi tar kontakt med dig nu är därför att fråga om vi får lov att använda oss av dina blogginlägg som en del av vår uppsats? Du kommer i såfall att få vara helt anonym och vi kommer att behandla din text med största respekt.
Vore väldigt tacksamma för svar
Med vänliga hälsningar
Alexandra & Nina
alexandra_fleur@hotmail.com