Sju år har gått sedan Jeppe slutade leva. Jag vet att människor har åsikter om mig och min sorg. Någon antyder, ett par pratar bakom min rygg och några pratar jag med. Men bara en har varit modig nog att som lite mer utomstående ställa frågan: "Du, håller du inte på med det där lite för mycket?"
Nej, det gör jag inte. Jag gör det på mitt sätt, det är min sorg. Jag anstränger mig för att se de levande barnen mer än det döda, det är viktigt, men alla vuxna får faktiskt finna sig i att Jeppe prioriteras.
Men frågan väckte ändå en del funderingar i mig. Hur ser min sorg ut för andra? Personen i fråga är ganska rak i sin kommunikation och beskrev min sorg som att jag saknar Jeppe och är ledsen för att han är död. Och så är det såklart. Men det är så mycket , mycket mer. Sorgen är bred. Jag ska försöka beskriva var sorgen finns, utöver det uppenbara att Jeppe är död. Jag ska göra det i små bitar, för att hinna andas.
Varje gång jag hänger tvätt, hänger jag inte Jeppes kläder. Varje gång jag dukar bordet, dukar jag inte en tallrik åt honom. Varje gång jag vänder mig mot barnen i baksätet, sitter Jeppe inte där. Varje gång jag samlar ihop familj och hus inför kvällen och läggdags, finns han inte där att stoppa om och önska en skön natts sömn.
19 juli 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Din sorg är din sorg, på ditt sätt! Låt ingen ta det ifrån dig, det vore att ta Jeppe ifrån dig på nytt! Lider med dig, kan inte föreställa mig hur det skulle vara att mista ett barn, blir sjuk bara av att tänk tanken! Skickar en styrkekram till dig och jag vill att du ska veta att jag tänker på dig, gråter när jag läser dina inlägg och hoppas på att någon dag finner vi ett botemedel på denna hemska sjukdom som tar så många från oss i allt för tidig ålder!
SvaraRaderaKram
/Cyrene
Oj vad jag har gråtit nu i två dagar när jag läst dina inlägg. Jag har klickat bort för att det blivit för jobbigt i hjärtat, för att sedan gå tillbaka å fortsätta läsa. Jag vet att jag inte kan förstå, och att ingen människa som inte varit med om det du tvingas gå igenom kan förstå! Det värker i mitt hjärta när jag försöker sätta mej in i att ni faktiskt måste orka leva vidare i eran orättvisa verklighet. Jag förstår att J fattas i ALLA sammanhang. Kan inte fatta hur man kan ifrågasätta din sorg över din älskade pojke?!? Otroligt starkt att du vill dela med dej av detta. KÄRLEK, MOD och STYRKA TILL DEJ SARAH! En dag i taget. Och jag fattar även att vissa av dina dagar blir det en timma i taget för att orka. Stor kram /S.
SvaraRadera