Den breda sorgen, del 2

Vi pratade inte särskilt länge, jag, maken, dr J och sjuksköterskan P. Det var sakligt och stilla. Det fanns alternativet att ge Jeppe en så kallad flaggkur och hans liv kunde förlängas med några månader. Till vilket pris gick inte att säga, men förmodligen ganska högt. Jag minns svagt ord om rörelsehindrad, synnedsättningar och annat. Det andra alternativet var att låta sjukdomen ha sin gång och göra det så lite plågsamt som möjligt.

Maken beslutade enkelt om att det inte var tal om något förlängande av en tillvaro som redan var plågsam nog för Jeppe. Jag protesterade inte. Maken meddelade dr J vårt beslut som tog emot det med tårar i ögonen. Tre och en halv vecka senare var Jeppe död. Det var plågsamt, men ändå så rimligt som det går att vänta. Cancer gör ont, vet du. Varje dag sedan dess har jag tänkt på dessa förlängda månader, där jag kunde fått hålla Jeppe i min famn. Smeka hans tjocka hår tills hjässan blev skallig och len igen. Vi kunde ha spelat Lego Star Wars på Playstationet. Han hade hunnit se filmen "Bilar" som man gjorde reklam för under hans sista tid i livet. Jeppe och Mellan hade fått mer tid tillsammans. Vi hade hunnit skrattat lite till. Jag vet med hela mitt förnuft att vårt beslut var det rätta. Men min sorg skriker varje dag efter de där månaderna extra i Jeppes korta liv.