- Tack!
- Vad står det på dem?
- Sigge, Mattias och Jeppe.
- Jaha, är det dina barn?
- Ja, det är det.
- Vad härligt med tre grabbar!
- Ja, det är fantastiskt.
- Hur gamla är de?
Utan att andas, utan att reflektera, svarade jag på ett sätt jag aldrig brukar:
- 7, 12 och 16.
Varpå hon svarade:
- Men vad roligt. Full fart alltså.
En alldeles vanlig kallpratsdialog på en nagelsalong en kylig vinterdag år 2016. Min största sorg blir en liten, odramatisk lögn. Och kom nu inte och säg att Jeppe är 16. Det är han inte. Han blev sex år, åtta månader och åtta dagar gammal. Inte en dag äldre blev han. Förutom igår då, en kort stund, då var han 16 år.
Inlägg
Åh, känner igen så väl. Hur man inte alltid orkar dra hela historien. Hur man inte orkar se de skrämda ögonen och få höra -Förlåt! från den man berättar för.
SvaraRaderaFuck cancer!
Gör det hela tiden. Jag vill så gärna säga sanningen, men på något sätt vill jag rädda den som frågar från att höra allt sorgligt. Jag orkar inte heller få tycka-synd-om-blicken och försöka förklara hur efterlivet fungerar. Kanske är det okej att ljuga lite då och då även om det lämnar en konstig eftersmak.
SvaraRadera