Hanteras varsamt

Från bänken längst bak i den vackra träkyrkan, ser jag Oliwers mamma. Hon har blont hår idag. Sist jag såg henne var hon mörk. Det är så det är med henne, allt går att bära. Hon har rak nacke och tydliga konturer.

När Linnea Samia Khalil sjunger Andas finns en obeskrivbar stillhet i rummet . Framför mig sitter ett gäng killar i 15-årsåldern. Några gråter, några inte. En lutar sitt huvud mot kompisens axel. En drar fingrarna genom sitt hår, om och om igen. Oliwers vänner. Till höger om mig sitter Kevins mamma. Jag hör hennes tårar. Kevins mamma har också en rak nacke bakom det långa håret. Den rosa blusen till Oliwers ära, bärs med tydliga konturer. Det är så det är med henne, allt går att bära.

Jag, Jeppes mamma, tittar upp på målningarna i taket och böjer min annars så raka nacke. Min randiga blus, svarta byxor och Dr Martens-kängor visar att också mina konturer är tydliga.

Mitt i sorgens inferno, sitter vi där med våra kroppar till synes tydliga och verkliga. Livet har gått sönder och Oliwer försöker ge oss liv genom ett regnbågsfärgat kistlock. Linnea Samia Khalil och Ken Ring sjunger Du och jag och längs våra raka nackar kryper våra döda barns lätta fingertoppar.

Det som synes vara, är inte. Vi har tappat alla våra konturer. Vi möter livet med kraft och pannben, men det finns inget som är givet. Våra nackar är raka, som ett paket innehållande ömtåligt gods har tydliga hörn. Men inuti paketet finns skärvor av vackert glas som vi älskar, vårdar och är stolta över. Men det är trasigt. Våra raka nackar bör hanteras varsamt.

Det finns det som hjärtat inte klarar

Det finns det som inte har fått plats. Det finns det som hjärtat inte klarar. Det finns det som läggs undan avsiktligt. Det finns det som automatiskt förträngs. När ditt barn dör, är det liksom mer än nog.

När hjärtat får vila lite, och trygghet, stabilitet och kärlek råder, då klarar hjärtat plötsligt lite till. Det är därför sorgen inte går över. För så fort det lättar och våren anas, då kommer det som hjärtat inte klarat och tar sin plats.

Det finns ett samtal som nu är i mig, bakom mig, framför mig. Det är ett rum jag minns. Jag vet var det ligger. Men efter alla dagar och nätter på avd 26, har jag aldrig sett en dörr där. Det är ett riktigt rum, det ska sägas. För när åren går, är jag inte helt säker längre på vad som varit och vad som kanske varit, nästan varit eller inte alls varit. Men det är ett riktigt rum där vi satt.

Hur många var vi? Kanske fem. Kanske tio. Jag minns doktor Gunnar med säkerhet. Jag tror mig minnas Marie-Rose. Helt säkert är att min man var där, men det minns jag inte alls. En narkosläkare troligen. Någon från lekterapin? Någon kurator? Jag vet inte. Stolarna har en ful landstingsfärg, rosa känns det som.

Vad sa vi? Jag sa inga återupplivningsförsök. Jag sa ingen antibiotika. Eller sa kanske min man det? Vi sa.

Rynkningar på näsan när vi sa UAS är platsen där han ska dö. Inte hemma. Inte USÖ. Om någon försökte säga något annat, minns jag inte det. Kevin hade dött hemma och hans hund hade varit ledsen. Det räckte. Inte hemma. Vem ser när vi då bär ut kroppen till bilen? Blir någons hund ledsen? Jag hatar hundar.

På UAS fanns alla som kunde och visste. På USÖ benbrott och blindtarmar. På UAS fanns doktor Johan, sjuksköterskorna Pär, Matsoumeh, Joan och alla de vars namn försvinner. Jag minns inte längre de viktiga människorna som stod när jag föll.

De pratade om smärtlindring. Vätska och mat. Hur mycket? Hur lite? Hur ont gör det att dö?

Ingen pratade om hur ont det gör när någon annan dör. Förstås. Det var ju hans samtal.

Palliativt vårdsamtal. Det finns det som hjärtat inte klarar.