När hjärtat får vila lite, och trygghet, stabilitet och kärlek råder, då klarar hjärtat plötsligt lite till. Det är därför sorgen inte går över. För så fort det lättar och våren anas, då kommer det som hjärtat inte klarat och tar sin plats.
Det finns ett samtal som nu är i mig, bakom mig, framför mig. Det är ett rum jag minns. Jag vet var det ligger. Men efter alla dagar och nätter på avd 26, har jag aldrig sett en dörr där. Det är ett riktigt rum, det ska sägas. För när åren går, är jag inte helt säker längre på vad som varit och vad som kanske varit, nästan varit eller inte alls varit. Men det är ett riktigt rum där vi satt.
Hur många var vi? Kanske fem. Kanske tio. Jag minns doktor Gunnar med säkerhet. Jag tror mig minnas Marie-Rose. Helt säkert är att min man var där, men det minns jag inte alls. En narkosläkare troligen. Någon från lekterapin? Någon kurator? Jag vet inte. Stolarna har en ful landstingsfärg, rosa känns det som.
Vad sa vi? Jag sa inga återupplivningsförsök. Jag sa ingen antibiotika. Eller sa kanske min man det? Vi sa.
Rynkningar på näsan när vi sa UAS är platsen där han ska dö. Inte hemma. Inte USÖ. Om någon försökte säga något annat, minns jag inte det. Kevin hade dött hemma och hans hund hade varit ledsen. Det räckte. Inte hemma. Vem ser när vi då bär ut kroppen till bilen? Blir någons hund ledsen? Jag hatar hundar.
På UAS fanns alla som kunde och visste. På USÖ benbrott och blindtarmar. På UAS fanns doktor Johan, sjuksköterskorna Pär, Matsoumeh, Joan och alla de vars namn försvinner. Jag minns inte längre de viktiga människorna som stod när jag föll.
De pratade om smärtlindring. Vätska och mat. Hur mycket? Hur lite? Hur ont gör det att dö?
Ingen pratade om hur ont det gör när någon annan dör. Förstås. Det var ju hans samtal.
Palliativt vårdsamtal. Det finns det som hjärtat inte klarar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar