Hanteras varsamt

Från bänken längst bak i den vackra träkyrkan, ser jag Oliwers mamma. Hon har blont hår idag. Sist jag såg henne var hon mörk. Det är så det är med henne, allt går att bära. Hon har rak nacke och tydliga konturer.

När Linnea Samia Khalil sjunger Andas finns en obeskrivbar stillhet i rummet . Framför mig sitter ett gäng killar i 15-årsåldern. Några gråter, några inte. En lutar sitt huvud mot kompisens axel. En drar fingrarna genom sitt hår, om och om igen. Oliwers vänner. Till höger om mig sitter Kevins mamma. Jag hör hennes tårar. Kevins mamma har också en rak nacke bakom det långa håret. Den rosa blusen till Oliwers ära, bärs med tydliga konturer. Det är så det är med henne, allt går att bära.

Jag, Jeppes mamma, tittar upp på målningarna i taket och böjer min annars så raka nacke. Min randiga blus, svarta byxor och Dr Martens-kängor visar att också mina konturer är tydliga.

Mitt i sorgens inferno, sitter vi där med våra kroppar till synes tydliga och verkliga. Livet har gått sönder och Oliwer försöker ge oss liv genom ett regnbågsfärgat kistlock. Linnea Samia Khalil och Ken Ring sjunger Du och jag och längs våra raka nackar kryper våra döda barns lätta fingertoppar.

Det som synes vara, är inte. Vi har tappat alla våra konturer. Vi möter livet med kraft och pannben, men det finns inget som är givet. Våra nackar är raka, som ett paket innehållande ömtåligt gods har tydliga hörn. Men inuti paketet finns skärvor av vackert glas som vi älskar, vårdar och är stolta över. Men det är trasigt. Våra raka nackar bör hanteras varsamt.