Värd att firas

Jeppes sjätte och sista födelsedag firades flera gånger. Det var inte så att vi körde järnet, ifall det skulle bli hans sista, för det visste vi ju inte. Även om magen skrek ut sin rädsla och ångest dygnet runt. Men vi visste att Jeppe skulle bli riktigt dålig lagom till födelsedagen 30 oktober. Förberedelserna för benmärgstransplantationen var i full gång, och trots att han var uthållig som få, blev han allt sämre av det fruktansvärda artelleri som sprutades in i hans kropp. Så vi firade innan. Vi klippte inte hans hår där på hösten, eftersom vi visste att han ändå skulle tappa det. Som vanligt satt det kvar längre än förväntat, och det blev inte helt snyggt. Jag tror inte att han eller någon annan såg det.

Kusiner, moster och morbror från Slättberg kom på besök och det blev kalas igen.
Jeppe hade också ett barnkalas, med de viktigaste inbjudna. Han hade färgtema på sin dukning. Knasiga unge. Vi pysslade mycket och han jobbade hårt med att skriva inbjudningskorten. När han placerade ut de fem korten på bordet, satte han sig själv mellan tvillingsystrarna N och M, av vilken M sedan ett par tillbaka varit självutnämnd fästmö till Jeppe. Hon kommer fortfarande hit på Alla hjärtans dag och på Jeppes födelsedag med något litet till hans småbröder.
På hans riktiga födelsedag låg han i Uppsala. Hans pappa var med honom där och jag åkte tidigt hemifrån för att träffa honom. När jag kom till hans rum, jag tror att det var samma rum som han några månader senare dog i, satt han där med sin mormor och myste. Han hade en överraskning!

Det visade sig att ett par av sköterskorna och Jeppe hade bakat prinsesstårta som han skulle bjuda mig, pappa, mormor och kusin Viktor med familj på. Det blev en riktig födelsedag. Eftersom det var helg, var det ganska tomt på avdelningen och vi hade hela dagavdelningen för oss själva att ha kalas i.

Jeppe firade för allt han var värd, han var väldigt närvarande och jag tror att han uppskattade alla kalas lika mycket. Jag uppskattade också allas engagemang och kärlek, men det jag minns allra bäst och med mest värme är att en efterlängtad kusin kom och firade. Anton var här tolv dagar gammal.
Det var mycket som var svårt också. Jobbigast nu, när jag skriver om detta är, förutom det uppenbara, att jag inte har en aning om var Mattias är någonstans på alla dessa bilder. Jag vet inte ens om han var med på kalasen när hans storebror fyllde sex år.