Liten kille, långt perspektiv

Graven är mycket vacker på vintern. Solen får graniten att gnistra och snön blänker som havet självt. En röd kula, en liten fågel, några stenar med kärleksord. Jeppe är omgiven av människor, gamla, halvgamla och alldeles för unga. Pappan som dog i en trafikolycka. Susanne som blev knivmördad av sin sambo. Den unge killen. Medelålders kvinna död i cancer.

Alla ligger de där, saknade. Några mycket saknade. Jeppe outhärdligt längtad efter. Det är vackert. Om tjugo år är han kanske mindre saknad. Inte av oss som saknar honom, utan för att vi blir färre kvar att sakna honom. En dag finns inte morfar kvar att längta efter sitt barnbarn. Jag kommer inte alltid heller att stå där med ljuset i handen och tomma handflator. Kanske besöker hans bröder honom någon gång om året om trettio år, om de bor någorlunda nära. När de inte finns, finns inte Jeppe heller.

Det är vackert på kyrkogården på vintern. Där ligger några individer som saknas, men ännu fler som inte längre har någon som längtar efter dem. De är ett kollektivt minnesmärke över tiden som går, över allt som är förgängligt.

Döden är vacker på vintern.