När han var sjuk, hände alla möjliga märkliga misstag. Någon gång skrek jag åt en av mina favoritdoktorer: "Du din djävel, du får gå hem. Men vi får aldrig gå hem från det här". Han tog det bra. Jag ångrade mig egentligen inte. Jag önskar att jag skrikit högre när en annan läkare påstod att Jeppes halsont "satt i huvudet". Behöver en leukemipatient fejka smärta? Nej, han hade ett sår i magsäcken stort som hans handflata. Jag borde ha skrikit många, många gånger.
Och nu, när de andra två är sjuka. Vanligt sjuka, men ordentligt sjuka. Så skriker jag inte. Jag gör allt så omärkvärdigt det bara kan bli, trots att hela mitt inre skriker CANCER. Jag vet att det är influensa men det skulle antagligen gå åt mindre energi att tillåta mig själv att vara skiträdd istället för att övertala mig själv om att inte vara skiträdd.
När jag försöker att möta min rädsla kommer tankar som: "Men hur stor är sannolikheten? Det förstår du väl att...". Men sanningen är att det var högst osannolikt att Jeppe skulle få cancer. Han fick det. Det kan också vara så att det är högre sannolikhet att någon av hans syskon får det, på grund av gensammansättningen som kanske är en lämplig miljö för leukemiceller. En teori som finns, inte helt säker men en teori som prövas. Så ändå. Högre sannolikhet.
Känn på den. Inte undra på att jag är arg.
Inlägg
Du har all rätt att vara arg!!! Min son är under behandling för sin cancer och när han får ont, mår dåligt osv. så kommer tankarna...Den oron sitter djupt. Många kramar.
SvaraRaderaDu ska självklart skrika och se till att det hörs så långt du känner att orden ska nå. Det är okej att vara orolig när det finns anledning! Ta tag i oron och se till att få utlopp för den. Att hålla tillbaka den kräver mer kraft än att släppa ut den. Vill du bara prata om den, för att få ge utlopp för den, så är vi många omkring dig som mer än gärna tar emot orden. Precis som vi kan ge våra till dig utan minsta tvekan.
SvaraRaderaKram vännen!
Mia
Känner varje ord du skrivit som om de varit mina egna! Jag skulle dock aldrig kunna formulera det så bra som bara du kan!
SvaraRaderaMånga krya på er kramar
Helena :o)
Varje gång min son ens nämner ordet ont nånstans så blir jag alldeles kall.
SvaraRaderaDå jag hade cancer i mina lympkörtlar fick han samtidigt en massa körtlar som svällde på hans hals. Dessa visade sig vara ofarliga, och vi fick tag i en tillfällig läkare som verkligen, verkligen brydde sig om och tog oss på allvar. Han är nog den enda läkare jag haft stort förtroende för annars har jag bollats runt som om jag inte varit annat än en maskin. Inte en människa.
Tack gode gud att det var jag som drabbades och inte mitt barn även om han indirekt fick vara med och se hur vården är och kanske för livet är rädd att han ska bli sjuk och behandlas likadant.
All världens styrkekramar till dig.
Du gjorde det du kunde i den situation ni befann er i.
Vet att det är lätt att säga.
Jag ångrar att jag inte orkade säga ifrån mer då pappa insjuknade och dom sa att det skulle gå så bra så bra. 2 månader senare var han borta, men även om han är otroligt saknad och älskad så var han gammal.
Att mista sitt barn...nä, jag orkar inte tänka tanken. Det går inte att ta in.