Sargade och sörjande

Titeln låter deprimerande, jag vet. Men det här inlägget är långt ifrån sorgset. Nu finns det KRAFT.

I helgen har jag haft förmånen att delta i Barncancerfondens stormöte med årsmöte. En vacker miljö utgjorde inramningen och där fanns mina goda vänner i styrelsen. Där fanns också bedårande L, som tog plats i min kropp när hon fångade mig i ett stort fall mot sorgens tomma hål. Ett oväntat möte som gör mig lycklig.

Mitt under en övning står en av mina vänner med en vacker brunett och pekar på mig genom salen, vinkar och ser väldigt ivrig ut. Jag ler lite förstrött och fattar inget. När den söta kvinnan en kort stund senare, tar mikrofonen och berättar en anekdot, nämner hon sin sons namn och en miljon små poletter av gnistrande glas pirrar runt i min mage. Det är nätvännen A, en änglamamma med värme och fina ord. Och nu står hon framför mig och jag kan knappt hejda mig från att på bästa Hollywoodmanér springa med öppna armar genom salen till henne. Men jag klarar det och möter de mest fantastiska ögon efter en stund istället. Ett ännu mer oväntat möte som gör mig mycket lycklig.

Andra möten uppstår också, med gamla och nya bekanta. Jag får värme, kanske till och med kärlek. Jag skrattar så att jag får ont i magen, jag gråter över alla döda barn och för de som ska dö. Min sorg fångas i en annans. Vi är ett.

Vi sörjande och sargade byter tankar, med och utan ord, och styrkan som flödar i gruppen är obeskrivlig. Om jag någonsin varit på ett amerikanskt säljmöte, eller frikyrkligt tungomålssång, hade det säkert varit så här. Att få vara en del i något större, är stort. Jag är del av en gemenskap, och osannolika möten uppstår och består.