En vän till någon som jag känner som kanske känner någon du känner, fick i ett visst skede i sin sorgeprocess rådet att skriva ett avskedsbrev. Hissen åkte utan vajrar direkt ner på botten. Sedan samma natt som Jeppe dog har jag varit otäckt medveten om att jag inte vill ta farväl, inte säga hej då och gå vidare. Jag hatar uttrycket gå vidare, ni som läst mig förr vet att jag har börjat om. Nu, snart fem år senare, reagerar jag med buller och bång. För tre år sedan hade jag sagt: "Skit på dig. Jag tänker aldrig ta avsked."
Nu är jag inte så kaxig. Jag reagerar med att hulkgråta och lägga mig i fosterställning och kvida. Betyder det att jag vet att jag måste ta farväl? Måste jag det? Och kommer jag inte att slippa undan genom att fortsätta att briljera med mina fina formuleringar och mina kloka visdomsord om sorg och elände? Kommer jag alltid kunna gömma mig bakom ordet? Sarahs Smarties är ordrik, fyndig och läsvärd. Om jag får säga det själv. Men det finns inte särskilt mycket Sarah här. Det skulle ingen vilja läsa.
Inlägg
Käraste finaste Sarah.
SvaraRaderaJag vill läsa.
Å när det gäller att ta farväl så vägrar jag.
Det är vi ses.
Ett hej då för nu, men för mig är detta liv bara en testversion vi ska igenom.
Det andra kommer sen.
Men tro nu inte att jag tar så lätt på det här som det låter.
Jag gömmer också så mycket av den som är jag och de sorger jag mött i min blogg.
Vissa dagar nonsensbloggar jag bara. Orkar inte få ner dom ord som egentligen vill ut.
Vissa dagar kräks jag ur mig en del, men långtifrån allt. Varför vet jag egentligen inte.
Det är ju min blogg.
Mitt liv.
Kanske både du och jag skulle våga lite mer.
Skriva rakt från hjärtat.
Men jag tror det gör för ont.
Jag väljer nog att gömma mig lite ändå.
Sen går inte sorger att jämföra.
Jag kan ALDRIG förstå den sorg du bär på och jag vill inte heller.
Orkar inte ens snudda vid tanken att min prins Blå skulle försvinna från mig.
Ändå vet jag hur skört livet är.
Ständigt i förändring.
Sorg och glädje hand i hand.
Å nu har jag gjort ett eget inlägg i din blogg.
Det är helt okej att du raderar då du läst,
men jag kunde bara inte läsa dina rader och sen gå och lägga mig utan att få kommentera.
Men främst av allt berätta att jag vill läsa om riktiga Sarah.
Om Sarah vill och orkar.
Varma kramar från en mamma till en annan.
Tycker om bilden. Det röda. Regnbyxorna, tröjan och husen i bakgrunden. Allt kopplas samman och helheten blir kärleksfull och varm.
SvaraRaderaKram!!