Prepositionsbyte

Meningen med livet. Detta dilemma, denna ständigt pågående fråga. Varför är vi här? I sorgen och fyrtioårskrisens gytter och mischmasch blir den här frågan rätt jobbig. I andra perioder har det varit lättare att trycka ner funderingarna i gyttjan mellan varven, men nu verkar den pocka på min uppmärksamhet mest hela tiden.

Men från i dag och framåt blir det andra bullar. Nu byter jag preposition. Med blir i. Meningen med livet blir Meningen i livet. Det kan jag enkelt hitta, ofta, mycket och gärna. Alla Meningen i livet tillsammans kanske utgör Meningen med livet, vad vet jag. Men tills jag vet, blir det Meningen i livet som ska sysselsätta mig.

Så, vad hade livet för mening i sig i dag då? Många såklart, men det jag plockar ut värt att berätta från denna fina dag i maj är ett litet ansikte.

Mellankillen sövdes i dag för att ta ur sina rör ur öronen. Han var rädd och ledsen, men fantastisk personal gjorde det hela till en av familjens mer uthärdliga sjukhusminnen. På uppvak satt jag och läste (och mer om Norweigian Wood en annan gång). Jag drog in lukten av sjukhus, så bekant, så hatad, så saknad. Lukten av kärlek och ensamhet. Jag la ifrån mig boken, lutade mig över min fantastiska kille. Han har mycket ögonbryn, mörka och bråkiga. Hans hy är ljus, slät och jämn. Och på näsan, ut över kinderna och lite upp i pannan, trängs hundratals små bruna fräknar. Och där har jag min mening med att leva denna dag. Att få drunkna i vackra barnets solmärkta lilla ansikte.