Den breda sorgen, del 6

En lång dag följs av en lång kväll. Det är vin och skratt. Vi dansar, pratar och det är behagligt rusigt. Jag är glad för att vara där. Med dessa människor.

Dagen efter skojas det trött om måendet i allas mer eller mindre slitna kroppar. Några är rödögda och också några är uppenbart bakis. Jag är nog också lite rödögd och synbart trött. Men fysiskt bakis har jag aldrig varit. Det som händer mig istället är att sorgen lämnar mitt konstant tryckande bröst och går upp i huvudet. Bakom näsan och ögonen spränger tårarna. 

Jag ler. Tårarna kan inte helt döljas. Men jag ler lite till, skojar med någon som går förbi. Jag tittar ut på den höstblå himlen. Solen är stor och mäktig, dess odefinerbara kanter får färgerna att smälta samman. Däri ser jag honom. Det krulliga håret. Fräknarna. De lätt utstående öronen som gör honom omöjlig att missa. Han skrattar. Jag ler och gråter. Och längtar mig fördärvad.